Tankens kraft | Tankar kommer

Det är för mycket! säger jag då och då, tänker oftare. Och menar föreningen. För mycket jobb, för mycket ansvar, för många timmar.

Vart tog mitt eget liv vägen, skriker jag inom mig. Samtidigt som jag försöker ignorera den där lilla rösten nånstans i bakhuvudet. den viskar nåt om struktur. Nåt om prioritering och planering.

Vet du inte att det är en adhd du pratar med, muttrar jag. Vi kan inte det där med struktur och att prioritera. Vi gör en hel massa saker mer eller mindre på en gång, och sen dånar vi ner i soffan och ägnar flera timmar i sträck åt onödiga spel på iPaden.

Jo, lite självinsikt har man, och skäms en smula inför sig själv. för en stund.

Jag vill ha tillbaka mitt liv, säger jag till spegelbilden. När jag satt och skrev varje dag på mina fantasyberättelser som skulle bli en stor stor grej i minst 3 böcker. HAHA! En Triptyk!

Bra början på dem i alla fall, och ganska långt kom jag innan jag fastnade. Och just det hade inget med föreningen att göra, det vet jag, för stoppet kom redan innan jag ens visste om att det skulle bildas en förening och att jag skulle hamna mitt i den.

Mitt i smeten bokstavligt talat.

Men oavsett när hur och varför, så saknar jag allt emellanåt de där tysta timmarna för mig själv när jag satt och skrev.

Så vad har egentligen hänt?

Den kloka sidan av mig säger stress. Perioder med mycket att göra. Perioder med i stort sett inget att göra. En och annan j…ig mänska som förpestar omgivningen inte bara för mig, men som min stresshjärna kan inte hantera.

Sen blir det slentrian ibland, och den där latheten som i grund och botten inte är lathet, utan nån sorts oföretagsamhet som drabbar en! Är det en sorts flykt! Och i så fall – från vad???

Kanske… men kanske inte. Man bara fastnar och sen tycker man att man inte har tid för sitt eget, för sina egna intressen och lustar.

Men hur många timmar lägger jag egentligen ner på föreningen? Jo! Periodvis jättemånga! Men det är inte jämt så. Okej! Jag är med i styrelsen, jag är kassör, webmaster och håller på med marknadsföring tillsammans med ordföranden. Det kan periodvis bli många möten man måste vara med på. Som nu. Vi har haft 10-årsjubileum och stor fest för och tillsammans med hela området.. Nu är det julfester och årsavslutning, och bokslut och verksamhetsberättelse. Så just nu är det mycket att göra.

Men inte hela dagarna varje dag.

Och för den delen – hur hade mitt liv sett ut utan föreningen?

Betydligt ensammare i alla fall! Inte på långa vägar ett så socialt liv som jag har nu. (På både gott och ont). Länge sedan som jag kände så många personer som jag skulle kunna kalla vänner, i olika grad visserligen, men ändå.

Struktur!

Måste på nåt sätt få bättre överblick över min tid. Ha både föreningen och mig själv.

Usch som jag babblar. När ska jag egentligen komma till SAKEN!?!?!?!?

Och SAKEN är den att jag ramlade på en reklamsnutt om en sorts kalender. Structured kallas den, och det är precis vad den gör. Hjälper till att strukturera upp ens dagar. Tydligt och överskådligt.

Har inte haft den så länge, så jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska använda den, men har ändå gjort ett slags schema där jag petat in: föreningsarbete 1, 1,5 eller 2 timmar, utevistelse/motion/ärenden, upp.och-rör-på-dig (dans jympa stretch), yoga/meditation/vila och ”SKRIVTID” – är några av de olika överskrifter somligger inne varje dag.

.Sen får man förstås lägga in matpauser, och alla såna där engångshändelser. Möte kl 13.30 på tisdag – typ!

En smart grej är att jag har förstås kvar min ordinarie apple-almanacka, och skriver jag in nåt där, så dyker det automatiskt upp i den här almanackan – och tvärtom.

Visst blir det glapp här och där. Två timmars föreningsarbete kanske inte räcker, eller också är man inte alls hungrig när mattimmen börjar närma sig. Och idag började jag inte skriva eget klockan 20.30, som är meningen. Istället började jag 21.45 och hur lång tid det kommer att ta…. ???

Nåja! Man måste få vara lite flexibel med tiderna, och inte så strikt att man absolut MÅSTE hålla på de där klockslagen till punkt och pricka – det skulle verkligen vara stressande – det känns ändå bra att veta att det finns struktur i det hela. En blandning av arbete och vila och att röra på sig.

Känslan av att ha en timme till eget skrivande varje kväll är helskön! För skrivande till föreningen är definitivt inte samma sak, inte ens om man skriver inlägg på den bloggen.

Så det känns positivt, det här. Att tänka, nu har jag två timmar framför mig att jobba med föreningssaker, och sen är det en fikapaus. Eller en”upp-och-hoppa-paus! Och veta att i kväll har jag en timme till eget skrivande.

Få se vad jag säger och tycker om en månad eller till våren.

Och nu ska jag upp och röra på mig lite innan det är dags att lägga sig. Dansa lite tror jag. Eller Zumba från YouTube. Eller bara lite olika stretchrörelser …

Nu senast tacksamheten för den där påminnelsen jag fick, om Post-Covid som en del ibland tvingas stå ut med efter viruset. Dessutom fick jag en mycket tydlig demonstration i hur starkt våra tankar påverkar våra kroppar.

Jag hade ju börjat oroa mig för om det var nåt allvarligt med mina muskler, eller rent av hela min kropp. Med den trötthet och brist på styrka som som jag kände av, var jättejobbig. Men i och med att det då ramlade in information till mig om Post-Covid, släppte oron nästan omedelbart. Alltså! Bara efterdyningar! Och även om det skulle vara kvar i ytterligare en eller ett par månader, så skulle det faktiskt försvinna!
Inget fel på mig i grunden! Jag är fullt, totalt frisk!!!!

Men visst har det funnits stunder, timmar och till och med en och annan hel dag som jag mått nästan som vanligt under den här perioden – så länge jag inte gett mig ut på nån cykeltur eller promenad som var längre än några få km (på cykel) eller några hundra meter (på apostlahästarna), så var det rätt så frid och fröjd. Tills nästa trötthetsattack och petad snigelrygg uppenbarade sig. Aj aj! Och nätter och morgnar ska vi nog inte ens nämna här… Men de där stunderna har i och för sig hållit mig någorlunda kvar i hoppet om att obehagen skulle ge med sig. Att jag egentligen är rörlig och stark. Men det är ju det där med tålamod.

Oron försvann alltså mer eller mindre omedelbart, och jag började känna mig piggare. Successivt gav sen stelheten och värken med sig. Jag sov bättre redan natten till måndagen. i går tisdag gick jag en liten runda på fm och en annan runda om 2 km sent på eftermiddagen, vilket tillsamman blev 3,4 km. Inte mycket i sig, kanske, men i nuvarande läge gjorde det mig lycksalig!

Och idag, i ett härligt väder med sol, blå himmel, och bara lite blåsande, gav jag mig ut på cykeln. Inte extremt långt på nåt vis. Bara ut till Välaplantor och hälsade på mina vänner där. Stannande en stund, myste, och cyklade sedan en annan, en något längre väg hem. Sammanlagt blev det 8,1 km.

I min värld är det här inte nån särskilt lång sträcka, särskilt inte som den var uppdelad i två. Men som sagt! I nuvarande läge var det jättebra! Var inte helt slut när jag kom hem och inte heller dyngvåt av svett eller somnade i soffan efteråt. Tvärtom! Jag mådde bra!

Mådde bra medan jag var där och solen lyste över alla penséer och primulor och narcisser. Mådde bra när jag kom hem och tydligt kände att jag var helt frisk igen.

Okay! Konditionen och benstyrkan var väl inte på topp precis så här omedelbart efter, men mycket bättre än för mindre än en vecka sedan. (Har tagit det lite extra lugnt att par dagar.) Men jag är medveten om att jag behöver träna promenadmusklerna mer än cykelmusklerna.

Så nu börjar det! The road to fitness!