Skrev jag det verkligen eller tänkte jag det bara?

Jo, jag undrar, för när jag var sjuk så blev det både läst och lyssnat på böcker och jag hann med att skriva lite också. I varje fall blogginlägg och några mejl. Lyckades till och med få lust att, OCH plockade fram några gamla påbörjade manus i akt och mening… att kanske… fortsätta jobba med nåt av dem.

Sen vart jag plötsligt frisk igen – trots att det hade gått ett par veckor, 3,5 närmare bestämt – och successivt började min almanacka fyllas av än det ena än det andra. Okay! Att det inte fylldes så mycket under sjukveckorna berodde väl inte på det i första hand, utan på efterdyningar av julhelger och vinteruppehåll och kyla och allt sånt där.

Den här fastigheten ska bli 16 våningar hög, på den högsta delen!

Likväl! När man nu skulle vilja ta ett tag med skrivandet igen, eftersom det var så härligt – vad händer då? Ja, inte blir det skrivet i alla fall. Det blir möten och sammankomster och saker som måste göras, affischer som måste skapas, inlägg på Instagram, Facebook och bloggen – inte min egen utan föreningens, och den där andra bloggen som inte heller är min utan hänger ihop med vad som händer här. MARKNADSFÖRING!!!

Det grävs och det byggs och det planeras och det hittas på  och det är en himla rush på det hela så man rent tappar andan bara man tänker på det... eller det här.

Nu är det förstås inte bara negativt med det här, egentligen är det ganska positivt och många gånger roligt. Vi hade jättekul och trevligt i Samverkansgruppen i eftermiddags. Kände så skön gemenskap. Men hur får de tid att skriva de som har heltidsjobb, familj… ja allt sånt där? För det finns dom som har det fullt upp i sitt privatliv och ändå finner tid att skriva.

Okay okay! Jag vet! Det är en prioriteringsfråga, och en annan fråga hur man disponerar sin tid och så vidare. Det också. Och visst kan jag erkänna att jag ibland slösar bort tid genom att göra nåt helt annat som kanske till och med är urdumt. Spela spel på iPaden, till exempel. Men lite dö-tid ska man väl få lov att ha! Lite lagom latstunder så där… avkoppling. Typ.

Fast läsa eller lyssna på en bok är ju också en sorts avkoppling. Eller se film eller serier – vilket jag faktiskt gör nästan varje kväll.

Det finns ju dom som tittar på TV flera timmar varje kväll. Det gör inte jag. Har inte ens en TV, och av någon anledning tittar jag sällan på Play på datorn heller. Fast jag skulle kunnat. Och då egentligen bättre eftersom jag kan välja programmen själv utan välja att inte bli överöst av nyhetsrapporternas negativa och ständiga störskurar.

Jag fixar bara inte att bli dränkt av dessa nyheter och reportage om krig och annat elände. Jag lever mycket hellre i lycklig okunnighet. Det är ju ändå inte precis nånting som vi vanliga dönickar kan göra nånting åt.

Så tacka vet jag ett par avsnitt av Mord i Paradiset, som jag ser på Viaplay, och samtidigt få stickat en ny tröja eller nåt annat. Det är verkligen avkoppling!

 

---

Förresten!
Did you smile today?
I did! A lot!
I laughed!!!

Om skrivande – skräp – och diverse måsten

Det där med skrivandet alltså, att jag för närvarande mest skriver skräp, så är jag tacksam för det! Jag så tacksam nu för förkylningen som fick mig att börja skriva igen. Även om det är fråga om en hel massa skräp, för när en skrivande person tappar sitt skrivande – oavsett anledning – så är det … inte alls bra. (Höll på att skriva en inte alls trevlig synonym till ordet skräp.)

Under de senaste två åren drygt, har jag i stort sett inte skrivit nånting alls. Jag skriver ”i stort sett” för visst har det kommit ett och annat ord ut genom fingrarna. Men generellt sett, känns det som att jag inte har skrivit alls.

Vad jag har gjort, är att skriva för föreningen. Både en del blogginlägg, en hel del till de båda verksamhetsberättelser jag har skapat tillsammans med Saul. Jag har gjort det praktiska arbetet, arbetat vid datorn. Där är ju också hemsidan som fått en del texter, och så inte minst alla reklamblad, foldrar, flyern och så vidare. Men allt det där räknar jag inte som skrivande, även om det är ord som produceras. För det är ju inte mitt! Inte mina ord, även om jag formulerar dem. Och de har kommit till av nödvändighet, inte av lust.

Jag har skrivit en del blogginlägg till mina egna bloggar, och det är ju helt okej. Dessutom är det mina ord. Även om jag samtidigt tycker att jag haft svårt för det. Orden har inte runnit ut mellan fingrarna så som de kunde göra förr.

Flera försök till NaNoWriMo har jag gjort. Lyckats nå målet, men det känns ändå som det mest blev bla-bla för att få ihop det där antalet ord. Inget som jag kunde grunda nåt manus på. Och nu senast, i november 2021, glömde jag att skriva en dag ungefär halvvägs – mitt viktigaste mål var att skriva dagligen – och då brydde jag mig inte om att ens försöka fortsätta. Jag hade ju ändå inget annat än dagsanteckningar att komma med. I bästa fall.

Mina manus har jag inte skrivit på sen… ja, jag minns inte exakt. Jag minns att jag satt på biblioteket hösten 2019 och skrev, försökte översätta ett manus till svenska som jag hade varit idiotisk nog att skriva på engelska. Det var hur svårt som helst – vilket jag inte trodde det skulle vara. Och jag kom inte så långt heller med översättandet, hade för övrigt tänkt fortsätta arbeta på manuset på svenska sen. Vilket jag givetvis hanterar bättre än engelskan, även om jag är bra på det språket.

För det är väl egentligen det jag menar är att skriva på riktigt. För mig. Nämligen att skriva skönlitterärt. Manus. Jag vill komma tillbaka till det, och fortsätta skriva på min fantasy roman, trots att den är på engelska… men på svenska. För närvarande, består förresten de här engelska manusen av ca 116 500 ord. Det är frågan om två manus av tre tänkta som hör ihop. Och jag har nog inte ens skriver hälften av de här båda. Del tre är bara på ett löst planeringsstadie. Men å andra sidan kommer ju en hel del ord att försvinna när det är dags för redigering. Eller också blir det en mastodontkrönika….

Och alla de här orden är engelska. Som jag vill ha på svenska hädanefter. Inte konstigt att det känns väldigt överväldigande.

Under 2020 skev jag faktisk en del. Såg det till min egen förvåning, när jag började kolla mina bloggar. Men jag skrev inget man kan kalla skönlitterärt. Inte egentligen, även om det ofta har en skönlitterär form. Jag skrev av mig! Nån sorts själv-psykologisk terapi. Höll på med ett par bloggar på engelska, och följde några såna där ”prompts”. Allt är inte publicerat officiellt förstås. Mitt privataste är privat.

Jag får nog kolla upp vad det är jag faktiskt gjort – eller inte gjort!

Men idag ska jag först och främst kombinera lite lätt städande med arbete för föreningen. Det har ju varit årsmöte, och blivit en ny styrelse, och hemsidan ska uppdateras med bland annat det. Har planerat att lägga till ett galleri också – eller dela upp det på ett par olika.

Men just det, blir nog inte gjort idag!