Att gå tillbaka för att gå framåt!

Back to the Future, skulle man också kunna säga. Dock utan en uppgraderad Delorean från mitten av 80-talet.

Men för mig, innebär det här ett beslut jag har taget. Efter att under alltför lång tid varit urusel med att skriva skönlitteratur, eller ens blogga, och i stort sett lika urusel med att läsa, ska det nu bli total ändring på det förhållandet. Det handlar om prioritering. Livet har handlat om så mycket annat, delvis självvalt och också sådant som bara ramlat på mig, att jag höll på att förlora mig själv.

Förr läste jag i stort sett jämt och jag bloggade. Om böcker och läsande men även om mycket annat. Jag skrev, skönlitteratur, fantasy det senaste – och jag njöt av det. Även om jag inte fått något publicerat, annat än det jag självt valt att lägga in – t.ex på nån blogg – så var jag ändå på nåt sätt produktiv.

Så nu ska jag gå tillbaka till det, mitt skrivande och läsande liv som jag saknat så mycket. Allt mer och mer.

Så, i fredags måste det ha varit, som jag gick tillbaka till BookBeats. För visst är det bra att ha alternativ! Fysiska böcker i all ära, jag skulle gärna igen ha en hel vägg med bokhyllor fulla med böcker. Men det finns ett par issues med det. Böcker tar plats och de är tunga. Inte enskilda böcker, men tillsammans. Men har man plats och inte tänker flytta, så visst! Ja! Absolut!

Men sen är det en del andra detaljer. Såsom tid och möjlighet att sitta ner med en bok. Typsnittets storlek kan vara ett problem. Den pyttiga text som finns i de flesta pocketböcker… ja, behöver jag säga mer om den saken? Man är ju inte direkt ung längre med perfekt syn!

Ljus! Jajamensan. Där har vi ännu en faktor att ta med i beräkningen. Och hur många böcker kan en boknörd egentligen härbärgera i sin bostad? Om bostaden är en etta med många fönster? Och den boende faktiskt tänker flytta igen! (När det blir en lägenhet ledig där man vill bo.)

Så visst! Man lånar böcker på bibblan ibland. Köper faktiskt en och annan på second hand. Men sätter sig trots detta sällan ner med en fysisk bok i händerna. Och det finns många tillfällen där man faktiskt inte kan sitta ner och läsa i en bok. När man städar, diskar, promenerar, cyklar… och så vidare

MEN! Lyssna på böcker kan man medan man gör just dessa och liknande saker! Inte för att jag i första hand lyssnar på böcker när jag är ute i naturen! Då vill jag lyssna på fågelsång och vågskvalp och vindsus i träden och sånt. Men då i fredags, när jag loggade in mig igen på BookBeat, så lyssnade jag medan jag diskade och snyggade till i lägenheten. Och senare på dagen lyssnade jag medan jag satt och latade mig i soffan, samtidigt som jag stickade. Istället för att se på Netflix faktiskt!

Och snart ska jag sätta mig ner med nåt av mina manus. Det är väl en bra idé!

Så kan det vara, ibland

Gymgrossisten.se ville fira min födelsedag i onsdags, med att ge mig en present. Rabatt på upp till 375 kr.

Det är bara det, att jag fyller år i mitten av januari – jag kan förstås ha ljugit om min ålder – men varför skulle jag handla en massa jag inte behöver bara för att få 375 kr i rabatt?

Jag sätter kryddväxter i rabatten istället….

Jag har 6 stycken krukor med timjan! Några olika varianter. Inte jättekrukor! Så tokig är jag inte. Skulle inte få plats på balkongen heller. Bäst tycker jag om citrontimjan. De två första krukorna jag köpte har börjat blomma nu, så det är hög tid att klippa ner dem och lägga på tork. Så växer det upp en ny omgång.

Sen har jag ett par olika sorters mynta. Vanlig grön Marockansk, och Chokladmynta. Båda är jättegoda att göra te på. Förra året testade jag även jordgubbsmynta. Doftade jättegott, men teet! Blääää…
Två krukor oregano samt citronmeliss och citronverbena. Fick jag med alla nu? Jo! Uppe till vänster på bilden står en fjärilsbuske, lätt nerklippt, som lyckats övervintra på balkongen!!! 😀

Jag blev tvungen sätta ner alla krukorna på golvet i går när det började blåsa så okristligt. Idag har det varit lika otäckt att cykla. I morgon ska det lugna sig, bli lite varmare också, och då ska jag förhoppningsvis kunna ordna med kryddkrukorna.

Behöver plantera om tomaterna. De står fortfarande i inköpskrukorna. En Tiny Tim och en Red Robin. Små, buskformiga. Körsbärstomater. Ska inte tjyvas. Kan ha dem uppe på ett bord.

Fick också två små plantor bifftomater av en god vän som hade satt frön själv. Antar från en inköpt bifftomat.
OM de klarar sig, OM det blir nåt av dem så blir de så där ruggigt höga. Typ 1,5 meter eller mer. Och måste tjyvas. Tveksamt om det blir några tomater på dem, eller om de i så fall hinner mogna. Men det är grönt och fint i alla fall – inne på fönsterbrädan än så länge.

Dessutom längtar jag som en idiot nu efter att få ägna mig åt skrivande. Jag längtar efter min fantasyroman!!! Jag är trött på föreningsarbete, och trött på H22 – innan det ens har kommit igång ”på riktigt”! Har blivit alldeles för mycket för lilla mej!

Jag ska göra en kupp! Bara göra det som är absolut nödvändigt och som ligger på mig och mitt ansvar. Allvarligt talat så har jag brutit ihop ett par gånger, så en väninna sa: bry dig inte! Gör bara det du måste! Tänk på dig själv nu!

Så det ska jag göra. Tänka på mig själv.
Hej Nina! Nice to see you!!! ❤

(P.S. Jag har börjat läsa igen, som en annan rebell. Tänka-på-mig-själv-rebell!)

När skrivande börjar bli ett måste

Jag borde verkligen inte sitta här och nu och skriva blogginlägg. Eller för den delen, inte heller ägna mig åt det som jag nu spenderat flera timmar på. Gå igenom och sortera gammalt skrivande.

Det är B:s fel (läs förtjänst) att det nu har blivit så att jag blivit sugen på att skriva skönlitterärt igen, och det började med ett utbrott av panik. Efter att jag blivit peppad alltså, på att börja ta tag i mitt eget skrivande igen.

Paniken uppstod när jag ingenstans kunde hitta mitt gamla skrivande! Alla dessa otroliga mängder av mappar och filer med text text text ord ord ord – var fanns dom?

Ligger dom i den gamla laptopen som jag inte kan öppna längre?

Nej! Jag måste ju ha kopior! Kopior i massor, för det vet jag att jag hade.

Jag öppnade varenda extern hårddisk som jag har, allt från lilla USB-stickan, till de lite mer voluminösa behållarna. Inte en endaste fil fanns att finna.

I needed a PANIC BUTTON!!!!!

Undrade för mig själv om min Mackompis skulle kunna… om det var ens möjligt… att när han väl fick min andra laptop… om det skulle gå att kolla vad som finns sparat i den hårddisken.

Sen gick jag här fram och tillbaka tills en tanke slog mig. MIN GAMLA TIMEMACHINE!!! Varför tänkte jag inte på den med en gång? Den där Back-Up-hårddisken som man bara pluggar in i datorn och så tar den automatiskt ner kopior på allt som finns, att spara om det värsta skulle hända. Det var lite glappkontakt i den gamla där man sticker in sladdarna, så jag hade köpt en ny i höstas som är i ett mycket behändigare format. Och bara en sladd, direkt in till datorn.

Sen ska man kanske inte påstå att förlusten av ett antal manus och noveller och annat skrivande vore värsta katastrofen i ens liv… jo kanske… om man inte räknar med att nåt hemskt händer ens barn och barnbarn. Men i övrigt alltså! Ja! Troligtvis det värsta.

Måtte jag inte ha tömt den helt… måtte jag inte ha tömt den helt… måtte jag inte ha tömt den helt…

Jag hade ju raderat en hel del Back-Up-er, men lyckligtvis inte alla. Och när jag slumpvis – vid tredje försöket öppnade en fil från augusti 2020, så låg ALLA mina skrivna alster där.

Tack min skapare för det!!!!!

Och det var i går alltså. En dag med världens träningsvärk efter att kvällen innan ha suttit med gummiband över låren och tränat musklerna i lår och höftparti.  (Så fick jag skrutit om det också, men jag gör inte om det. Inte så mycket.)

Och idag borde jag verkligen ta tag i de där affischerna och flygbladet och kalendariet och vad det nu är mera jag borde göra FÖRST!  Men istället har jag ägnat ganska lång tid åt att sortera, sålla och kasta bort mängder av kopior. I form av Pagesfiler… som pdf… Scrivener… och mest av allt – WORDfiler!

Så hur skulle det vara om jag skärpte mig lite nu med de där måste-sakerna!?

Om skrivande – skräp – och diverse måsten

Det där med skrivandet alltså, att jag för närvarande mest skriver skräp, så är jag tacksam för det! Jag så tacksam nu för förkylningen som fick mig att börja skriva igen. Även om det är fråga om en hel massa skräp, för när en skrivande person tappar sitt skrivande – oavsett anledning – så är det … inte alls bra. (Höll på att skriva en inte alls trevlig synonym till ordet skräp.)

Under de senaste två åren drygt, har jag i stort sett inte skrivit nånting alls. Jag skriver ”i stort sett” för visst har det kommit ett och annat ord ut genom fingrarna. Men generellt sett, känns det som att jag inte har skrivit alls.

Vad jag har gjort, är att skriva för föreningen. Både en del blogginlägg, en hel del till de båda verksamhetsberättelser jag har skapat tillsammans med Saul. Jag har gjort det praktiska arbetet, arbetat vid datorn. Där är ju också hemsidan som fått en del texter, och så inte minst alla reklamblad, foldrar, flyern och så vidare. Men allt det där räknar jag inte som skrivande, även om det är ord som produceras. För det är ju inte mitt! Inte mina ord, även om jag formulerar dem. Och de har kommit till av nödvändighet, inte av lust.

Jag har skrivit en del blogginlägg till mina egna bloggar, och det är ju helt okej. Dessutom är det mina ord. Även om jag samtidigt tycker att jag haft svårt för det. Orden har inte runnit ut mellan fingrarna så som de kunde göra förr.

Flera försök till NaNoWriMo har jag gjort. Lyckats nå målet, men det känns ändå som det mest blev bla-bla för att få ihop det där antalet ord. Inget som jag kunde grunda nåt manus på. Och nu senast, i november 2021, glömde jag att skriva en dag ungefär halvvägs – mitt viktigaste mål var att skriva dagligen – och då brydde jag mig inte om att ens försöka fortsätta. Jag hade ju ändå inget annat än dagsanteckningar att komma med. I bästa fall.

Mina manus har jag inte skrivit på sen… ja, jag minns inte exakt. Jag minns att jag satt på biblioteket hösten 2019 och skrev, försökte översätta ett manus till svenska som jag hade varit idiotisk nog att skriva på engelska. Det var hur svårt som helst – vilket jag inte trodde det skulle vara. Och jag kom inte så långt heller med översättandet, hade för övrigt tänkt fortsätta arbeta på manuset på svenska sen. Vilket jag givetvis hanterar bättre än engelskan, även om jag är bra på det språket.

För det är väl egentligen det jag menar är att skriva på riktigt. För mig. Nämligen att skriva skönlitterärt. Manus. Jag vill komma tillbaka till det, och fortsätta skriva på min fantasy roman, trots att den är på engelska… men på svenska. För närvarande, består förresten de här engelska manusen av ca 116 500 ord. Det är frågan om två manus av tre tänkta som hör ihop. Och jag har nog inte ens skriver hälften av de här båda. Del tre är bara på ett löst planeringsstadie. Men å andra sidan kommer ju en hel del ord att försvinna när det är dags för redigering. Eller också blir det en mastodontkrönika….

Och alla de här orden är engelska. Som jag vill ha på svenska hädanefter. Inte konstigt att det känns väldigt överväldigande.

Under 2020 skev jag faktisk en del. Såg det till min egen förvåning, när jag började kolla mina bloggar. Men jag skrev inget man kan kalla skönlitterärt. Inte egentligen, även om det ofta har en skönlitterär form. Jag skrev av mig! Nån sorts själv-psykologisk terapi. Höll på med ett par bloggar på engelska, och följde några såna där ”prompts”. Allt är inte publicerat officiellt förstås. Mitt privataste är privat.

Jag får nog kolla upp vad det är jag faktiskt gjort – eller inte gjort!

Men idag ska jag först och främst kombinera lite lätt städande med arbete för föreningen. Det har ju varit årsmöte, och blivit en ny styrelse, och hemsidan ska uppdateras med bland annat det. Har planerat att lägga till ett galleri också – eller dela upp det på ett par olika.

Men just det, blir nog inte gjort idag!

Egentligen är det mest skräp…

… det jag skriver nu för tiden.

Å andra sidan!

Är det kanske just skräp jag behöver få ur mig. Både bokstavligen och bildligen.

Eller också är det en sorts flykt. Behöver egentligen duscha och – framför allt – tvätta håret.

Men det är så stelt och ömt överallt, så jag drar mig för att stå där. I duschen. På det våta golvet. Blunda. För då viker sig kanske lårmusklerna som så länge fått bära så mycket.

Och jag menar inte kilogram.

Jag vet inte heller, om det är viruset som ger värken och stelheten – det var inte så för en vecka sedan – eller om det är ”det gamla vanliga” som nu blivit påspätt av allt soffliggande soffsittande skrivande stickande filmtittande boklyssnande sittande sittande sittande…

Ryggen värker och viker sig framåt. Inte särskilt attraktivt. Inte ett dugg sexigt…

Längtar till frisk! Hundra procent frisk!

Fast det bara är en vanlig förkylning. Inte ens en influensa…

Som nästan är över.

Och min halsduk är blå…

Nu har jag gjort det igen!

Bytt tema och därmed utseende på bloggen. Jag är väl ohjälplig i det fallet, antar jag. Gillar att göra det, förutom att det blir lite omväxling. Risken just nu är nog bara den att jag kanske inte kan byta tillbaka till det tema jag hade nyss. Men jag överlever! Jag måste inte hålla mig kvar med det gamla.

Hålla sig kvar i det gamla? Jag skrev visst det för inte så länge sedan. Men i praktiken innebär det att jag inte gör mig av med den här bloggen i första taget. Bara ett och annat möjligt tema. Helt nya bloggar är… som de är…. men vet man inget annat så är det säkerligen ok.

Men wp har i alla fall ändrat tillbaka en sak som jag såg för några månader sedan. Att de då hade sett till att ALLA teman, även de gamla, såg ut som de hemska nya på förstasidan. Ett enormt stort namn på mitten, omgivet av mycket vitt! Skulle väl vara en rubrik, förmodligen. Men man väljer väl inte ett äldre tema för att det ska se ut som ett nytt!!! Vad är då vitsen?!?

I dagens läge, vilket har varat i flera år nu, så är det väl oftast bara readern/läsaren som får besök och inte alls våra bloggar. I varje fall inte så ofta. Inte som då när man faktiskt besökta alla bloggar när man ville se vad som hänt sedan sist. Okay! Tidsödande! Och Läsaren är praktisk!

Men det är ju också synd! För varför ska det då finnas olika teman över huvud taget, om folk bara ser en text mot en vit botten, en och annan bild, och inget mer? Det är ju på bloggen – eller i förekommande fall hemsidan – där det personliga kan komma fram. Med färger, widgetar och annat.

Och nu har jag minsann färg på min blogg! Men vit bakgrund till texten.

Å andra sidan så är det också mycket för min egen skull som jag vill ha ett tilltalande tema. Nåt som gör mig glad att skriva, och att läsa det jag skrivit. För å andra sidan så skriver jag ju inte på nåt vitt intetsägande blad i övrigt heller. Inte i nån fysisk anteckningsbok, inte heller nån annanstans på datorn.

Hooopsan! Manus då! Vitt? Distraktionsfritt?

Okej! Det där var ju ett steg över…. jag skriver ju inte på nåt manus för närvarande, även om jag har flera liggande som jag skulle kunna jobba vidare på. Tycker att jag borde jobba vidare på. För det var kul, det var tillfredställande när jag höll på med det! Då innan…

Jag hade Scrivener tidigare. Men det började strula när jag hade ny laptop. Gick inte att lägga över programmet till den av nån anledning, och den gamla laptopen började bli alltmer opålitlig. (Nu har den lagt av helt.)

Jag gillade scrivener. Det var finesser med det programmet som jag saknar nu när jag bara har Pages och Word att välja mellan. Även om det teoretiskt sett går att skriva manus med båda.

En tanke bryter fram här nu. När jag väl har fått fatt i en ny Mac, laptop eller stationär iMac, så ska jag kolla runt lite vad det finns för skrivarprogram ute i etern. Eller kanske skaffa Scrivener igen. Kanske det bästa alternativet, förresten.

Vadå! Vad sa du? Om jag besöker andras bloggar???
Inte varje gång, det erkänner jag. Men då och då! Därför vet jag att det också finns bloggar därute i cyberrymden som är riktigt riktigt fina. Avundsvärt fina!
Sen har ju inte wp gjort direkt nånting för att underlätta besöket på andra bloggar. Men det går!

Gråtrist låtsas-semester

Både ute och inne, kan man utan den minsta överdrift säga. Så molnigt som det kan bli, utomhus, och regnar dessutom. Inomhus, bara för att det är så trist nu. Är trött på att var förkyld, känns som det har varat i en lång evighet.

I tisdags kväll föll det över mig. Det förkylningsgråa, så tre hela dagar har jag legat och suttit i soffan som en bofast. Haft samma kläder på mig hela tiden, svettats och snorat. De första två dagarna var det mest skönt, och det är fortfarande skönt på så vis att jag slipper årsmötet i dag. Jag behövde verkligen den här totala vilan.

Men nu börjar jag bli trött på det. Trist. Tråkigt. Jag vill röra på mig. Känna mig pigg. Skulle behöva duscha, eller åtminstone tvätta mig ordentligt. Byta kläder. Jag har ett paket från Apotea att hämta på CityGross, och det är lite frustrerande att jag inte kan hämta det ännu. Även om det inte är nån större fara med det. Det skickas inte tillbaka förrän på tisdag, om det inte blir uthämtat. Dessutom såg jag på Instabox’ nätsida att man kan klicka i en ruta och begära mer tid.

Men jag vill ha bamylen och pamolen och ingefäran! Särskilt ingefäran! Den jag har är nästan helt slut. Kokosoljan har jag också kvar av.

Petitesser. Jag vet.

Om jag går upp nu och fixar lite frukost, och sen tvättar av mig, tar på mig rena kläder – jeans istället för pyjamasbyxor – vädrar och ställer soffan i ordning, så kanske jag känner mig åtminstone lite piggare sedan. Hade nog varit bra att hänga ut täcket och filtarna till vädring också. Men som sagt. Det regnar ju.

Tror jag ska mixa mandel, blanda med ägg, banan och kanel, och steka nån sorts tekakor. Känner för nåt brödliknande idag. Dricka nåt varmt till det…

Jo! Förutom vilan, så är det en till mycket positiv sak som skett under de här dagarna. Jag har skrivit. Inget märkvärdigt! Det har varit mejl, blogginlägg och dagbok. Jag tittade som hastigast på ett av mina fantasymanus, men det kändes lite tungt… lite för mycket press att ge mig på det nu. Så, inte än. Senare…

Det får bli typen ”skriva-av-mig” tills vidare. Känns faktiskt rätt nu, och viktigt.

Är man tillbaka på banan nu!

Ja, det vete sjutton. I vart fall känns det som att jag så smått börjat få tillbaka skrivlusten. Inte bara säga till mig själv att jag borde ta tag i skrivandet igen – oavsett vilken typ av skrivande det vore frågan om – utan faktiskt känna lusten också.

Det var väl efter julfesten på Tryckeriet den 1 december, som jag skrev ett enkelt inlägg om. Och det på Drottbladet, som jag också försöker prestera fram nåt inlägg till då och då. Hör till jobbet, höll jag på att skriva (och skrev)fast det är ju inte ett jobb det där jag gör, utan ”bara” en del av mina uppgifter i den där förening.
Alltså! Drottabladet skulle man kunna säga ingår i Helsingborgs kommun. Det numera aktuella DrottningH, närmare bestämt. Inför alla förändringar som planeras ske fram till 2035, men allra närmast H22 nästa sommar.

Det är då ni ska komma till Helsingborg. Bara så ni vet det. Till CityExpo och festivitas av alla möjliga slag.

Men eftersom det bokstavligen är mitt i natten nu, så ids jag faktiskt inte komma med några längre förklaringar om vare sig det ena eller det andra. Inte ens varför jag halvligger i sängen med laptopen i knät och skriver. Borde verkligen släcka lampan och försöka somna istället.

Men det känns som att det är saker som vill ut! Troligtvis inte i första taget något mer eller mindre skönlitterärt. Eller vad jag gör i form av marknadsföring i föreningen.

Det är en hel del ilska, irritation, tankar, tyckanden – om världarna omkring oss. Och mig. Både de små världarna och det som är mer globalt.

Jag har lagt om min kosthållning till en ketogen sådan, nästan helt fullt ut. Och hjärndimman har börjat skingras, lusten att göra saker och ting har börjat gro. Jag kanske rent av håller på att få energi igen, och då hänger väl kroppen med också. Av bara farten…

Vi lär synas igen. Här på bloggen… nice to see you again, friends!

Nu hoppas jag kunna somna innan klockan visar 3 – det är om tio minuter…

Igår en vilodag

Ibland kan man undra! Nämligen, undra var man har huvudet. Mer än ovanför axlarna. Glömde i går helt och hållet bort att skriva nånting. Inte för att det är hela världen! Det har man gjort förr. Antingen glömt bort att skriva eller valt bort det.

Det var ju det att jag hade tänkt att följa med i NaNoWriMo och skriva varje dag hela april. Men det smög sig. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade ju nått mitt uppsatta mål. 20 000 ord, och det på sjuttonde dagen. Och ska jag vara riktigt ärlig? Jo, det ska jag. Här och nu, i alla fall. Trots allt! Jag har ju bevisat för mig själv att jag kan kräka ur mig 1200 till 2000 ord på si så där en timme.

Att inte skriva i går – kändes som en befrielse.

Det hade börjat kännas jobbigt att vara ”tvungen” skriva varje dag. Hade flera dagar känt att jag inte hade lust, inte hade nåt att skriva om. Fast jag lyckades skriva ändå. Sjutton dagar i sträck.

Å andra sidan! Så kände jag mig inte besviken på mig själv. Det har jag gjort tidigare. Som att jag svikit mig själv och mina föresatser att skriva varje dag. Men! Jag måste ju egentligen inte! Det är tillåtet att avbryta, att ändra sig, att… att glömma! Utan att det på något sätt är en katastrof. Det är ju jag själv som bestämmer…

Dessutom kan man även som skrivande person, skribent, författare… (fake it ‘til you make it) behöva pauser då och då. Alla som arbetar (nåja, nästan i alla fall) har ju ledigt två dagar per vecka eller nåt annat arrangemang beroende på jobb. Men man har lediga dagar, för att vila upp sig efter arbetade dagar…

(Jag vet! Mammor, husmödrar, kvinnor i största allmänhet… )

Nej, nu ska jag inte ge mig in på könsroller, det där är väl inte riktigt lika uppdelat som det en gång har varit. Som våra mammor, kan tänka… som gjorde allt hushållsarbete därhemma, jobbade ute nånstans därtill… som min… och ändå krafsade runt i trädgården ibland, trots att det var mer pappas domän.

Förresten! Är det bättre nu? Jag bara undrar???

Dessutom kan man undra, hur i hela friden jag kom in på det här ämnet. Jo! Pauser, var det ja! Att vara ledig då och då, från det man annars gör dagligen.

Ärligt talat, kvinnor! Kan ni koppla av helt? Eller är ni hela tiden på språng, har kontrollen, har ansvaret, tar ansvaret? Kan ni pausa totalt och hängivet och bara koppla av, MINST ett par dagar i sträck. Bara göra det ni har lust till, bara det som faller er in. Och utan att skänka ens en tanke på de där sakerna ni normalt gör.

För antingen är det nån annan som fixar det, och då ska ni ge sjutton i hur eller när det blir gjort. Eller också är det ingen annan som har gjort det, men låt inte det hindra er från att bara storligen njuta av den lediga tiden. Tids nog är ni i vardagen igen, och kan diska och tvätta och gu’ vet allt vad det är ni har vilat er ifrån.

Så! Hur kom jag på att skriva det här, nu då? Alltså! Det bara kom!!!! Det var kanske nån som ville säga mig nåt. Okay! Hurdan är jag då?

Hmmm… Det tål att tänka på!
Kan jag koppla av helt och hållet, hundraprocentigt, totalt??? Svara ärligt nu, Nina. Ja eller nej? Var nu helt ärlig mot dig själv, och rememberrrrrr       …  du behöver inte tala om för nån hur du svarar.

Att kunna vila helt och hållet och totalt
- det är en av vägarna till god hälsa.