Längtan

Det är inte helt ovanligt, att det kommer tankar till en, idéer om att skriva det eller det. Det kan till och med komma formuleringar. En mening, eller ibland till och med flera.

Det är då man borde sätta sig ner omedelbums och skriva ner de där fantastiska raderna, orden, meningarna. För – visst är det så – gör man inte det då, omedelbums, så försvinner de. 

Något kommer till en, och när man inte tar hand om det, flyger det iväg till nån annan.

Det är många tankar och idéer som kommit till mig under årens gång, och många har flugit sin kos mer eller mindre direkt. Man tänker, att jag sätter mig ner och skriver det här sen! Och tycker att en så här fantastisk idé kommer att stanna kvar hos en tills man får tid, ids, hinner, har gjort ditten, har gjort datten…

Det där ”ska bara” är en riktig idédödare.

Jag kände en gång en man som alltid skulle göra en massa innan han gjorde nåt annat. Visserligen rann det man skulle göra ”sen” inte nödvändigtvis ut i sanden, men det kunde ta flera timmar innan man kom så långt. Särskilt jobbigt var det när man hade planerat en utflykt av nåt slag.

Vi åker direkt efter frukost, blev det bestämt. Men frukosten drog ut på tiden, så var det ett telefonsamtal, och när man väl kom in i bilen var han först tvungen att stanna till vid jobbet… Ja, ni ser nog vart det bär hän med den utflykten!

För snart nog var man hungrig och ville ha lunch innan man dog av svält. Och sen blev det kanske nåt helt annat än det planerade. Besöket på Kullaberg blev till en promenad i nåt mer närbeläget liggande strövområde. I bästa fall. Men det kunde lika gärna bli frågan om att man åkte hem.

Du kan väl ta dig en promenad själv här runt omkring, kunde han tycka. För då hade han kommit på tusen saker som han behövde få gjort därhemma. Och nästa dag kunde det mycket väl vara måndag. Minns många såna där o-gjorda utflykter från den tiden i mitt liv.

Och jag som är nån sorts slumrande nomad, snarare. 

Det fanns en tid när jag drömde om att leva ett liv där jag i stort sett inte gjorde nåt annat är skrev böcker och reste. Jag skrev om resorna, var jag var nånstans och vad jag upplevde. Så blev det en bok, kanske en reseskildring, kanske en roman, jag fick in pengar, och kunde resa nån annanstans och få ny inspiration. En ny bok blev till!

Åh, det var mycket jag drömde om förr. Sen hamnade jag i nån sorts vaken coma. Livet tog över med sina trivialiteter. Jobb, senare arbetslöshet, och inte blev det nåt specifikt skrivande, inget blev utgivet, och av resandet blev det intet. 

Till slut glömde jag bort drömmarna. Jag till och med glömde bort att jag hade drömt. Och så gick åren.

Och nu då? Drömmer jag nåt nu? Om vad och var jag vill vara, och göra vad? Vill jag resa? Vill jag skriva? Vart vill jag och vad vill jag?

Eller är jag fortfarande förlorad i den där drömlösa coman?

(fortsättning följer… tänker jag nu… jag har en idé, en tankegång om vad. Men bäst jag börjar skriva på den direkt… jag ska bara…

… jag ska bara tända lite lampor här i lägenheten. Det mörknar fort när det väl börjat skymma och himlen är mörkblekt rosa i väster)  😀

Att glömma, eller komma ihåg

Jag skrev ju in mig att vara med på CampNaNoWriMo igen nu i april, trots att jag så sent som för cirka fjorton dager sedan sa till mig själv att det skulle jag inte. Hade inte den ringaste incitament att lägga på mig att skriva dagligen ett visst minimi-antal ord.

Har varit med varje gång nu under flera år, i såväl ”originalet” i november, som i de båda Camp-varianterna i april och juli. Varje gång nått målet, men också blivit jättestressad fram emot slutet och sen inte kunnat skriva alls på bra lång tid efteråt.

Skillnaden mellan november-NaNo och de båda andra är, att under november är målet fixt. Det är 50 000 ord som gäller. I april och juli får man bestämma själv hur många ord man vill nå upp till under månaden. Samma mål i övrigt, att skriva dagligen. Och det retfullaste är, när man bara rakt av glömmer att skriva en dag. Det har hänt! För att man har haft helt andra saker i huvudet!

Nu satte jag bara upp mig på 15 000 ord, vilket är det samma som 500 ord per dag i snitt. Det bör jag kunna klara utan problem, och det känns heller inte alls lika stressande som att nå snittet 1667 ord per dag. Nästa steg är att inte glömma bort att skriva en dag… HA! 

Men vad? Skriva vad?

Jag hade mina funderingar på att fortsätta på min fantasy roman. Men det kändes fortfarande väldigt… Hur ska jag säga? Långt borta? Låst? Omöjligt? Gömt i allra innersta vrån av skrivarhjärnan? 

Det är delvis därför jag nu har bloggat varje dag istället. Låter det ena dra det andra, och andra dra det ena. Men det har inte känts svårt! Tänker kanske ta upp en sak, och så blir det en annan, men det gör inget! Och jag har aldrig speciellt svårt för att skriva om mat, även om jag inte kommit igång riktigt med – vad man skulle kunna kalla för ”informerandet”! 

Fast jag misstänker alltmer att det inte alls är frågan om nån information, undervisning, fakta-skrivande eller vad man nu skulle kunna kalla det som jag levererar. Eller ens borde leverera! Det är snarare nån sorts småprat om mat och hälsa det är frågan om. Och det är kanske just det som är grejen för mig? Åtminstone just nu, där jag för närvarande är i mitt liv.  Småprat om ett ämne jag alltid varit intresserad av, får lov att inte vara helt konkret och fakta-förföljd, utan kan ta det lite som det kommer! 

Ibland dyker nåt minne från forna tider upp. Ibland blir det utvikningar till nåt helt annat ämne. Ibland blir det nåt helt annat än jag från början har tänkt.

Misstänker att det nog är rätt bra det här, precis så som det är. För mig. Just nu. För det blir nån sorts flöde som föds i samma stund jag sitter här vid tangentbordet och låter fingrarna följa med i det som hjärnan plockar fram. Oavsett om det är rödbetsburgare, råkostsoppa eller wp’s förändringar. Och jag får tycka vad jag vill om det. Wp’s förändringar alltså.

Mmmm…. mousse med mycket kakao i, och smaksatt med ingefära…

Jag får tycka vad jag vill om rödbetsburgare också. Och om den läckra chokladmousse jag gjorde i eftermiddags på grön banan och avokado. Jag tyckte om båda. Och jag har en rödbetsburgare kvar i fryset. Moussen åt jag upp, tillsammans med en apelin. 

För övrigt frostade jag ju av och gjorde rent i fryset häromdagen. Eller var det i går? Strunt samma! Det är petitesser vilken dag jag gör det ena eller andra. Bara jag gör det på rätt dag när nån annan är inblandad. Är med på möten och sånt…

Alltså! Jag gjorde chokladmousse i eftermiddags OCH ingefärsshot OCH havrescones. Och sen cyklade jag till gymmet. Med moussen och en scones i magen. Okej, pausade en stund också innan jag cyklade dit. Och nu har jag en förfärlig massa disk som står och väntar på att jag ska ta hand om det.

På gång! Ingefärsshot och havrescones med finmixad mandel och tranbär. Jummie!!!

Men nu skriver jag. Och det får jag lov att göra tills jag känner att jag skrivit färdigt. Det har jag bestämt alldeles själv. Disk eller inte disk som översvämmar diskbänk, arbetsbänk och spis!

Och shot står just nu och rinner av men ska snart hällas upp i kanna och det som inte får plats i kannan hamnar i de stora glasen. Ska försöka pressa ut maximalt av vätskan innan. Inget får gå till spillo där. Det är alltför gott för det. Och gör gott.

När jag gör ingefärsshot, skrubbar jag först den färska ingefäran under rinnande vatten, skär bort det som eventuellt är fult, men skalar inte. Sedan skär jag den i mindre bitar och mixar därefter till smått-smått. Ju mindre jag gör bitarna, desto mer smak utvinner jag. Och med det även nyttigheterna.

Sen ska det hettas upp. En liter vatten per 200 gram färsk ingefära, och man bör inte hetta upp till mer än max 60 grader. Jag har ingen aning om hur varmt det blir när jag gör det. Jag har nämligen ingen termometer. Jag menar, febertermometern är ju inget att tänka på i det här sammanhanget. Och inte heller termometern som har avkännar-svansen hängande utanför ett av mina fönster. Får väl köpa en matlagningstermometer vid tillfälle. När jag kommer ihåg det.

För det är ju en av de där sakerna man kommer ihåg när man behöver den. Sen glömmer man bort det. Till nästa gång man skulle behövt den.

Nu gör jag istället som så, att jag hettar upp den blivande shoten tills det börjar ånga om den, och låter sedan det hela stå ganska länge och dra. Möjligen blir det lite för varmt, men ibland får det bli som det blir! För gör jag inte det, utvinns inte tillräckligt mycket smak. Och det är ju det man vill ha! Stark god smak av ingefära.

Det ska även vara med honung och färskpressad citron i den här shoten, och för den som vill kan man även tillsätta nån form av chili. Jag avstår från just det. Men honung och citron kräver mer försiktighet med temperaturen. Helst inte mer än 38 grader när man tillsätter honungen, 40 grader max! Så här är det ljummet som gäller! Och vill man behålla maximalt med vitaminer från citronen, så vänta med att tillsätta det tills shoten har svalnat helt.

Sen är det bara att förvara i kylskåp, och dricka det i snapsglasstora portioner då och då i samband med en måltid. Eller när man vill, bara för att det är så gott. Tycker jag. 

Ingefära är bra för många saker. För matsmältningen, förbränningen och immunförsvaret, bland annat. Vid åksjuka dessutom!

Och så här skriver tidningen Kurera om ingefära…

 

Därför ska du äta ingefära

Ett gammalt kinesiskt talesätt lyder: ”Äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger”. Och visst verkar ingefära vara en utmärkt krydda att använda dagligen.Ingefära är en gammal medicinalväxt som används mycket i Asien och Afrika. Den har traditionellt använts i den kinesiska folkmedicinen till att motverka illamående, särskilt vid åksjuka, sjösjuka eller graviditet. Det är två ämnen i ingefäran som står för den botande effekten – gingerol och shogaol. Dessa ämnen är de som gör att ingefäran har sin säregna, starka smak och de kan minska risk för magsår. Ingefära fungerar även lugnande för magen, minskar gaser och stimulerar ämnesomsättning och matsmältning.

Bra vid ledbesvär
Ingefära fungerar antiinflammatoriskt och kan ge god hjälp vid ledbesvär. Den hjälper till att minska smärta och svullnad i lederna. Ingefära har också en avgiftande effekt. Den stimulerar kroppen att utsöndra galla vilket gör att fettet bryts ner samt sänker den onda kolesterolet. Den ökar kroppens blodcirkulation. Sist men inte minst är ingefära bra vid förkylningar. Den anses vara antibakteriell och stärker immunförsvaret på grund av den höga halten antioxidanter.

Ibland händer det…

Sitter här nu efter att ha fyllt de senaste dagarna med massor av arbete på vår förenings Verksamhetsberättelse. Ja, inte bara de senaste dagarna förstås, men mest intensivt nu det senaste för att få den helt klar innan mars var helt slut. Så i går kväll satt jag och mejlade ut det färdiga dokumentet till alla medlemmar. Och nu senast – satt jag i dag några timmar på förmiddagen på bibblan tillsammans med ordföranden och fyllde i en blankett på nätet för att söka sponsring från kommunens bostadsbolag. Sån där digital blankett. 

Sen la jag i god tro till den där Verksamhetsberättelsen som en bilaga, men det lyckades inte när jag skulle skicka ansökningen. Säkerligen för att filen var på tok för tung, för många sidor och i det här hänseendet – för många bilder. (Som mejl gick det bra, däremot)

Så jag lät det vara, hade – lyckligtvis – tagit skärmbilder på allt vi formulerat och skrivit in, och gick hem. Var och en till sig, dags för lunch. Och där snurrade det fortfarande på i datorn och försökte skicka. 

Till slut gav jag förstås upp, men i och med att jag uppdaterade sidan, försvann förstås alla uppgifter, all text vi under två timmar suttit och formulerat så snyggt och prydligt. 

Tack och lov för skärmklippen

För nu fick jag börja om från början! Efter att ha ätit lunch och druckit kaffe, förstås. Skrev alla de där uppgifterna om namn, adress, organisationsnummer och så vidare, och så första meningen i den första rutan. Tryckte ner tangenten för att flytta pekaren till ny rad, till nytt stycke till och med. 

Schwosh! Där for dokumentet iväg som om det var färdigskrivet! Vad i hela…..??? 

Vad hände? Hur hände det? Jag var ju inte ens i närheten av den där skicka-knappen!!! Råkade jag dubbelklicka för snabbt? Inte för att jag vet om det alls går att skicka nåt på det viset. Har aldrig någonsin varit med om att en dubbelklickning, ens aldrig så snabb, kan få ett dokument att skickas. Ett helt mysterium för mig. 

Får väl ändå säga, att när nu oturen var framme att det for iväg, så var det ändå tur i oturen att jag åtminstone inte hunnit skriva så mycket att det mesta var gjort. Nu var det personalierna och en mening jag hade hunnit få ner. Så det var bara till att börja om från början!

Tredje gången gillt!

Det kändes lite nervöst när jag kommit så långt som att jag skulle gå ner till rad två, paragraf två, i den första av rutorna. Det var väl ändå inte så idiotiskt att det var det som skickat iväg filen…? Näää… så korkat kan det väl ändå inte ha varit. Jag måste ha råkat trycka en tangentkombination som jag inte känt till. Men väldigt försiktigt tryckte jag så ner pekaren en rad – och väntade det värsta.

Som inte hände! Och det skulle det inte göra heller!

Så nu var det bara att fortsätta fylla i resterande texter i resterande formulärsrutor. Det gick, och jag skulle precis läsa igenom allt en extra gång så allt var okay, när jag fick ett mejl vidarebefordrat till mig från ordföranden. Det var en automatisk avisering om att vår ansökan om sponsring hade blivit mottagen.

Jaha! Det var den med bara en enda stackars mening i! Förutom personalian, och ja – det är förstås ordföranden som står som kontaktperson. Men hur skulle det nu bli med det här exemplaret som jag just skulle till att skicka iväg? Längst ner på sidan stod ju fortfarande den där korta texten kvar om att det blivit ivägskickat. Det som blev fel, alltså. 

Men jag tryckte på skicka-knappen och all text försvann, och … hm… det stod väl att det hade blivit skickat??? Just nu blir jag väldigt osäker, men det måste det väl ha gjort. Blivit skickat.

Men får väl ännu ett vidarebefordrat mejl när väl ordföranden har fått den där aviseringen, och får han ingen sådan inom rimlig tid får jag väl skriva en ny ansökan om sponsring… men man kan ju ringa dit och fråga först, om den kommit fram. Den riktiga.

Puh!!!

Goda råd är inte dyra

 

Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.

”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag.  …  När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv.  …  din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…

Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”

Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…

 

Visst är det typiskt!

Här har jag gått i flera dagar och tänkt, att jag ska skriva om det… och det… och det…. och sen när man väl sätter sig ner för att göra just – det – så finns det liksom ingenting kvar av de där detena som jag hade tänkt skriva om.

Det var väl den där briljanta Greta, förstås. Och så var det nåt om… hm… säkerligen något riktigt klokt och viktigt som skulle visa hur smart och MED jag är i saker och ting.

Det enda som tycks finnas kvar just nu, är att jag för första gången i mitt liv köpt nånting från KappAhl ONLINE!!! Snälla nån! Så briljant är jag! Tydligen!

Det var det där ena paret jeans – särskilt – som jag ville ha ett par till av medan de nu fanns att köpa. De där smala, tänjiga sakerna som INTE var för långa. Som allting annars förefaller vara. När det gäller jeans åtminstone. Treggings såg jag, förresten, att de kallades när jag gick in på sidan. Ville ha ett par svarta såna. Köpte ju mörkt jeansblå då nyligen.

De finns i svart också! Liksom i vitt. Men det vill jag absolut inte ha. Vita jeans. (Okay okay!!! Treggings, var det ju!!!) Nä, svart skulle det vara. Men det fanns det inga på Väla. Inga alls längre faktiskt! Inte i nån färg. Tur jag hann köpa de där mörkblå…

Nere i City då? Japp, men inte i svart. Men man kunde beställa, köpa online – och få dem levererat fraktfritt till valfri butik!!! Nåja, valfritt och valfritt. Här i stan var det bara city-butiken som gällde i det fallet. Kunde förstås beställt och fått dem levererat till nånstans här i närheten, med Schenker eller nån sån, men man är ju lite småsnål ibland. Varför betala porto för nåt som jag ganska lätt kan cykla iväg och hämta? Bara ca 3 km till KappAhl i City. Jag har 5 till Väla. Fast sen har jag förstås en backe hem från stan… men tar nog en omväg ändå när jag hämtat jeansen… treggingsen… treggingsarna… ehh… brallorna!

Sen är det så klart Klarna som gäller. 😀 😀

Ja, så viktiga saker är det förstås, de som stannar kvar i huvudet! Glöm allt om klimathotet, den globala uppvärmningen, corona och mänsklighetens undergång… Väntar nu bara på meddelande om när jea… treggingsenarna kommer att levereras.

Ska man skämmas för det? Äsch! Ids inte…
Tar ju bara vara på de där små glädjeämnena, ni vet!

Underliga äro dessa vägar

Det var ju så att vi, jag och DotterM, skulle åka till Österlen för att fira Midsommar tillsammans med lillasyster, DotterL, idag. Men först skulle M fixa i tvättstugan. Skulle väl kunna köra runt tolvsnåret.

Men när hon ringer mig nästan prick klockan tolv, är det inte för att säga att hon är på väg för att hämta mig, utan för att hon och dottern C ska åka till akuten. C sa redan i går att hon hade ont i halsen, men nu framåt lunchdags hade hon berättat att hon hade så ont att hon knappt kunde svälja.

Så inget att orda om det! Klart de skulle åka till akuten! Och klart att mamma ska vara med, köra henne.Även om C i praktiken hade kunnat klara att göra det själv, hon är 16 år och ganska så mogen (om än inte i allt *fniss*), så är det helt klart att det inte hade varit särskilt kul att behöva vara själv vid ett sånt tillfälle. Inte ens jag, som inte bara mormor utan även pensionär numera, hade gärna haft nån med mig vid ett sånt tillfälle. Men har fått klara mig själv hittills…

Nå! Uppdateringarna som kommit därifrån har varit: Först: på grund av att C hade svarat ”ja” på vissa av de där frågorna i formuläret, skulle hon testas för den där covid. Så det blev att vänta på en annan läkare vid en annan akut, om än geografiskt sett i närheten. Vänta  – och sen bli testad – nej, det var ingen Covid (tack gode gud för det!). Men kanske halsfluss? Antibiotika?

(Konstigt egentligen! I de här tiderna tycks många tro att det inte finns nåt annat än Corona. Som att alla andra varianter av förkylning, influensa, halsfluss och så vidare plötsligt raderats totalt från jordens yta! Det har det inte! Sånt otyg finns fortfarande där ute!) 

I alla fall! Bort igen till vanliga akuten och vid senaste uppdateringen från M, berättade hon att de fått tid hos läkaren kl 16.30. Måste ju säga att det är skönt att de kunnat få en tid för det besöket, istället för att bara sitta där i väntrummet i all ovisshet. Sen är det väl bara att försöka utröna om det är en virusinfektion eller en orsakad av nån bakterie. För som ni vet – antibiotika biter inte på virus.

Så det ser verkligen inte ut som att det blir nån Österlen-resa den här helgen. Även om det inte är för sent ännu. Har för övrigt hunnit ställa in mig nu på att vara hemma. Men, får väl se vad som händer under de närmaste timmarna, och hur vi beslutar.

Jag har det i och för sig gott här, skönt att inte ha nån tid att passa eller något som ska göras. Jo, lite bokföring för föreningen, men det behöver inte göras vare sig i dag eller i morgon. Om jag inte vill. Å andra sidan är det inget som tar så många minuter att göra.

Instället kan jag sitta här och läsa eller skriva i lugn och ro – eller fortsätta läsa igenom mitt manus så långt jag nu har kommit med det. Ska ju sätta igång skriva fortsättningn från och med 1 juli, då CampNaNoWriMo startar igen. Då behöver jag verkligen veta vad som har hänt och hur jag ska fortsätta. Har tagit en alltför lång paus!

. . .

UPPDATERING senare på eftermiddagen. Det visade sig att min dotterdotter bara hade en vanlig virusinfektion. Lyckligtvis! Men den satt på båda sidorna i halsen så inte konstigt hon hade svårt att svälja, hade sovit dåligt och kände sig allmänt super-risig. Skönt det blev uppklarat, för då kan man slappna av – både vi och hon – och acceptera läget. Obehagligt, men inget allvarligt! Det går över. Får hon bara sova ordentligt nu så känns det nog snart bättre.

Och min dotter fick plötsligt lite extra tid att fortsätta fixandet i deras nya hem! Inget ont som inte har nåt gott med sig! 😀

Plågsamt lite skrivande

Dessutom börjar vi så sakta – eller fort – närma oss juli månad. Då är det dags för CampNaNoWriMo igen, vilket jag hade tänkt engagera mig i. Men känner nästan lite smått panik nu när den ena dagen efter den andra rullar förbi mig, utan att jag ens gör ett försök till lite mer ordentligt skrivande.

Jag borde åtminstone läsa igenom det jag har skrivit hittills så jag får ett grepp om var jag är i berättelsen och även – förhoppningsvis – få en glimt av vad ”som händer sedan”! Tänk! Jag var ”Vinnare” tre gånger under 2019. Camp i april och i juli, och vanlig NaNo i november. Och nu i april blev det bara en stor flopp.

Visst! jag kan ju skylla på både det ena och det andra! Arbetet i föreningen, dotterns flytt, jodå! Kan nog hitta ännu mer att skylla på. Men det vore inte helt rättvist. Det finns också åtskilliga timmar under de senaste månaderna som jag mer eller mindre har ”slösat” bort. Om nu ”slösa” är rätt ord.

Att läsa böcker. Att umgås med vänner. Umgås med familjen. Skratta med dom. Se en och annan film! Cykla ute i vårvädret! Absolut inte fråga om slöseri med tid, utan snarare nödvändigheter i vardagen.

Slöseri, möjligen, ett spel jag har på iPaden – men å andra sidan finns det ju en viloaspekt i sådant. Och just det här spelet kräver an hel del logik, och jag tränar mig i att inte gå för fort fram utan tänka efter före varje ”drag”. Eller vad man nu ska kalla det. men har kanske blivit lite väl många timmar på det, trots allt.

Å andra sidan har jag bara 4 böcker kvar nu i serien om Isfolket. Min mamma hade tyckt det var slöseri att läsa böcker. Men hon är ändå inte här nu, och hade nog ändå förstått om hon ser mig nu, att läsa inte alls är nåt slöseri.

Men vad jag behöver göra nu, är att grabba tag i lite rutiner. Lite schemaläggning kanske. Lite ”måste”! Att bara vilja göra nånting, får ingenting gjort. Typ få röran ur huvudet och sätta den på pränt istället.

Vad var det då som hände?

Måste, och vill, komma tillbaka till bloggandet igen. Och minst lika mycket, nej mer, komma tillbaka till skrivandet igen också. Romanen ligger där och väntar, och dagarna går.

CampNaNoWriMo i år, i april, blev en flopp. Hade en idé, och skrev duktigt på de första 10-12 dagarna. Sen tog det slut. Alltså, det var inte bara idén som tog slut, det var ämnet som sådant. Det fanns inget mer att skriva om! Det blev inget utkast till en roman, som en del av min ”riktiga” roman. Det var bara nån sorts novell, längdmässigt sett, men i praktiken inte nåt att spara på över huvud taget. Men jag fick väl ur mig nånting som var tvunget lämna mig.

Antar jag. Och det blev inte mycket mer skrivet den Camp-månaden. April. Vet inte ens nu hur mycket jag skrev i antal ord räknat. 10 000? Men det är snart juli, och då är det CampWriMo igen. Det ser jag fram emot, men ska inte satsa lika stort. Inte förvänta mig att skriva 50 000 ord, eller ens 30 000. Bättre i så fall att ligga lite lågt och överskrida mina egna förväntningar.

Vad var det då som hände? Ska väl inte skylla ifrån mig, men det var mycket och har varit mycket ända tills helt nyligen. Skapa hemsida, Facebook, Instagram och blogg till föreningen. Plus kassörsuppgifterna där. För med nystartad ideell förening är det mycket som ska göras. Marknadsföring, bankärenden, fixande hit och fixande dit. Och allt tar förvånansvärt lång tid. Blir frustrerad bara jag tänker på allt som hände – nej INTE hände som det borde ha gjort i samband med att skaffa ett konto på banken som fungerar fullt ut. Nej, orkar inte berätta om det nu. Om någonsin.

Nåja, nu är de omständigheterna på plats. Inte bara bankstrapatserna utan det mesta andra som har med föreningen att göra. ”Bara” fortsatt marknadsföring. Och bildligen slickar jag mina bildliga sår…

Till detta har jag under ett flertal veckor hjälpt DotterM med hennes försäljning och flytt från hus. Från styling inför fotograferingen, via röj och släng och bära hit och dit, till själva flytten. Trädgårdsarbetet ska vi bara inte prata om. Trots att jag i alla fallen, INTE gjorde något av det tyngsta, värsta, blev jag helt slut. Denna veckan, som nu är till ända, rasade jag ihop totalt med supertrötta, värkande, vibrerande muskler. Onsdag och torsdag var totala soffdagar. med värmedyna och allt. Fredag lördag har jag givit mig ut på cykeln, kändes jätteskönt, men idag inser jag att jag inte hade vilat färdigt. För det är väl inget annat konstigt fel på mig? Njääeee… inte heller…

Vi som älskar Batavus – den röda är min, den andra en väninnas som också hjälpte till med flytten

Ska inte säga annat än att det känns bra allt jag har gjort. Framför allt att jag trots allt kunnat hjälpa dottern, även om jag inte kunnat, klarat eller orkat göra allt jag hade önskat. Och när det gäller föreningsjobbet, hemsida och allt annat där, har det varit roligt göra, och jag har fått mycket beröm för det. Besök gärna hemsidan! odlarforeningen.se Jag har gjort allt där. Inklusive loggan. Dock inte tagit all bilder där, även om det är målet… Fast ordföranden har hela tiden stått bakom mig (inte bokstavligen), hejat på och kommit med synpunkter – och gett mig massor med pep och beröm!

Så inget ont som inte har nåt gott med sig, skulle man kunna säga med ett galghumoristiskt fniss, och samtidigt försöka glömma det där om att driva Fejan, Insta, bloggen också. Delegera! tänker jag. Delegera! Men var finns den som vill? Har en till som lägger in på Fejan ibland…

Hade inte tänkt det där skulle bli ett heltidsjobb, när ska jag då skriva vidare på min roman? För den har börjat kalla på mig! Men det är som om jag har fått nån sorts overksamhetsmantel över mig. Skrivandet kommer inte längre än till en vag tanke, sen tar jag en bok och läser istället… eller lägger pussel… jag är sååå trött!

Antar jag behöver mer vila innan jag är jag igen, och förhoppningsvis är det här blogginlägget en början till mer skrivande. Och förhoppningsvis både roligare och intressantare än det här nyss skrivna. Men det var väl tvunget att dra ur proppen. Och jag har i vart fall skrivit nånting, även om det mests känns som bla bla bla.

Stå ut med mig! Jag kommer igen! Och nu ska jag äta frukost. Sen gå till kyrkan, har bara 500 meter dit så det ska jag nog klara.

P.S. Ser jag har ganska många matbilder nu… dags lägga in nåt på ”Small Kitchen” också. Fast inte just nu.
Återkommer…

Götapetter!

Så for det där mejlet iväg…
Till den där novelltävlingen…
Exakt klockan 22:34, ja på sekunden…
For det iväg… mejlet…

Och jag skrek till…
Dock inte så det lär ha stört några grannar…
Bara ett litet ”hoh” så där…
Halvt i falsett…

Götapetter! Vad har jag gjort! Och vad kan tänkas hända efter det här?
. . .
Har säkert valt helt fel genre…