Vart tog sommaren vägen?

Nu tänker jag inte i första hand på värmen, vi hade faktiskt två riktigt varma dagar nyligen och sen en tredje som började sval men som byggde upp sig till tung värme och kvavt tills det bröt ut i åska på kvällen.

Vad jag tänker på, är att vi redan är i slutet av juli. Bara ett par dagar till, så går vi in i augusti

Är det klokt det?

Rent konkret, så går inte tiden vare sig fortare aller långsammare. Det är bara vår upplevelse av den. Så varför upplevde man sin barndoms sommarlov som näst intill oändliga? För jag är väl inte den enda som kände så? Tills den plötsligt var slut och det var dags gå till skolan igen.

Och så nu. Ju äldre man blir. Även med detta – inte bara jag. Tiden går fortare ju äldre man blir. Vilket den faktiskt, egentligen inte gör.

Man kanske borde ha det tråkigt i större utsträckning? För då känns ju tiden lång. Men det vore inte värt det, för det är så tråkigt att ha tråkigt.

Men så där lite lagom mitt-emellan?

Äsch! Man får väl sikta på att bli 120 så småningom. Eller 150 för den delen.

Om man över huvud taget ska bry sig.

Bilden däruppe är från Pixabay. Valde den eftersom jag bor i en stad som ligger vid havet. Okay! Öresund, då. Om man ska vara helt sanningsenlig. För övrigt har jag inte varit nere vid en strand eller ens i närheten av hamnarna i centrala stan på hela sommaren. Hittills. Mina cykelrundor har än så länge mest gått åt andra hållet.

Kanske dags att göra det snart. Cykla till nån strand. Andas in doften av saltvatten och tång. H22 är ju över nu. Och snart nog semestrar och turister och allt det där…

(Kan man få lov att skylla den overksamheten på en efterhängsen, om än av den falska sorten, ischias?)

Varning för …

Det var liksom bara så, att jag slank inom Röda Korsets second hand för ett litet tag sedan. Ville se om det fanns nån lätt och nätt mitt-emellan jacka som passade mig. Har en sån där tunn typ täckjacka, men den känns så tråkig nu efter många år. Gråmönstrad och allting. Men superbehändig!

Lagom tjock för att kunna ha som ytterjacka under vår och höst, ja även lite kulna dagar under sommaren. Lagom tunn för att kunna ha den under en regnjacka. Så nåt liknande ville jag ha, bara lite roligare! Jag menar… grå-grå, grå-grå…. inget man direkt skrattar åt. Eller! Just skrattar åt. Inte med.

Och det fanns en jacka som jag provade och gillade. Röd, lagom röd, inte skrikig, och mer åt det vinröda hållet på oket. Tunn, lite lagom sportig, aningens figurformad (syns inte på bilden), har flera fickor och passade mig både på längd och bredd.

MEN! Den stank av tvättmedel och sköljmedel. Väldigt vidrigt stinkande och näs- och ögonirriterande.

Men jag ville ju ha den! Skulle jag chansa att det gick att tvätta bort stanken? Med ättika i sista sköljvattnet och kanske ett par omgångar i maskinen. Och den kostade bara 75 kr!!!

”Du kan ju alltid lämna tillbaka den om du inte får bort st… lukten”, sa biträdet.

Så jag slog till! 75 kr. Det får man inte ens en lunch för, ute nånstans. Annat än tre korvar och en mugg kaffe för 20 kr på Ikea. Utan bröd, får man på köpet.

Hem och sen tvättade jag! Och tvättade. Och tvättade. Sköljde extra flera gånger. Tvättade igen. Tappade snart räkningen på hur många gånger den maskinen jobbade på med jackan.

Luktade fortfarande! Ska jag verkligen behöva lämna tillbaka den?

Tvättade fler gånger i olika variationer. Med tvättmedel, utan tvättmedel. Med ättika i sköljvattnet. Med ättika tillsammans med tvättmedlet. Hela omgångar med bara vatten! Nix pix! Jackan stank fortfarande!!!!

Sa ju att jag tappade räkningen på hur många gånger jag körde den röda!

Tänkte så det knakade på kvällen vad jag skulle ta mig till. Jag ville ju inte lämna tillbaka den! Helst inte i alla fall. Jackan var ju min! I flera bemärkelser. Inte bara för att det råkade vara jag som köpte den till mig själv. Utan för modellen, färgen! Den var liksom bara jag, hela jackan!

Sen dök en idé in i huvudet. Jag skulle tvätta den med såpa. Grönsåpa närmare bestämt för det var det som jag hade hemma.

Tänkt, sagt och gjort! Och medan det röda for rundor i botten av tvättrumman, så blev det att jag var kvar i badrummet ett tag.  Och det var då attan så löddrigt det blev! Som om jag hällt i en halv  flaska diskmedel och försökt tvätta bort lukten med. (Kanske en bra idé förresten?)

Märk väl! Jag hade totalt tappat räkningen på hur många omgångar jag hade kört i det läget. Ett tiotal? Varav säkert hälften helt utan tvättmedel! Då hade jag inte stått och stirrat in i tvättmaskinsfönstret, mer än precis när det kom igång med snurrandet efter att ha tryckt på de rätta knapparna.  Och nu var det alltså på gång med såpatvätt.

Fungerade det?

Tjaaaaa…… det stank i alla fall inte äckelparfym om jackan.

Det stank såpa.

Hm… det borde väl kunna sköljas bort… naturprodukt och så vidare… inget konstigt på nåt vis. Eller? (ska kanske ta och läsa på flaskan?)

Körde vattentvätt! Alltså helt utan tvättmedel… eller nåt annat…

Det löddrade utav bara helvete nu också! inte bara i själva tvätten, utan även i sköljvatten-omgångarna!

Kan såpan göra så? Eller….? Var det så att föregående ägare öst ner mängder av tvättmedel vid många tvättar, och sedan sköljmedel och kanske dessutom hade en tvättmaskin som sköljde dåligt…. att jackan helt enkelt blivit så bemängd med vad jag skulle vilja kalla för s k i t. Eller ska vi något snällare kalla det för att jackan blivit impregnerad med s.k rengöringsmedel och mjukgörare.

Vid det är laget måste jag ha tvättat jackan minst 25 – 30 gånger. En del gånger med tvättmedel, en sort som inte luktar nånting  i kläderna efteråt. Många omgångar med bara vatten. En del med ättika i sista sköljen. Och hängt ute på balkongen väldigt mycket!!! Före, mellan och efter tvättarna

Nu! Hänger den fortfarande där, på balkongen.
Den luktar fortfarande, stinker av såpa med en underton av vidrigt sköljmedel. (Tror jag)

Jag vill egentligen fortfarande ha den där jackan, men vad ska jag nu testa med? Vad kan använda för att få bort den muggiga lukten? Diskmedel? Ajax original? Toarengöring?Jag vågar varken köra den på 60 grader, eller tvätta den med ättika OCH bikarbonat.

Eller ska jag ge upp?

Fast det är klart,  jag kan ju göra en kupp, chansa vilt med 60 grader och… hm….  Ajax???? För det är  väl nu man kan säga och skriva så här: Varning för grönsåpa!

Lite så här liksom….. 😀 😀 😀

Så kan det vara, ibland

Gymgrossisten.se ville fira min födelsedag i onsdags, med att ge mig en present. Rabatt på upp till 375 kr.

Det är bara det, att jag fyller år i mitten av januari – jag kan förstås ha ljugit om min ålder – men varför skulle jag handla en massa jag inte behöver bara för att få 375 kr i rabatt?

Jag sätter kryddväxter i rabatten istället….

Jag har 6 stycken krukor med timjan! Några olika varianter. Inte jättekrukor! Så tokig är jag inte. Skulle inte få plats på balkongen heller. Bäst tycker jag om citrontimjan. De två första krukorna jag köpte har börjat blomma nu, så det är hög tid att klippa ner dem och lägga på tork. Så växer det upp en ny omgång.

Sen har jag ett par olika sorters mynta. Vanlig grön Marockansk, och Chokladmynta. Båda är jättegoda att göra te på. Förra året testade jag även jordgubbsmynta. Doftade jättegott, men teet! Blääää…
Två krukor oregano samt citronmeliss och citronverbena. Fick jag med alla nu? Jo! Uppe till vänster på bilden står en fjärilsbuske, lätt nerklippt, som lyckats övervintra på balkongen!!! 😀

Jag blev tvungen sätta ner alla krukorna på golvet i går när det började blåsa så okristligt. Idag har det varit lika otäckt att cykla. I morgon ska det lugna sig, bli lite varmare också, och då ska jag förhoppningsvis kunna ordna med kryddkrukorna.

Behöver plantera om tomaterna. De står fortfarande i inköpskrukorna. En Tiny Tim och en Red Robin. Små, buskformiga. Körsbärstomater. Ska inte tjyvas. Kan ha dem uppe på ett bord.

Fick också två små plantor bifftomater av en god vän som hade satt frön själv. Antar från en inköpt bifftomat.
OM de klarar sig, OM det blir nåt av dem så blir de så där ruggigt höga. Typ 1,5 meter eller mer. Och måste tjyvas. Tveksamt om det blir några tomater på dem, eller om de i så fall hinner mogna. Men det är grönt och fint i alla fall – inne på fönsterbrädan än så länge.

Dessutom längtar jag som en idiot nu efter att få ägna mig åt skrivande. Jag längtar efter min fantasyroman!!! Jag är trött på föreningsarbete, och trött på H22 – innan det ens har kommit igång ”på riktigt”! Har blivit alldeles för mycket för lilla mej!

Jag ska göra en kupp! Bara göra det som är absolut nödvändigt och som ligger på mig och mitt ansvar. Allvarligt talat så har jag brutit ihop ett par gånger, så en väninna sa: bry dig inte! Gör bara det du måste! Tänk på dig själv nu!

Så det ska jag göra. Tänka på mig själv.
Hej Nina! Nice to see you!!! ❤

(P.S. Jag har börjat läsa igen, som en annan rebell. Tänka-på-mig-själv-rebell!)

Skriet från friheten! Eller tvärtom.

Vart tar tiden vägen när den bara försvinner så dår? Rent krasst, klockmässigt, hade jag väl haft tid både för att blogga, skriva brev eller manus eller läsa. Men ibland går det ändå inte!

Det är som att man blir trött på ett mentalt sätt, så när man gjort det där man måste, så ids man inte göra annat än sitta och sticka och titta på film. Ungefär. Och det blir alldeles för mycket tid framför dator och iPad.

Men vad tusan gör man när man är singel och bor i en etta? Och inte direkt har driven att hålla på att städa och ha sig. Trots att man borde vara flitigare med det.
Gör det med en gång, säger folk om disken. Jaja, säger jag och håller verkligen med. Men ändå så står den där ”till sedan” och växer sig stor. Högen i vasken.  Skedar och skålar och muggar tar slut. Behöver köpa nya glas på Ikea, De där lite höga billiga, 4 dl tror jag det får plats. Har råkat krascha 2 stycken under vintern.
Högarna på skrivbordet växer också, trots att jag anstränger mig – åtminstone en smula – att lägga ner saker i lådorna när jag inte använder dem. Men jag använder ju dem hela tiden!!!! De vanligaste i alla fall.
Mamma hade kanske gråtit tårar av blod om hon hade sett det här. Den kroppsliga mamman alltså. Den andliga mamman tycker kanske att man inte behöver bry sig. Det finns viktigare saker i livet än att städa. Något hon definitivt inte hade sagt i den här verkligheten.
Och det är onekligen sant! Att det finns viktigare saker än att städa. Så länge det inte går helt överstyr, och allt växer en över huvudet. Som när svartmögel invaderar kylskåpet bland oätliga rester man inte ens längre ser vad det är. Eller när damm och smulor och gu’ vet vad döljer onämnbara insekters bon och ungar eller till och med råttor. När man byggt sig en smal gång till arbetsstolen och sitter där både natt och dag med en ensam lampa över huvudet och datorn framför sig.
Nej! Så långt går jag definitivt inte! Och om det är nånting jag konstant håller rent, så är det kyl och frys och badrum. Kanske inte just kaklet i duschen där, med kalkavlösande medel och sånt, men jag torkar alltid torrt där när jag duschat. Men annars så! Och jag tvättar inte bara mina lakan regelbundet, utan även täcken och kuddar och den där tunna bäddmadrassen man har överst, strax under lakanet.
Men även det där med städning är jag bättre på när det är varmare väder. När våren kommit, solen lyser och man kan ha balkongdörren öppen. Då tar man bort mattan, dammsuger och torkar golv överallt. Flyttar på tunga soffan så man kommer åt även därunder. Man tar ett tag i garderober – och köket som nu skriker efter en ordentlig omgång med svamp och lämpligt medel. Bara det blir lite varmare… en solskensdag… kanske snart,  rent av! Även om det för närvarande är kallt och – just idag i alla fall – ösregnar.

Men det är ju den där förbenade föreningen som är skulden till allt det här…. Nej, det är det inte. Inte egentligen. Men man måste ju skylla på nåt. Visst! Det är mer med den att göra nu än vad jag skulle vilja. Det roliga är att man har ett socialt liv, mycket tack vare den, och får utmaningar man faktiskt växer av. Och man har vänner. Några lite närmre, de flesta kanske mer i periferin, mer bekanta som man möter och pratar med.
Men en sak vet jag vad gäller föreningen. Det är inte min passion att vara en föreningsmänniska. Jag vill känna mig friare än vad jag är nu, och skriva!!!!!!!!! Men jag har sagt till mig själv – efter det här H22-tjofräset kan jag ta det mera lugnt. Och kanske jag väljer att gå ur till nästa år. 2022 kan vara ok!
Men jag skulle vilja skippa det där med att vara kassör och bara hålla mig till webben och marknadsföringen. Men det är lite klurigt det där också. För det är egentligen bokföringen jag vill slippa! Att gå ut och shoppa är kul, särskilt när Lasse – odlingsansvarig, Saul – ordförande, och jag handlar in plantor eller annat. Till och med när vi är på Biltema eller Hornbach eller Bauhaus är det kul. Den jargong vi kör med är så rolig!
Det är väldigt inblandat i vartannat, det där med kassör, inköpare, web-master, marknadsföring och till och med sekreterare. Det blev ju att jag var alltihop till stor del under två år. Trots att jag inte skulle vara sekreterare. Men man ser ju också hur uppgifterna hänger samman, så kan sekreteraren inte samarbeta med kassören, så är det…. skräp med det hela!
Och vad gäller inför H22 och allt som nu händer, känner man sig faktiskt lite viktig när man sitter i möten med folk från kommunen och största bostadsföretaget och Ikea och en massa andra människor som man aldrig hade mött om det inte hade varit för föreningen och H22.
Och sen är man trött och förfaller till att titta på film och sticka. Inte till att blogga, skriva mejl, skriva på manus eller ens läsa böcker.
Men det blir säkert bättre med det också, när väl den där post-koviden gett med sig och jag är normal igen med ork, kondition och muskler. Det är i alla fall bättre nu än för bara några veckor sedan, så det klamrar jag mig fast vid.
Men en sak är helt knäpp!  Man ska tydligen inte skriva sin text nån annanstans och sen kopiera in den här på wp-editorn. Det blir inga mellanrum mellan paragraferna!
Eller blir det mellanrum när jag publicerar?
Återstår att se.
Nej, det gjorde det inte. Men nu när jag steppade ner och samtidigt tryckte ner tangenten man gör STORA bokstäver med, så kanske…
Nehe! Inte det heller, bara de två översta paragraferna…. så nu ger jag upp om det.

I morgon är det sommar!

I varje fall tycker klockan det, och jag håller så gärna med. Inte för att vädret slår om som en knäpp med fingrarna, men det är nåt psykologiskt över det hela. En känsla av att vi nu är inne i den trevliga delen av året. Sommarhalvåret!

Men sen har det ju hänt under årens lopp att man upplevt snö kring Valborg. Ja, ända in i maj. Här i södra delen av Sverige menar jag nu. Har aldrig varit längre norrut än i trakten kring Dala Järna, och strax där norr om.

Var där över jul och nyår för en tio tolv år sedan, cirka, och det var faktiskt en upplevelse. Inte minst det där med temperaturer och vilken otrolig skillnad det kan vara med känslan av kyla.

Där uppe var det som kallast medan jag var där, ungefär -32 grader. Det var kallt, inte tu tal om den saken, men man kunde vistas utomhus. Snön som täckte marken och träden och allt runt omkring, var fjäderlätt. Låg som ett fluffigt duntäcke över allt. Knarrande, men med självflygande snöpustar när man rörde sig ute. Och det var inte särkilt halt, efter vad jag kan minnas. På sina ställen var det kanske så, men jag minns det inte i så fall.

När sedan temperaturen gick upp till cirka 22-23 grader, gick det alldeles utmärkt att ta promenader på uppemot en timme. Det var ljuvligt! Solen sken och fick allt att gnistra och blänka. Så otroligt vackert det var i stillheten!

Här! I Skåne. I nordvästra delen ute vid kusten, kan man knappt vistas ute när det är ett par minusgrader. Knappt när det är ett par plusgrader heller. Vinden! Den fuktiga kylan som tränger in mest överallt. Snö eller inte snö spelar inte så stor roll i det här sammanhanget. Det är bara så kallt! Så genomträngande kallt. Men när snön väl är där, så ligger den tyng och ödesmättad. Inte några svävande maskrosfjun där inte!

Halt blir det hur lätt som helst. Vintrarna har ofta en tendens att snöa, tina, frysa på, tina igen. Det blir spår. Av fötter, av hjul, av gu vet vad ibland. Och dessa spår fryser till och ger ett landskap som är storknottrigt, halt och näst intill omöjligt att bemästra!

Ibland snöar det, ibland inte, och det kan komma mängder när det beger sig. Det kan till och med bli riktigt vackert ibland. Och ibland blir det kaos. Söder om oss här i nordväst, kan det bli ännu värre. Kring Lund och bort mot Österlen. Där har vindarna fritt spelrum över slätterna och den snö som så häftigt virvlar ner mot marken, flyger sedan samman i stora vallar.

Minns Lund. Kan det ha varit vintern 79-80? Det var några stycken av våra bekanta  som skulle åkt till Malmö och fira nyår. Några därifrån skulle fira nyår tillsammans med oss. Men mellan Helsingborg och Malmö var det storm och snökaos och igenproppat. Tågen gick inte och man uppmanades bestämt att inte ge sig ut på vägarna i bil. Man kunde bli stående där mitt i det vita, utan att kunna ta sig vare sig fram eller tillbaka.

Så de som skulle åka söderut, fick fira nyår med oss i stället. Och malmöborna, blev förstås tvungna att stanna kvar där.

Lika illa bort mot Lund och förbi. Snökaos på Österlen. Inte bara kring nyår, även om jag nu inte minns hur länge det värsta höll på.

Lite senare, kanske i januari, kanske februari – minns inte det heller – var vi några som skulle till Lund för att se Up With People. Jo, det gick att köra då, motorvägen var inget problem, men minns att när vi nådde fram till Lund, var det långa sträckor med så höga upplogade snövallar att man inte kunde se vad som fanns på andra sidan. Det var som att åka genom en snötunnel. Dessutom hade det hunnit mörkna då, och gatlyktornas sken fick himlen att se än svartare ut.

Men vi kom dit vi skulle, och vi kom hem igen sen – så – det var det äventyret, det.

Jag begriper inte hur jag nu kunde komma att tänka på vinter och snöstormar! Det är ju sommar som är i antågande! Med sol och värme och bara ben!

Nej inte det sista förresten. Dom bara benen är bara bara därhemma i ensamheten. Möjligen visas vaderna på cykelturerna. Köpte ju shorts förra året. Det var mycket länge sedan jag hade shorts innan dess… och jag kan bara hoppas jag kan ha dem på mig i år.

Jag åt alldeles på tok för mycket rostade och saltade jordnötter i den vevan jag var sjuk. 2 kilo på – inte särkilt många veckor…
Det tänker jag inte göra om i brådrappet. Helst aldrig…

Skrev jag det verkligen eller tänkte jag det bara?

Jo, jag undrar, för när jag var sjuk så blev det både läst och lyssnat på böcker och jag hann med att skriva lite också. I varje fall blogginlägg och några mejl. Lyckades till och med få lust att, OCH plockade fram några gamla påbörjade manus i akt och mening… att kanske… fortsätta jobba med nåt av dem.

Sen vart jag plötsligt frisk igen – trots att det hade gått ett par veckor, 3,5 närmare bestämt – och successivt började min almanacka fyllas av än det ena än det andra. Okay! Att det inte fylldes så mycket under sjukveckorna berodde väl inte på det i första hand, utan på efterdyningar av julhelger och vinteruppehåll och kyla och allt sånt där.

Den här fastigheten ska bli 16 våningar hög, på den högsta delen!

Likväl! När man nu skulle vilja ta ett tag med skrivandet igen, eftersom det var så härligt – vad händer då? Ja, inte blir det skrivet i alla fall. Det blir möten och sammankomster och saker som måste göras, affischer som måste skapas, inlägg på Instagram, Facebook och bloggen – inte min egen utan föreningens, och den där andra bloggen som inte heller är min utan hänger ihop med vad som händer här. MARKNADSFÖRING!!!

Det grävs och det byggs och det planeras och det hittas på  och det är en himla rush på det hela så man rent tappar andan bara man tänker på det... eller det här.

Nu är det förstås inte bara negativt med det här, egentligen är det ganska positivt och många gånger roligt. Vi hade jättekul och trevligt i Samverkansgruppen i eftermiddags. Kände så skön gemenskap. Men hur får de tid att skriva de som har heltidsjobb, familj… ja allt sånt där? För det finns dom som har det fullt upp i sitt privatliv och ändå finner tid att skriva.

Okay okay! Jag vet! Det är en prioriteringsfråga, och en annan fråga hur man disponerar sin tid och så vidare. Det också. Och visst kan jag erkänna att jag ibland slösar bort tid genom att göra nåt helt annat som kanske till och med är urdumt. Spela spel på iPaden, till exempel. Men lite dö-tid ska man väl få lov att ha! Lite lagom latstunder så där… avkoppling. Typ.

Fast läsa eller lyssna på en bok är ju också en sorts avkoppling. Eller se film eller serier – vilket jag faktiskt gör nästan varje kväll.

Det finns ju dom som tittar på TV flera timmar varje kväll. Det gör inte jag. Har inte ens en TV, och av någon anledning tittar jag sällan på Play på datorn heller. Fast jag skulle kunnat. Och då egentligen bättre eftersom jag kan välja programmen själv utan välja att inte bli överöst av nyhetsrapporternas negativa och ständiga störskurar.

Jag fixar bara inte att bli dränkt av dessa nyheter och reportage om krig och annat elände. Jag lever mycket hellre i lycklig okunnighet. Det är ju ändå inte precis nånting som vi vanliga dönickar kan göra nånting åt.

Så tacka vet jag ett par avsnitt av Mord i Paradiset, som jag ser på Viaplay, och samtidigt få stickat en ny tröja eller nåt annat. Det är verkligen avkoppling!

 


Förresten!
Did you smile today?
I did! A lot!
I laughed!!!

Som sagt…

Vardag igen. Och de där blå dunsterna jag slogs av i samband med förkylningen om att jag skulle kunna börja skriva lite mer regelbundet igen – förefaller bara vara just det. Blå dunster. Ett hopp.

För nu duttar det in både det ena och det andra i almanackan, och visst är det roligt! På sitt sätt! Men …

Antagligen är jag lite slö och trött också. Inte bara antagligen. Om jag får lov att skylla på nåt så är det den där ischiasen och det andra skräpet man har dragits med under en längre tid.

Hittade i alla fall en mångsidig och duktig kiropraktor.

Men, det kan finnas en del ”men” i det också. Som nu i torsdags när jag var där senast. Kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av nån bildåre på motorvägen.

Inte nåt ont sagt om kiropraktorn alltså! Jag har varit där tillräckligt många gånger nu för att verkligen ha tillit till honom. Kunnig, erfaren, mångsidig, observant… men det kanske blev lite i häftigaste laget med behandlingen i torsdags. Särskilt där uppe kring nacken och axlarna.

För övrigt trodde jag att den värsta träningsvärken skulle varit över nu. Brukar oftast vara värst dag 2 och 3 efteråt. Precis som när man varit på gym. Eller cyklat en lång runda.

Det kändes ok i morse när jag gick upp. Gick bra att duscha och tvätta håret. Ordnade frukost och sen lite kaffe på det. Satt samtidigt och kollade in föreningens grejer. Mejl, Insta, FB, bloggen… Och sen när jag reste mig för att sticka iväg till Maxi var det kört.

Höftområdet, bröstryggen, nacken… åt h-e med nacken!!! Varför blev det plötsligt så infernaliskt stelt där? Och ont!

Ja det sägs ju att det är normalt och vanligt att det först känns värre innan det blir bättre. Det är egentligen ett gott tecken, ett bevis på att kroppen svarar på behandlingen.

Men fy tusan som det känns. Och jag som snart ska iväg till ett möte som börjar kl 15

Inte blir det skrivit nånting heller. Bortsett från de nästan tre timmar jag satt igår och skapade ett inlägg på föreningens blogg. Med bilder och länkar och citerade textbitar från kommunens info-sida. Plus inlägg på Insta och FB, och att jag sen uppdaterade bloggen ifråga lite vad gäller utseendet. Bytte lite färg och sånt.

Jahapp! Det var den dagen det. Hann t.o.m städa badrum och hall och lite till… AHA! Är det därifrån ???  Träningsvärken nu… ??? Eller de många timmarna framför datorn?

Och var är mina manusutkast? De där jag skulle titta lite närmre på!

När den sköna vuxit sig stor, och drabbas av hybris

Så kan det minsann gå, kan man också säga…

 

Second chance….

Har uppenbarligen inte tumme med amaryllisar. Eller för den delen – har inga extra blom-tillbehörs-attiraljer heller. Krukor och pinnar och sånt…

Mitt tidigare blomliv, oändligt många år sedan nu, sträckte sig till gröna krukväxter. Samt en och annan Hibiskus som fick löss… numera har jag inte ens särskilt mycket plats för såna här extravaganser som blommor.

Jag har en schefflera som blivit för stor och som jag vill bli av med. Och så har jag en bergspalm som blivit riktigt voluminös! Men den gillar jag i alla fall! Och den har jag mellan mitt ”vardagsrum” och mitt ”sovrum”.

Sen det där andra som står i fönstret? Tja…

Om jag hade haft  mer plats och lusten att ta hand om krukväxter, vilka växter hade då funnits här? Hm… troligtvis Benjaminfikus.. Monstrera… hmm….Garderobsblomma… hmmm… nånting av plast…

Även om jag gillar att ha krukväxter omkring mig där jag bor, det är fint, det är liv, det rensar luften, så har jag inte ens en plats där jag kan plantera om eller sätta skott, ingenstans att förvara sånt som hör till, och …… jag glömmer ändå bara bort att vattna.

Kanske en annan gång, i ett annat liv, på en annan plats, i en annan bostad…

Måste bara få visa…

Jag fick den här av min väninna Milo för ett par tre veckor sedan. Det är hon som har de riktiga växthusen, de stoooora växthusen!

Då höll stjälk ett på att börja blomma. Vackra färger men inte särskilt stora blommor. Nästan lite krusiga. Annorlunda och väldigt fina, tyckte jag.

Så blommade den över och stjälk två tog över. Den är på sista blomman nu, och kan anas lite där nere, närmre löken. Stjälk ett är bortklippt.

Nu har stjälk tre kommit i farten ordentligt! Vuxit sig stor och lång och kraftig. Tre utslagna, ytterligare några kommer…

Och gissa vad jag fick syn på i morse! En fjärde stjälk har börjat krypa uppåt!

Ska bli spännande se vad det blir av detta. Jag har aldrig haft Amaryllis förr, förrän jag fick en vit av Milo i julas. Den blev så tung upptill, och lutande, att den en tidig morgon for i golvet. Lyckligtvis var den då igång med sin tredje och sista stängel.

För övrigt så SITTER jag i soffan nu. Ett steg i rätt riktning. Har ställt upp datorskärmen framför mig på soffbordet så jag kan sitta bekvämt och jobba. Håller på rensa bort och lägga undan på extern hårddisk av föreningen saker som inte ska vara med i 2022s mappar. Ska försöka slänga så mycket som möjligt ändå.

Började få ont i ryggen igen av det där halvliggandet! Tydligen så långt gånget på friskhetsvägen, att kroppen släpper fram det gamla vanliga onda igen.

Men ischiasen kunde den inte lura bort! Bara dämpa den lite. Jaja… vänta bara…

Jag återkommer!!!