Jo, jag undrar, för när jag var sjuk så blev det både läst och lyssnat på böcker och jag hann med att skriva lite också. I varje fall blogginlägg och några mejl. Lyckades till och med få lust att, OCH plockade fram några gamla påbörjade manus i akt och mening… att kanske… fortsätta jobba med nåt av dem.
Sen vart jag plötsligt frisk igen – trots att det hade gått ett par veckor, 3,5 närmare bestämt – och successivt började min almanacka fyllas av än det ena än det andra. Okay! Att det inte fylldes så mycket under sjukveckorna berodde väl inte på det i första hand, utan på efterdyningar av julhelger och vinteruppehåll och kyla och allt sånt där.

Den här fastigheten ska bli 16 våningar hög, på den högsta delen!
Likväl! När man nu skulle vilja ta ett tag med skrivandet igen, eftersom det var så härligt – vad händer då? Ja, inte blir det skrivet i alla fall. Det blir möten och sammankomster och saker som måste göras, affischer som måste skapas, inlägg på Instagram, Facebook och bloggen – inte min egen utan föreningens, och den där andra bloggen som inte heller är min utan hänger ihop med vad som händer här. MARKNADSFÖRING!!!
Det grävs och det byggs och det planeras och det hittas på och det är en himla rush på det hela så man rent tappar andan bara man tänker på det... eller det här.
Nu är det förstås inte bara negativt med det här, egentligen är det ganska positivt och många gånger roligt. Vi hade jättekul och trevligt i Samverkansgruppen i eftermiddags. Kände så skön gemenskap. Men hur får de tid att skriva de som har heltidsjobb, familj… ja allt sånt där? För det finns dom som har det fullt upp i sitt privatliv och ändå finner tid att skriva.
Okay okay! Jag vet! Det är en prioriteringsfråga, och en annan fråga hur man disponerar sin tid och så vidare. Det också. Och visst kan jag erkänna att jag ibland slösar bort tid genom att göra nåt helt annat som kanske till och med är urdumt. Spela spel på iPaden, till exempel. Men lite dö-tid ska man väl få lov att ha! Lite lagom latstunder så där… avkoppling. Typ.
Fast läsa eller lyssna på en bok är ju också en sorts avkoppling. Eller se film eller serier – vilket jag faktiskt gör nästan varje kväll.
Det finns ju dom som tittar på TV flera timmar varje kväll. Det gör inte jag. Har inte ens en TV, och av någon anledning tittar jag sällan på Play på datorn heller. Fast jag skulle kunnat. Och då egentligen bättre eftersom jag kan välja programmen själv utan välja att inte bli överöst av nyhetsrapporternas negativa och ständiga störskurar.
Jag fixar bara inte att bli dränkt av dessa nyheter och reportage om krig och annat elände. Jag lever mycket hellre i lycklig okunnighet. Det är ju ändå inte precis nånting som vi vanliga dönickar kan göra nånting åt.
Så tacka vet jag ett par avsnitt av Mord i Paradiset, som jag ser på Viaplay, och samtidigt få stickat en ny tröja eller nåt annat. Det är verkligen avkoppling!
Förresten!
Did you smile today?
I did! A lot!
I laughed!!!