Nytt = bättre?

Jag var ju på Ikea igår. Köpte lite till köket. Bland annat uppdaterade jag mina glas, assietter och de djupa skålar jag äter soppa eller overnight-oats i. Eller sallad eller vad som helst ätbart, egentligen.

Saker och ting har ju en tendens att bli skavda eller kantstötta med tiden, eller rent av gå sönder helt. Så av assietterna och skålarna var det flera som var kantstötta, och ett par glas hade ramlat i golvet (så oförsiktigt av dem) att det bara var att sopa upp skärvorna och kasta. Just de glasen använder jag ofta, även till te, så det kändes lite fjuttigt att bara ha fyra stycken.

När det gällde glasen hittade jag först inte ett enda av samma sort. Attan också! tänkte jag. Men så fick jag syn på nåt liknande i nästa ögonblick. Men dessa var färgade i en blek genomskinlig rosa-orange färg. Äckligt fula tyckte jag. Kan dom verkligen ha slutat sälja de vanliga genomskinliga? Och om jag inte missminner mig nu så här i efterhand, så såldes de orangegula i 6-pack! Precis som de mindre glasen av liknande typ.

Men jag gick ett varv till runt den montern, och där! På andra sidan! Där fanns de jag letade efter! Allra nederst närmast golvet. Nio kr styck, och helt valfritt hur många man ville ha. Jag ville ha fyra.

Så kom jag till skålar-och-fat-avdelningen! Hm… Vilka tråkiga färger de har nu! Mest grått i olika nyanser. Rosa också iofs, men de skålarna är mindre, en annan typ. Men så fanns det ljusgröna! Jag tittade efter de där blå, den där fina, glada blå färgen. Men nix pix! Inga blå! Så det fick bli ljusgröna!

Här var ännu en förändring. Tidigare kunde man köpa dem styckvis. Nu var det frågan om paket om fyra stycken. Okej okej! Jag hade väl inte tänkt köpa fyra stycken, kanske bara två av vardera. Men strunt samma! Jag stoppade en fyrapack assietter i gula inköpskassen, och en fyrapack skålar.

Sedan, igår, efter att jag hade kommit hem trött och soff-sugen, blev det inte diskat. Inte ens de här nya glasen och porslinet. Men nu på förmiddagen tog jag tag i det.

Började med assietterna. Men! Är dom inte lite mindre än de gamla! Tunnare och lättare? Jag hade börjat med att diska en assiett av de gamla, så det var lätt att jämföra. Det var inte riktigt samma ljusgröna färg. Och ja, de nya är lite mindre, lite tunnare och lite lättare.

Men det spelar ju inte så stor roll.

Skålarna då? Japp. Samma med färgen. Samma diameter som de gamla, men tunnare och – inte lika djupa! Gör det något? Njaeeee. Kan vara en fördel att det inte får plats lika mycket mat i de nya skålarna som i de gamla.

Glasen då? Jo! Samma där! Lite tunnare, inte riktigt lika höga!

Skillnaderna är inte jättestora, men helt klart märkbara om man har den gamla sorten att jämföra med. Utan det så tänker man säkerligen inte alls på det här. Men en fråga som dyker upp i huvudet är: Mattallrikarna? Är det samma sak där?

Troligtvis, och jag hoppas det. Framför allt att de är lättare. För jag har fyra såna tallrikar och de är så tunga att jag undviker att använda dem om det inte är ett absolut måste!

 

 

Skriet från friheten! Eller tvärtom.

Vart tar tiden vägen när den bara försvinner så dår? Rent krasst, klockmässigt, hade jag väl haft tid både för att blogga, skriva brev eller manus eller läsa. Men ibland går det ändå inte!

Det är som att man blir trött på ett mentalt sätt, så när man gjort det där man måste, så ids man inte göra annat än sitta och sticka och titta på film. Ungefär. Och det blir alldeles för mycket tid framför dator och iPad.

Men vad tusan gör man när man är singel och bor i en etta? Och inte direkt har driven att hålla på att städa och ha sig. Trots att man borde vara flitigare med det.
Gör det med en gång, säger folk om disken. Jaja, säger jag och håller verkligen med. Men ändå så står den där ”till sedan” och växer sig stor. Högen i vasken.  Skedar och skålar och muggar tar slut. Behöver köpa nya glas på Ikea, De där lite höga billiga, 4 dl tror jag det får plats. Har råkat krascha 2 stycken under vintern.
Högarna på skrivbordet växer också, trots att jag anstränger mig – åtminstone en smula – att lägga ner saker i lådorna när jag inte använder dem. Men jag använder ju dem hela tiden!!!! De vanligaste i alla fall.
Mamma hade kanske gråtit tårar av blod om hon hade sett det här. Den kroppsliga mamman alltså. Den andliga mamman tycker kanske att man inte behöver bry sig. Det finns viktigare saker i livet än att städa. Något hon definitivt inte hade sagt i den här verkligheten.
Och det är onekligen sant! Att det finns viktigare saker än att städa. Så länge det inte går helt överstyr, och allt växer en över huvudet. Som när svartmögel invaderar kylskåpet bland oätliga rester man inte ens längre ser vad det är. Eller när damm och smulor och gu’ vet vad döljer onämnbara insekters bon och ungar eller till och med råttor. När man byggt sig en smal gång till arbetsstolen och sitter där både natt och dag med en ensam lampa över huvudet och datorn framför sig.
Nej! Så långt går jag definitivt inte! Och om det är nånting jag konstant håller rent, så är det kyl och frys och badrum. Kanske inte just kaklet i duschen där, med kalkavlösande medel och sånt, men jag torkar alltid torrt där när jag duschat. Men annars så! Och jag tvättar inte bara mina lakan regelbundet, utan även täcken och kuddar och den där tunna bäddmadrassen man har överst, strax under lakanet.
Men även det där med städning är jag bättre på när det är varmare väder. När våren kommit, solen lyser och man kan ha balkongdörren öppen. Då tar man bort mattan, dammsuger och torkar golv överallt. Flyttar på tunga soffan så man kommer åt även därunder. Man tar ett tag i garderober – och köket som nu skriker efter en ordentlig omgång med svamp och lämpligt medel. Bara det blir lite varmare… en solskensdag… kanske snart,  rent av! Även om det för närvarande är kallt och – just idag i alla fall – ösregnar.

Men det är ju den där förbenade föreningen som är skulden till allt det här…. Nej, det är det inte. Inte egentligen. Men man måste ju skylla på nåt. Visst! Det är mer med den att göra nu än vad jag skulle vilja. Det roliga är att man har ett socialt liv, mycket tack vare den, och får utmaningar man faktiskt växer av. Och man har vänner. Några lite närmre, de flesta kanske mer i periferin, mer bekanta som man möter och pratar med.
Men en sak vet jag vad gäller föreningen. Det är inte min passion att vara en föreningsmänniska. Jag vill känna mig friare än vad jag är nu, och skriva!!!!!!!!! Men jag har sagt till mig själv – efter det här H22-tjofräset kan jag ta det mera lugnt. Och kanske jag väljer att gå ur till nästa år. 2022 kan vara ok!
Men jag skulle vilja skippa det där med att vara kassör och bara hålla mig till webben och marknadsföringen. Men det är lite klurigt det där också. För det är egentligen bokföringen jag vill slippa! Att gå ut och shoppa är kul, särskilt när Lasse – odlingsansvarig, Saul – ordförande, och jag handlar in plantor eller annat. Till och med när vi är på Biltema eller Hornbach eller Bauhaus är det kul. Den jargong vi kör med är så rolig!
Det är väldigt inblandat i vartannat, det där med kassör, inköpare, web-master, marknadsföring och till och med sekreterare. Det blev ju att jag var alltihop till stor del under två år. Trots att jag inte skulle vara sekreterare. Men man ser ju också hur uppgifterna hänger samman, så kan sekreteraren inte samarbeta med kassören, så är det…. skräp med det hela!
Och vad gäller inför H22 och allt som nu händer, känner man sig faktiskt lite viktig när man sitter i möten med folk från kommunen och största bostadsföretaget och Ikea och en massa andra människor som man aldrig hade mött om det inte hade varit för föreningen och H22.
Och sen är man trött och förfaller till att titta på film och sticka. Inte till att blogga, skriva mejl, skriva på manus eller ens läsa böcker.
Men det blir säkert bättre med det också, när väl den där post-koviden gett med sig och jag är normal igen med ork, kondition och muskler. Det är i alla fall bättre nu än för bara några veckor sedan, så det klamrar jag mig fast vid.
Men en sak är helt knäpp!  Man ska tydligen inte skriva sin text nån annanstans och sen kopiera in den här på wp-editorn. Det blir inga mellanrum mellan paragraferna!
Eller blir det mellanrum när jag publicerar?
Återstår att se.
Nej, det gjorde det inte. Men nu när jag steppade ner och samtidigt tryckte ner tangenten man gör STORA bokstäver med, så kanske…
Nehe! Inte det heller, bara de två översta paragraferna…. så nu ger jag upp om det.

I morgon är det sommar!

I varje fall tycker klockan det, och jag håller så gärna med. Inte för att vädret slår om som en knäpp med fingrarna, men det är nåt psykologiskt över det hela. En känsla av att vi nu är inne i den trevliga delen av året. Sommarhalvåret!

Men sen har det ju hänt under årens lopp att man upplevt snö kring Valborg. Ja, ända in i maj. Här i södra delen av Sverige menar jag nu. Har aldrig varit längre norrut än i trakten kring Dala Järna, och strax där norr om.

Var där över jul och nyår för en tio tolv år sedan, cirka, och det var faktiskt en upplevelse. Inte minst det där med temperaturer och vilken otrolig skillnad det kan vara med känslan av kyla.

Där uppe var det som kallast medan jag var där, ungefär -32 grader. Det var kallt, inte tu tal om den saken, men man kunde vistas utomhus. Snön som täckte marken och träden och allt runt omkring, var fjäderlätt. Låg som ett fluffigt duntäcke över allt. Knarrande, men med självflygande snöpustar när man rörde sig ute. Och det var inte särkilt halt, efter vad jag kan minnas. På sina ställen var det kanske så, men jag minns det inte i så fall.

När sedan temperaturen gick upp till cirka 22-23 grader, gick det alldeles utmärkt att ta promenader på uppemot en timme. Det var ljuvligt! Solen sken och fick allt att gnistra och blänka. Så otroligt vackert det var i stillheten!

Här! I Skåne. I nordvästra delen ute vid kusten, kan man knappt vistas ute när det är ett par minusgrader. Knappt när det är ett par plusgrader heller. Vinden! Den fuktiga kylan som tränger in mest överallt. Snö eller inte snö spelar inte så stor roll i det här sammanhanget. Det är bara så kallt! Så genomträngande kallt. Men när snön väl är där, så ligger den tyng och ödesmättad. Inte några svävande maskrosfjun där inte!

Halt blir det hur lätt som helst. Vintrarna har ofta en tendens att snöa, tina, frysa på, tina igen. Det blir spår. Av fötter, av hjul, av gu vet vad ibland. Och dessa spår fryser till och ger ett landskap som är storknottrigt, halt och näst intill omöjligt att bemästra!

Ibland snöar det, ibland inte, och det kan komma mängder när det beger sig. Det kan till och med bli riktigt vackert ibland. Och ibland blir det kaos. Söder om oss här i nordväst, kan det bli ännu värre. Kring Lund och bort mot Österlen. Där har vindarna fritt spelrum över slätterna och den snö som så häftigt virvlar ner mot marken, flyger sedan samman i stora vallar.

Minns Lund. Kan det ha varit vintern 79-80? Det var några stycken av våra bekanta  som skulle åkt till Malmö och fira nyår. Några därifrån skulle fira nyår tillsammans med oss. Men mellan Helsingborg och Malmö var det storm och snökaos och igenproppat. Tågen gick inte och man uppmanades bestämt att inte ge sig ut på vägarna i bil. Man kunde bli stående där mitt i det vita, utan att kunna ta sig vare sig fram eller tillbaka.

Så de som skulle åka söderut, fick fira nyår med oss i stället. Och malmöborna, blev förstås tvungna att stanna kvar där.

Lika illa bort mot Lund och förbi. Snökaos på Österlen. Inte bara kring nyår, även om jag nu inte minns hur länge det värsta höll på.

Lite senare, kanske i januari, kanske februari – minns inte det heller – var vi några som skulle till Lund för att se Up With People. Jo, det gick att köra då, motorvägen var inget problem, men minns att när vi nådde fram till Lund, var det långa sträckor med så höga upplogade snövallar att man inte kunde se vad som fanns på andra sidan. Det var som att åka genom en snötunnel. Dessutom hade det hunnit mörkna då, och gatlyktornas sken fick himlen att se än svartare ut.

Men vi kom dit vi skulle, och vi kom hem igen sen – så – det var det äventyret, det.

Jag begriper inte hur jag nu kunde komma att tänka på vinter och snöstormar! Det är ju sommar som är i antågande! Med sol och värme och bara ben!

Nej inte det sista förresten. Dom bara benen är bara bara därhemma i ensamheten. Möjligen visas vaderna på cykelturerna. Köpte ju shorts förra året. Det var mycket länge sedan jag hade shorts innan dess… och jag kan bara hoppas jag kan ha dem på mig i år.

Jag åt alldeles på tok för mycket rostade och saltade jordnötter i den vevan jag var sjuk. 2 kilo på – inte särkilt många veckor…
Det tänker jag inte göra om i brådrappet. Helst aldrig…

Som sagt…

Vardag igen. Och de där blå dunsterna jag slogs av i samband med förkylningen om att jag skulle kunna börja skriva lite mer regelbundet igen – förefaller bara vara just det. Blå dunster. Ett hopp.

För nu duttar det in både det ena och det andra i almanackan, och visst är det roligt! På sitt sätt! Men …

Antagligen är jag lite slö och trött också. Inte bara antagligen. Om jag får lov att skylla på nåt så är det den där ischiasen och det andra skräpet man har dragits med under en längre tid.

Hittade i alla fall en mångsidig och duktig kiropraktor.

Men, det kan finnas en del ”men” i det också. Som nu i torsdags när jag var där senast. Kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av nån bildåre på motorvägen.

Inte nåt ont sagt om kiropraktorn alltså! Jag har varit där tillräckligt många gånger nu för att verkligen ha tillit till honom. Kunnig, erfaren, mångsidig, observant… men det kanske blev lite i häftigaste laget med behandlingen i torsdags. Särskilt där uppe kring nacken och axlarna.

För övrigt trodde jag att den värsta träningsvärken skulle varit över nu. Brukar oftast vara värst dag 2 och 3 efteråt. Precis som när man varit på gym. Eller cyklat en lång runda.

Det kändes ok i morse när jag gick upp. Gick bra att duscha och tvätta håret. Ordnade frukost och sen lite kaffe på det. Satt samtidigt och kollade in föreningens grejer. Mejl, Insta, FB, bloggen… Och sen när jag reste mig för att sticka iväg till Maxi var det kört.

Höftområdet, bröstryggen, nacken… åt h-e med nacken!!! Varför blev det plötsligt så infernaliskt stelt där? Och ont!

Ja det sägs ju att det är normalt och vanligt att det först känns värre innan det blir bättre. Det är egentligen ett gott tecken, ett bevis på att kroppen svarar på behandlingen.

Men fy tusan som det känns. Och jag som snart ska iväg till ett möte som börjar kl 15

Inte blir det skrivit nånting heller. Bortsett från de nästan tre timmar jag satt igår och skapade ett inlägg på föreningens blogg. Med bilder och länkar och citerade textbitar från kommunens info-sida. Plus inlägg på Insta och FB, och att jag sen uppdaterade bloggen ifråga lite vad gäller utseendet. Bytte lite färg och sånt.

Jahapp! Det var den dagen det. Hann t.o.m städa badrum och hall och lite till… AHA! Är det därifrån ???  Träningsvärken nu… ??? Eller de många timmarna framför datorn?

Och var är mina manusutkast? De där jag skulle titta lite närmre på!

Man ska lita på sin intuition!

Eller: Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!

Igår förmiddag satt jag i lugn och ro i soffan med mitt frukostkaffe. Utanför fönstren lyste solen från en övervägande blå himmel, och en sida av mig längtade ut. Dessutom hade klart.se aviserat hyfsat vindstilla för dagen, alltså ca 5 sekundmeter, vilket här i Helsingborg menas vindstilla, medan det skulle komma att blåsa mer på måndag och ännu mer på tisdag.

Å andra sidan, kände jag inte alls för att ge mig ut och motionera. Ischias, vilket inte bara innebär förbannat ont i höftområdet och ner i benen, musklerna generellt var också trötta särskilt i låren och nedre delen av ryggen.

Förkylningen hade gjort sitt och raderat så väl kondition som muskelstyrka, och de senaste fem dagarnas cyklande och även en del promenerande, hade också gjort sitt. Fyra mil sammanlagt på fem dagar var i det här läget mer än tillräckligt.

Jag hade ont. Jag var trött. Jag borde ha en vilodag. Tänkte jag. Och trodde på det. Kände att jag behövde det, att det vore bäst för mig.

Likväl lockade solen och den blå himlen.
”I morgon kommer det att blåsa mera” hördes en röst inne i huvudet.
”Och i övermorgon ännu mer! Först på onsdag blir det bättre! Lugnare vindar och 5 plusgrader! Visst kan du ta en liten tur i dag? Passa PÅ! Annars dröjer det flera dar innan du kan ge dig ut på cykeln igen!”

Nej, det är nog bäst låta bli…
Men solen skiner så härligt…
Det är kallt ute, bara precis över nollan…
Det blåser bara lite…
Vore bättre med en vilodag, fixa lite inne…
En kort runda bara…
Det behöver dammsugas…
En lugn tur, inte lång alls och inte ta i mer än nödvändigt…
Badrummet är grisigt…
En rörelserunda, inte en konditionsrunda..
Köket är ännu grisigare…
Det är viktigt att röra på sig, bygga upp muskulatur igen och kondition… och solen skiner…

En stund senare satt jag på cykeln. Det var skönt. Till en början. Men snart nog kände jag hur det tog emot i låren och kring höfterna. Hur det blev jobbigare och jobbigare. Gjorde ont i knäna…

Men jag var ju tvungen ta mig hem också…. och jag kom hem… så småningom.

4,8 kilometer! Vilket är fjuttigt i min cykelvärld! Jag som kunnat cykla både 2 och 3 mil. Förr ännu längre. Typ Kullahalvön runt, och hem igen. I somras gick jag med 2 döttrar 6,2 km ute vid Kullens fyr, en gångstig som var betydligt mer upp och ner än slätmark. Ok! Med fikapaus, men ändå!

Min runda via Råå-Ättekulla är ca 2,1 mil, och den cyklade jag i somras. Tar jag via Bårslöv också, så blir det ännu längre. Men det är mer med det här än antal kilometer! Även under kortare sträckor brukar det kännas skönt! Jag kan känna hur härligt musklerna arbetar, hur lätt det är att liksom flyga iväg som en pil, hur jag kan klara cykla upp för backar – ok kanske inte de brantaste eller längsta, men ändå!

Nu var det bara tungt, motigt… egentligen inte skönt alls.

Men en positiv sak! Lite grand fick jag även igår den där känslan man får när hjärtat börjar må bra, när konditionen trots allt finns och börjar bli bättre, den där behagliga känslan av endorfiner och längtan att sträcka ut mera. Men just då, i går, var det inte på tal om att utvidga rundan. Jag vände hemåt så snart det gick. Inga omvägar. Inga senvägar.

Sen på dagen blev det inget praktiskt gjort alls. Ingen disk, ingen dammsugning. Jag var trött, stel, hade ont i musklerna. Det var datorn, det var lyssna på min pågående bok – Eleanor Oliphant mår bara bra – sticka på min kofta, och titta på film. Viaplay har faktiskt en hel del bra att se på, när man väl lärt sig navigera bland utbudet…

Men det är ju nu som den där poängen kommer. Jag blev sittandes i arbetsstolen sen större delen av dagen. Och på kvällen var jag ”helt förstörd” i höftpartiet och särskilt kring höger lårbenshals. Förutom det vanliga då. Hade svårt att gå, och … jaa! Självklart ångrade jag stort att jag inte hade lyssnat på mig själv och lytt min intuition – ta en vilodag!

Vem vet – om jag inte hade tagit den där ”motionsrundan” – så kanske jag hade orkat att diska, eller dammsuga, eller städat badrummet. Nu blev det ingenting. Och idag verkar det mest bli soffa och värmedyna. Och förhoppningsvis sova middag, för sömn blev det dåligt med i natt. Och ont gör det så jag kan med nöd och näppe gå. In till badrummet funkar, och jag har middag i kylen som bara är att värma sedan. Förhoppningsvis så funkar värmedynan så pass bra att jag är rörligare och har mindre ont redan i eftermiddag.

Skönt att jag ska till kiropraktorn på torsdag. Och jag ska inte ge mig ut på några cykelrundor innan dess. Det får istället bli lite lagom med jympa, yoga och dans här hemma. Men kanske inte så mycket idag.

Jodå! Ländryggen också – OCH – bröstryggen.

En hel vecka!

Man säger ofta att tiden går så fort. Det är i och för sig relativt, men visst känns det så ibland. Jag visste att jag inte varit inne på wp på ett tag, några dagar så där trodde jag, men när jag såg hur flitiga ni har varit, insåg jag plötsligt att det gått en hel vecka. Förra lördagen, var det!

Så vad har jag gjort då? Tja, lite av varje. Men inte skrivit nåt annat än ett mejl till väninnan. Fast jag hade tänkt att såväl blogga som börja jobba lite med så kallat eget skrivande. Plocka fram nåt av de gamla påbörjade manusen och åtminstone läsa igenom. Fundera över vilket av dem jag ska skulle känna för att ta tag i.

Nix! Det har jag inte gjort. Istället har jag gjort lite föreningsgrejer, men det är inte så mycket nu längre, när vi faktiskt har en fungerande sekreterare numera. Det känns faktiskt lite konstigt att inte längre vara tvungen göra större delen av sekreterarens jobb utöver mina egna uppgifter. Men skönt!!!! Gudomligt skönt!

Så har jag läst/lyssnat på böcker, försökt städa här, gjort de vanliga rutinerna åt frisördottern – skrivit fakturor bl.a. och…

… det bästa av allt! Jag var hos min kiropraktor i tisdags. Och efter att ha blivit helt förstörd i muskler, bindväv mm av förkylningen, samt tappat praktiskt taget all kondition och styrka så var den behandlingen guld värd! Efteråt var det som om ett tungt täcke hade tagits bort från mig. Alltså! Det var ju inte förkylningen som orsakade det där, men i samband med sittande och liggande i över tre veckor gjorde den det hela betydligt jobbigare än det varit tidigare

Alltså! Alla problem är inte puts väck, jag har fortfarande ischias, stel i ryggen och allt det där. Men! Det vände för mig! Efter att inte haft nån ork att ens försöka göra nåt fysiskt (jo, jag försökte emellanåt, men det var urjobbigt) så kunde jag nu börja ta tag i såväl cyklande som promenerande igen.

Inte så långa sträckor som jag normalt ger mig ut på, men 4 mil på fem dagar är jag nöjd över. Särskilt som dagarna 2-4 var rätt blåsiga och gråtrista. Första dagen ut var en omväg hem från kiropraktorn. Det var skönt den dagen. Visserligen kallt, några få grader över nollan bara, men solen tittade fram emellanåt, det var ljust och – hör och häpna – nästan vindstilla! Så ja! Det var en skön tur, och det kändes bra även efteråt.

Senare den dagen var jag på ett informationsmöte angående H22, och det var roligt och helt underbart att vara bland folk igen. Prata, skratta, vara med i ett sammanhang!

Sen var det några kämpadagar med motvind och allt, för att i går vara rätt fint väder igen. Kallt, men då får man bylta på sig vilket gör att man blir supersvettig under täckbyxor, polotröja och jacka. Och det är inget snack om möss-löst heller. Så genomvåt och stinkande var det bara duschen som gällde, särskilt i går och i förrgår, och sen in i tvättmaskinen med kläderna.

Att man kan stinka så skarpt och äckligt!!! Det måste vara chlorella-tillskottet som gör sitt jobb. Det är ju bra i så fall, men idag har jag ingen lust till nåt sånt…

Annars är det fint ute idag, om än bara strax över nollan. Överväger om jag ska hoppa över motionsrundan. Ser att det blåser rätt mycket, även om klart.se påstår att det bara ska vara ca 5 m/sek. Så jag drar mig verkligen för att bli så totalsvettig och stinkande i dag också, att jag måste duscha. Och för att det är kallt ute… ibland vill man bara inte.

Fem dagar på raken är bra, och det är helt ok med en vilodag.

Man kan ju röra på sig inomhus också. Andra sorters rörelser, övningar, stretchings, rent av diska det som väntar i köket, städa… dansa till nån youtubevideo…

Skriva… hjärnan behöver också motion.

(Och visst är det sol, värme, vår och sommar vi längtar efter!)

Vart tog den här dagen vägen?

Nu har jag hållit på – jag vet inte hur många timmar – med att uppdatera den där hemsidan. En del smått och smärre uppdateringar, men det som verkligen har tagit tid är den där verksamhetsberättelsen. Att det skulle vara så enkelt som att markera – kopiera och sen klistra in på plats… ne… så enkelt var det inte.

För det första så är det faktiskt fråga om en berättelse. Inte en samling ”rubriker” på sammanlagt max ett par tre sidor – inklusive logga, huvudrubrik och underskrifter och sånt. Nej, det är ganska så mycket text, och sen är det bilder därtill. Och det är särskilt där som det tar tid.

Nej! Jag orkar inte gå in på här och nu, var det är som är så pilligt och tar väldans lång tid. Och nej – jag är inte klar med det där jobbet ännu. Blev bara så trött i huvudet efter alla dessa timmar sen lunch.

Egentligen borde jag gå ut på en promenad och få lite frisk luft. Men det är mörkt och det är kallt och jag har liksom inte fått tillbaka vare sig lusten eller orken efter förkylningen. Fast nu är den i alla fall i det där slutstadiet där man tycker sig må bra långa stunder – och sen rätt som det är så rosslar det till i bronkerna och man hostar upp nåt. Eller inte. Det bara rosslar lite. Och man hostar lite. Eller också rinner det lite tunt snor från näsan så där alldeles oförhappandes. En liten stund!

Men jag har tagit små pauser under dagen. Tagit lite danssteg eller ”walking” några minuter åt gången. Städat nåt har jag inte gjort, trots tanken. Men samlat ihop kartonger och en del annat som ska ner till soprummet så småningom. Eller så snart som möjligt.

När man handlar på nätet får man ju allt i kartonger. En del mindre, andra större, och det har liksom samlats ett antal här nu. I går var jag nere med andra såna där sorteringssopor. En hel stor papperskasse full.

Nu skulle jag vilja göra nåt helt annat än att sitta vid en dator – eller laptop rättare sagt. För i går torkade jag rent mitt kombinerade köks- och arbetsbord och flyttade tillbaka den stora extraskärmen dit. Har haft den på soffbordet nu när jag har varit som mest förkyld, för att bekvämt kunna titta på film. Nu skulle jag vilja titta på film, men jag vill också sitta i soffan, för där har jag inte varit sen i morse. Är trött på arbetsstolen. Vill också ha värmedynan.

Vill jag verkligen titta på film på en 11 tums datorskärm? Det går ju, för all del. Eller på iPaden. 10,4 tum.

Tanken föresvävar mig också att jag borde göra lite mer gympa av nåt slag, så här mycket soffläge under så många dagar är inte direkt rörelsebefrämjande. Men det blir nog inte att jag gör det. Inte nu i alla fall. Kanske lite grand, senare i kväll…

Eller inte…

När den sköna vuxit sig stor, och drabbas av hybris

Så kan det minsann gå, kan man också säga…

 

Second chance….

Har uppenbarligen inte tumme med amaryllisar. Eller för den delen – har inga extra blom-tillbehörs-attiraljer heller. Krukor och pinnar och sånt…

Mitt tidigare blomliv, oändligt många år sedan nu, sträckte sig till gröna krukväxter. Samt en och annan Hibiskus som fick löss… numera har jag inte ens särskilt mycket plats för såna här extravaganser som blommor.

Jag har en schefflera som blivit för stor och som jag vill bli av med. Och så har jag en bergspalm som blivit riktigt voluminös! Men den gillar jag i alla fall! Och den har jag mellan mitt ”vardagsrum” och mitt ”sovrum”.

Sen det där andra som står i fönstret? Tja…

Om jag hade haft  mer plats och lusten att ta hand om krukväxter, vilka växter hade då funnits här? Hm… troligtvis Benjaminfikus.. Monstrera… hmm….Garderobsblomma… hmmm… nånting av plast…

Även om jag gillar att ha krukväxter omkring mig där jag bor, det är fint, det är liv, det rensar luften, så har jag inte ens en plats där jag kan plantera om eller sätta skott, ingenstans att förvara sånt som hör till, och …… jag glömmer ändå bara bort att vattna.

Kanske en annan gång, i ett annat liv, på en annan plats, i en annan bostad…

Måste bara få visa…

Jag fick den här av min väninna Milo för ett par tre veckor sedan. Det är hon som har de riktiga växthusen, de stoooora växthusen!

Då höll stjälk ett på att börja blomma. Vackra färger men inte särskilt stora blommor. Nästan lite krusiga. Annorlunda och väldigt fina, tyckte jag.

Så blommade den över och stjälk två tog över. Den är på sista blomman nu, och kan anas lite där nere, närmre löken. Stjälk ett är bortklippt.

Nu har stjälk tre kommit i farten ordentligt! Vuxit sig stor och lång och kraftig. Tre utslagna, ytterligare några kommer…

Och gissa vad jag fick syn på i morse! En fjärde stjälk har börjat krypa uppåt!

Ska bli spännande se vad det blir av detta. Jag har aldrig haft Amaryllis förr, förrän jag fick en vit av Milo i julas. Den blev så tung upptill, och lutande, att den en tidig morgon for i golvet. Lyckligtvis var den då igång med sin tredje och sista stängel.

För övrigt så SITTER jag i soffan nu. Ett steg i rätt riktning. Har ställt upp datorskärmen framför mig på soffbordet så jag kan sitta bekvämt och jobba. Håller på rensa bort och lägga undan på extern hårddisk av föreningen saker som inte ska vara med i 2022s mappar. Ska försöka slänga så mycket som möjligt ändå.

Började få ont i ryggen igen av det där halvliggandet! Tydligen så långt gånget på friskhetsvägen, att kroppen släpper fram det gamla vanliga onda igen.

Men ischiasen kunde den inte lura bort! Bara dämpa den lite. Jaja… vänta bara…

Jag återkommer!!!