Stiltje – och så får det lov att vara.

Jaha! Så har det varit tyst och lugnt härifrån ett tag. Igen. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Flunsan är fortfarande kvar, men det värsta är väl över vid det här laget. Känns i musklerna fortfarande, och lite snorsnuva emellanåt. Så där så jag inte är riktigt säker på, om det är flunsa-snuva eller min vanliga allergi-snuva. Ork, har jag tappat rätt mycket av. Kondition är onekligen färskvara. Tre veckor nu, ju…

Men, det är som det är och så får det lov att vara.

Ska man vara positiv (och det ska man 😉 ), så har jag ändå lyckats pricka in den här flunsan alldeles rätt i tiden. Det är kallt ute, ner mot 10 grader och däromkring, och det blåser dessutom. Mer eller mindre. Och jag behöver kanske inte tillägga, att jag INTE tycker om kyla.

Fast i de här trakterna är det väl alltid snarare mer än mindre. Blåst alltså. Särskilt när det är fråga om nordvästliga vindar. Så kontentan är – jag hade ändå inte velat ge mig ut, och nu fick jag en alldeles utmärkt ursäkt för att slippa ge mig ut i iskylan.

Fast det börjar bli lite småtrist. Erkänner…

Men jag har läst en hel del, tittat på Netflix en hel del – och stickat på min tröja en hel del. (Det där jag har läst och fortfarande håller på att läsa, är en fantasy-serie. Inte Isfolket… Återkommer till det i ett annat inlägg.)

Ända upp i halsen

Men tröjan börjar arta sig! Framstycket, med flätor och allt, har jag gjort klar upp till halsringningen. Då började jag med bakstycket, där jag valde att inte göra den breda mittflätan utan istället köra med dubbel mosstickning. För att få samma längd på fram- och bakstycke, tyckte jag det var enklare att göra klart bakstycket innan jag fortsatte med framstycket.

Trettio centimeter bak…

Flätan? Jo, den var rätt rolig att göra, men det gick så sakta då eftersom jag blev tvungen hålla koll på vartenda varv.  Och nu börjar jag bli otålig för jag vill ha tröjan klar. NU!

De ser lustiga ut på bilderna, delarna, helt klart. Färgen stämmer som vanligt inte med verkligheten (där den är ljust jadegrön), och jag har avsiktligt gjort den lite längre. Så den ska nå ner om rompan och värma mig ordentligt. Risken är förstås att den tänjer sig så småningom. Men då får den bli en tunika istället. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Till yttermera visso, så drar ju både resårstickningen och fälten med de smala flätorna ihop delarna på bredden. (Jag drog ut delarna lite när jag skulle ta bilderna)

Tja, det är nästan så man skulle tro att jag skulle trä den på en flaggstång. Men si det ska hon inte! Den ska värma damen så småningom!

Förhoppningsvis innan kylan har försvunnit.

Fast helst vill jag förstås att kylan ska försvinna…

Kallt & Varmt

Kallt ute och kallt inne. Men det är ju ingen större idé att klaga – bara konstatera – för klagan och gnäll ändrar ju ingenting. Särskilt inte vädret eller hur mycket värme bolaget behagar spotta fram till lägenheterna. Det gäller att ha på dubbla strumpor, raggsockar, extra kofta och sitter man ner krävs minst en filt.

Luften man andas in känns alldeles för sval.

Men förr eller senare blir det faktiskt sommar (eller?), och då klagar vi på att det är för varmt. F’låt – konstaterar vi att det är varmt.

Här har det legats lågt de senaste dagarna. Både i betydelsen fortsatt soffhäng och i det faktum att jag saknat incitament till såväl läsande som skrivande. (Läs: inte iddats…) Istället har jag ägnat mig åt att se film och tv-serier, och att sticka. Så nu har jag hål i pekfingret igen.

Men nu är det i alla fall bara ett par cm kvar till att börja minska för ärmhålan.

Tror jag ska sticka bakstycket enbart i resår. Det går fortare. Och eftersom jag stickat resår i sidorna. Tror också tröjan som helhet blir snyggare så. Vill heller inte repa upp alltihop en gång till.

Nu ska jag också försöka se till att få den smalaste biten av flätan mitt över magen. Ska man försöka sig på att skapa en illusion, ska den i vart fall inte orsaka att nåt ser större ut än det är. För övrigt så blev alltihop mycket snyggare med ett halvt nummer mindre rundsticka.

I går satt jag en stor del av dagen och rensade bort gammalt från datorn. Framför allt så slängde jag massor av foton och andra bilder. massor av gammalt skräp som jag aldrig använder eller tittar på, eller ens kommer ihåg att jag har. Har i stort sett bara sparat bilder på familjen, barn och barnbarn, och lite annat som kändes relevant.

Fick för övrigt reda på Covid-testet nu. Ringde vårdcentralen och frågade eftersom jag inte hittade nåt på 1177. Svaret hade just kommit till dem. Det var negativt. Det var inte Corona utan nån vanlig förkylning/influensa med lindriga symptom. Har också börjat känna mig piggare nu så vad just den saken anbelangar, spelade det ju ingen roll. Jag går ändå inte nånstans ännu där det finns folk. Inte förrän om tidigast tre eller fyra dagar, när jag är säker på att jag piggnat till ”på riktigt” inte bara tillfälliga stunder. Och jag tänker inte gå till Erikshjälpen heller på lördag, utan väntar till nästa vecka. Jag som bott i soffan i en vecka nu, vill förstås inte ta i för mycket på en gång. Finns ingen anledning. Har ingenting jag måste göra, ingenstans jag måste gå. Mat och annat jag behöver har jag hemma. Men jag kan ju alltid gå ner och utanför porten nu – slänga sopor och kolla posten.

Men visst hade det varit bra om svaret hade varit positivt. Då hade jag haft antikroppar nu och inte behövt fundera ens över att bli vaccinerad när det blir dags.

Prövning

Höll på i går kväll med youtube, stickor och ett garnnystan. Försökte ju testa lite olika sticktekniker. Men det gav inte så särskilt mycket, egentligen. Inte för mitt pågående projekt. Och inte på Youtube. (Var?)

Men en smalare sticka gjorde susen. Den där smala flätan blev mycket snyggare nu. Bubblar inte ut lika mycket. Åtminstone att döma av provet. Patentstickningen, har glömt nu om det var hel eller halv, blev ojämn och för klumpig. Det får nog bli så som jag funderade innan, vad gäller bakstycke och ärmar. Dubbel mosstickning. Eller kanske rent av trippel.

Så kanske dags sätta igång med det där stickandet i kväll! Annars är det risk att det blir sommar innan tröjan är färdig.

Hittade för övrigt rundstickan i storlek 4 där jag letade sist. I lådan vid sidan om soffan, där jag har de nystan jag nu håller på med. Letade precis överallt, till och med i badrummet, innan jag hittade den.

P.S. – Har ingen aning om varför färgen på det stickade är så flammigt. Måste ha råkat ställa in mobilkameran på nåt.

Katastrof

Alltså… det är förstås att ta i, men när jag hade kommit så pass långt på min tröja så jag kunde prova den utan att riskera att de flesta av maskorna skulle glida av rundstickan, så såg den rent förfärlig ut på mig.

De där flätorna drog ju ihop tröjan, så den såg helt klart för liten ut på mig, och hela jag bubblade i mjuka kullar under det stickade så det såg ut som om jag hade gått upp 5 kilo. Minst. Och att den där delen av den stora flätan mitt fram, där öppningen i mitten är som störst – den hamnade givetvis precis över min mage och gjorde helt klart inte saken bättre precis.

Fet eller gravid? Oavsett vad man månde tycka och tänka om det, även om just gravid skulle väl ingen kunna tro. Inte när man passerat de femtio. Med rejäl råge. Men jag tror ni förstår liknelsen.

Jag repade upp alltihop!

Kunde förstås stickat färdigt den och sen skänkt bort den, men vad vore det roliga med det? Inte för att det är fel att ge bort saker och ting, absolut inte, jag har skickat mycket till Second Hand i mina dar. Men just den här ville jag ha själv. Förutom det faktum att jag bara har en lite varmare polotröja, och den har jag jämt på mig nu för tiden.

Så, ja! Jag repade upp den!

Jag är fortfarande förtjust i den där tröjan, så hur skulle jag kunna göra det bättre? Först lite tunnare stickor, och större storlek. En sån modell kan gärna få vara lite stor. Och de tunnare stickorna för att få alla flätor att smälta in lite bättre. Och rent generellt lite tätare stickat. Mitt bak var det en likadan bred fläta som mitt fram, och jag tyckte det såg gräsligt ut. Så bort med den.

Skulle jag också ta bort de smala flätorna på framsycket? De hade blivit så, jag vet inte hur jag ska kalla det. Glipiga? För löst stickade kanske bara – och egentligen stickar jag inte särskilt löst, men hela partiet med flätor hade blivit… sladdrigt!?

Kanten nertill krullade bara ihop sig, så där ska jag se till att göra nån annan typ av kant. Kanske bara en liten bit vanlig resårstickning. Och det blev jätteknepigt när man skulle sticka ihop alla delar, ärm, fram, ärm, bak och sticka hela oket samtidigt, med avmaskningar och allt. Och jag vill dessutom ha den lite längre.

Behändigt, tänkte jag, att slippa sy ihop tröjan mer än bara några cm vid armhålorna. Men det blev inte snyggt där allt detta möts. Det var också knepigt få till det när avmaskningarna började närma sig halsringningen, eftersom man skulle göra lite olika på de olika delarna.

Så hur göra nu?

Bara ha den breda flätan mitt fram och sen slätstickning på resten? Den tanken kändes tråkig. Så vad jag nu gör – förutom att kolla in andra tröjor, men stup i kvarten ändå kommer tillbaka till just den här eftersom jag spontant gillade den – är att hitta alternativ på ”det övriga”.

Stickar en provlapp där jag testar patentstickning bland annat. Och letar efter andra alternativ på nätet. Eller ska jag bara välja vanlig eller dubbel mosstickning kanske? Eller nån variant på ribbstickning?

Det knäppa när man letar efter diverse sticktekniker på Youtube, är att väldigt många inte är på svenska. Eller åtminstone på norska eller danska. De flesta språk här i världen kan man ju inte alls, så det är engelska som gäller för mig då. Förstå vad de säger går bra! Men! Man blir ju helt snurrig eftersom de håller garnet helt bakvänt mot hur jag en gång som liten har lärt mig och som jag nu gör. En konstig kringelikrok med högerhanden gör dom, och tar garnet från höger istället för från vänster, över pekfingret. Jag fattar inte hur dom får till det på det viset!

Jag får skaffa mig en halsduk så länge, så kan jag använda andra tröjor som jag har, och sticka den här favoriten i lugn och ro. Testa mig fram lite till innan jag väljer hur jag vill ha det istället för slätstickning. patentstickning blir lite för tjockt. Då får jag problem med storleksvalet och antalet maskor. En helt patentstickad tröja kan jag göra sen, för det kan vara väldigt snyggt.

Ett begripligt exempel…

Snart jul

Nyss var det ju november! Och nu är det plötsligt den 18 december. Går tiden verkligen fortare när man blir äldre som man ibland säger? Nej. Det är omöjligt. Tid räknas i sekunder och minuter och dagar – och så vidare – och är noga uppdelat i exakta moment, presenterade av klockor av olika slag. Uppfunna av människan. Förstås. Den exakta tiden.

Sen har vi den relativa tiden! Den vi upplever. Den som ibland känns långsam och ibland som att den bara rusar iväg. Fort fort. Bort bort. Och kommer aldrig igen. Det är så det är. Eller rättare sagt – känns.

Sen kommer det underliga! När vi är mitt i det där vi gör och upplever, kan det kännas långsamt. Men sen! När det där är över – känns det som ett vips! Som när den där getinglika blomflugan plötsligt byter position. Eller som den verkliga flugan eller getingen, när man försöker slå ihjäl den med en hopvikt tidning.

Eller som hos tandläkaren idag. Innan var tiden seg som kylskåpskall smörkola. Medan man satt där i stolen med munnen full av metall stod den nästan stilla. Och nu är det kväll. Vips! Nu är den här dagen också snart till ända.

I går kväll satt jag i soffan och slappnade njutningsfullt av efter allt datorarbete senaste tiden. Tiden fanns inte alls med i mitt medvetna sinne. Jag bara satt där och hade det skönt. Åt några mackor med salami och stekta skivor av sötpotatis. Började sen sticka raggsocka nummer fyra. Såg på film. Vad var det nu jag såg???

Jo! Doktor Who!

Nu sitter jag i soffan här igen. Har just stickat färdigt raggsocka nummer fyra. Och fäst trådarna. Tittar på filmen ”Alice through the looking glass”. Uppföljaren till ”Alice in Wonderland” som jag såg nyligen. Alltså! Exakt just nu tittar jag inte på den, för exakt just nu håller jag på att skriva ett smått idiotiskt blogginlägg.

Tänk vad ett flow kan hitta på.

Om ett tag ska jag äta en liten portion av den där köttgrytan jag gjorde till lunch idag. En ganska stor gryta på nötfärs och rimmat fläsk, rotgrönsaker och bönor, röd currypaste och vitlök. Blev så himla gott. Magen vill ha en portion redan nu, men den får minsann vänta ett tag till. Falsk hunger, bara för att jag började tänka på den där mustiga, kryddiga grytan. (Blev övermannad nu och åt en liten portion…)

Men glömde ta foto av den medan grytan stod där på spisen och puttrade. Å andra sidan kan man väl klara sig utan matbilder. Och visst glömde jag bort ta foto på den nu också. Men man får vara som man är när man blev som man skulle. Inklusive disträ. Emellanåt.

Och ikväll ska jag börja sticka ärmarna till min egen tröja medan jag har strumpstickor nummer fyra lediga, sedan ska jag sticka ett par raggsockar till dotra också. Har 150 gram av hennes garn kvar. Det borde både räcka till och bli lite över. Men hinner jag bli färdig med dom så hon kan få dem när systrarna träffas i jul?

Kanske…

Nu har jag kommit upp till ärmhålorna. Här ska man nu sticka ärmarna, runt runt på strumpstickor/rundstickor, också dom upp till ärmhålorna.

Därefter börja sticka ihop ärmarna med bålen, och alltså sticka oket samtidigt som man maskar av så att det ser ut som raglan. Allt-i-ett härifrån alltså, runt runt, och bara de små gliparna under ärmarna som behöver sys ihop sedan.

Visst är väl just det, det bästa av alltihop!

Mer stickat på gång

När jag letade efter mönster till yngsta dotterns tröja, fick jag syn på den här tröjan från Järbo och blev störtförälskad. Men inte var det nån idé att använda det mönstret till dotterns.

Dels lydde jag henne ordagrant. Hennes tröja ville hon skulle vara som min – alltså i slätstickning – och jag misstänkte dessutom att garnet hon skickat mig nog inte skulle räcka till en tröja med flätor både fram och bak.

”Men sen!” tänkte jag och såg mig själv i en sån här tröja. Hade därtill redan tankarna på ett garn i nån av mina lådor här, som nog både skulle räcka till och som jag tyckte om färgen på. Har för mig den kallas ”ljus jadegrön”.

Färgen på skärmen på datorer ska man aldrig lita blint på.

Det tog ju ett tag innan det där ”sen” skulle bli möjligt, men nu är jag på gång. Men det är inget man kan sitta och prata med folk medan man stickar, eller förlora sig i en film eller nåt. Annat än på ”raksträckorna”. 35 maskor slätstickning på vardera sidan om den breda flätan på bakstycket. Det är inte mycket det, att halka iväg med tankarna till en filmintrig.

Men det är kul! Jättekul!
Vilket inte kan sägas om de där raggsockorna till lillgrabben som jag också håller på med. Där är det raksträcka – häl – raksträcka – tå… Urtråkigt! Här är det rundsticka. Man stickar fram- och bakstycke samtidigt, utan sidosömmar som då sen ska sys samman. På framsidan är det som det syns på bilden, bred fläta på mitten och smala vid sidan om. Baksidan har en likadan bred fläta på mitten, men sen slätstickning resten.

Men jag betvivlar att jag skulle klara att göra de där breda flätorna utan diagrammet. Till viss del lär man sig se hur man ska göra, men … ja … diagrammet är ett måste för min del. Fast dom smala flätorna är superenkla.

Den blev klar till slut

Polotröjan, alltså. Den till min yngsta dotter. Enligt beställning. Men det är onekligen lite knepigare när man fick garn, men inte nåt mönster som passar till just det garnet – och dessutom dottern 14 mil bort så man kan inte prova och testa efterhand. Och så i dessa tider, dessutom.

Så det blev till att provsticka och leta mönster som skulle kunna passa. Hon ville ha en i samma stil som min. Polokrage, enkel inte dubbelvikt, och isydda ärmar. Snacka om att lusläsa nätet efter den typen av mönster. Som också passade tjockleken på garnet och alltså antalet maskor per 10 cm.

Till slut använde jag grunden samma mönster som till min, men fler maskor – alltså större storleksangivelser än hennes egentliga storlek på kläder. Längden spelar ju mindre roll. Åtminstone upp till ärmhålorna. Ovanför där fick jag göra om tre gånger.
Bredda…

Slutligen blev det en tröja i alla fall, fast det tog mycket längre tid än det borde ha tagit. Och jag blev inte nöjd själv. Ärmarna blev lite för långa, men det i sig gör ingenting. Kragen något för hög, för min del men säkert bra när vinterstormarna tar tag på Österlen. Men så går den också alldeles utmärkt att vika. Uppe vid axlarna bylsade det sig vilket jag inte gillade. Själva ärmen där längst upp blev lite för hög och sömmen sen för klumpig. Det skulle ju inte bli puffärmar, ju!!!
Men då när jag såg det, hade jag min idiot, redan sytt ihop det hela, stickat polon och fäst alla trådar.

Men är man självkritisk så är man självkritisk!

Den är ju jättefin, skrev hon när jag skickat henne ett foto där jag har den på mig. Jo, jag är lite rundare än hon, men inte så mycket. Så just det funkade.

Så vi kom överens om att jag skulle posta den till henne. Trots att jag erbjöd mig att repa upp och göra om övre delen.

Sen skickade hon ett foto där hon har den på sig och hade bara skrivit ett ord om den. ”Perfekt!”

Så även om jag inte håller med riktigt där, så känns det ändå skönt. Om hon tycker den är perfekt, så är den det.

Det är ju hon som ska ha den.

Av garnet som blev över stickade jag sen en liten mössa och ett par halvvantar. De senare i enbart resår – och glömde fotografera dem.

Kväll

Så har ännu en dag lagts till handlingarna.
Eller inte…
Sitter väl uppe ett tag till, kan tänka. Soffpotatis…

Håller på sticka en halsduk, men hade råkat få fatt i två olika gröna garnnystan. Ingen stor skillnad, men…

I ljuset i torsdagslokalen såg de lika ut, men det ena garnet är aningens tjockare än det jag började med och har en lite mattare färgton.

Så det ser inte ut att bli nån halsduk. Med mindre jag kan komma på nån idé rent färgmässigt…
Eller sticka nåt annat.
Såna där handledsvärmare kanske.
randig…

Dessutom sitter jag och tittar på ”9 till 5” på Netflix. Jag brukar oftast inte tycka att roliga filmer är särskilt roliga, mest töntiga. Om inte rent av dumma. (Men det finns undantag. Erkänner.)
Men här och nu skrattar jag emellanåt. Det är skönt.

Det är inte så dumt med gamla godingar ibland. Vare sig det är frågan om en gammal film, eller att sitta och sticka. Att äta gojibär som godis är väl snarare modernt.