Det finns mycket att vara tacksam över

Namaste!

Nu senast tacksamheten för den där påminnelsen jag fick, om Post-Covid som en del ibland tvingas stå ut med efter viruset. Dessutom fick jag en mycket tydlig demonstration i hur starkt våra tankar påverkar våra kroppar.

Jag hade ju börjat oroa mig för om det var nåt allvarligt med mina muskler, eller rent av hela min kropp. Med den trötthet och brist på styrka som som jag kände av, var jättejobbig. Men i och med att det då ramlade in information till mig om Post-Covid, släppte oron nästan omedelbart. Alltså! Bara efterdyningar! Och även om det skulle vara kvar i ytterligare en eller ett par månader, så skulle det faktiskt försvinna!
Inget fel på mig i grunden! Jag är fullt, totalt frisk!!!!

Den här har nog någon petat på…

Men visst har det funnits stunder, timmar och till och med en och annan hel dag som jag mått nästan som vanligt under den här perioden – så länge jag inte gett mig ut på nån cykeltur eller promenad som var längre än några få km (på cykel) eller några hundra meter (på apostlahästarna),  så var det rätt så frid och fröjd. Tills nästa trötthetsattack och petad snigelrygg uppenbarade sig. Aj aj! Och nätter och morgnar ska vi nog inte ens nämna här… Men de där stunderna har i och för sig hållit mig någorlunda kvar i hoppet om att obehagen skulle ge med sig. Att jag egentligen är rörlig och stark. Men det är ju det där med tålamod.

Oron försvann alltså mer eller mindre omedelbart, och jag började känna mig piggare. Successivt gav sen stelheten och värken med sig. Jag sov bättre redan natten till måndagen. i går tisdag gick jag en liten runda på fm och en annan runda om 2 km sent på eftermiddagen, vilket tillsamman blev 3,4 km. Inte mycket i sig, kanske, men i nuvarande läge gjorde det mig lycksalig!

Foto: Marie-Louise Sonesson Välaplantor

Och idag, i ett härligt väder med sol, blå himmel, och bara lite blåsande, gav jag mig ut på cykeln. Inte extremt långt på nåt vis. Bara ut till Välaplantor och hälsade på mina vänner där. Stannande en stund, myste, och cyklade sedan en annan, en något längre väg hem. Sammanlagt blev det 8,1 km.

I min värld är det här inte nån särskilt lång sträcka, särskilt inte som den var uppdelad i två.  Men som sagt! I nuvarande läge var det jättebra! Var inte helt slut när jag kom hem och inte heller dyngvåt av svett eller somnade i soffan efteråt. Tvärtom! Jag mådde bra!

Mådde bra medan jag var där och solen lyste över alla penséer och primulor och narcisser. Mådde bra när jag kom hem och tydligt kände att jag var helt frisk igen.

Okay! Konditionen och benstyrkan var väl inte på topp precis så här omedelbart efter, men mycket bättre än för mindre än en vecka sedan. (Har tagit det lite extra lugnt att par dagar.) Men jag är medveten om att jag behöver träna promenadmusklerna mer än cykelmusklerna.

Så nu börjar det! The road to fitness!