Vart tog sommaren vägen?

Nu tänker jag inte i första hand på värmen, vi hade faktiskt två riktigt varma dagar nyligen och sen en tredje som började sval men som byggde upp sig till tung värme och kvavt tills det bröt ut i åska på kvällen.

Vad jag tänker på, är att vi redan är i slutet av juli. Bara ett par dagar till, så går vi in i augusti

Är det klokt det?

Rent konkret, så går inte tiden vare sig fortare aller långsammare. Det är bara vår upplevelse av den. Så varför upplevde man sin barndoms sommarlov som näst intill oändliga? För jag är väl inte den enda som kände så? Tills den plötsligt var slut och det var dags gå till skolan igen.

Och så nu. Ju äldre man blir. Även med detta – inte bara jag. Tiden går fortare ju äldre man blir. Vilket den faktiskt, egentligen inte gör.

Man kanske borde ha det tråkigt i större utsträckning? För då känns ju tiden lång. Men det vore inte värt det, för det är så tråkigt att ha tråkigt.

Men så där lite lagom mitt-emellan?

Äsch! Man får väl sikta på att bli 120 så småningom. Eller 150 för den delen.

Om man över huvud taget ska bry sig.

Bilden däruppe är från Pixabay. Valde den eftersom jag bor i en stad som ligger vid havet. Okay! Öresund, då. Om man ska vara helt sanningsenlig. För övrigt har jag inte varit nere vid en strand eller ens i närheten av hamnarna i centrala stan på hela sommaren. Hittills. Mina cykelrundor har än så länge mest gått åt andra hållet.

Kanske dags att göra det snart. Cykla till nån strand. Andas in doften av saltvatten och tång. H22 är ju över nu. Och snart nog semestrar och turister och allt det där…

(Kan man få lov att skylla den overksamheten på en efterhängsen, om än av den falska sorten, ischias?)

Antagligen är jag inte riktigt klok…

Eller… ja… en smula knäpp åtminstone. Kanske ska man skylla på adhd/aspergerpåverkan i det hela? Eller bara vanlig enkel disträhet kombinerad med originalitet.

(Synonymordboken på nätet säger så här om detta ord…

      1. ursprunglighet, naturlighet, äkthet; personlig särprägel, självständighet; skaparkraft, nyskapande förmåga; egendomlighet, säregenhet, egenart, excentricitet

motsatsord

      1. likformighet, normalitet

… vilket jag inte alls säger emot. Så nu pratar vi inte mer om det.)

Alltså! Efter först en trist vinter och sedan flera månaders stress stress stress, har jag äntligen lagt i vart fall den värsta stressen bakom mig. Har faktiskt haft två nätter på raken nu när jag sovit bra (fast inte natten till i dag, då blev det för få timmar); och antalet onödiga tankar per dygn har minskat från si-så-där En miljon till det något mer blygsamma femhundratusen… cirka… heh heh…

Jag har också gjort uppror mot den där känslan av att jag måste vara på Caféet och ta ansvar för saker och ting, fast jag INTE VILL!!!!
Varför ska jag vara där jämt och ständigt bara för att jag är kassör och liksom huvudansvarig??? Varje eftermiddag??? Hela sommaren??? Och ännu längre??? Andra kanske skriver upp sig på en vecka, eller hjälper till när de kan! Och gör sen nåt helt annat!

Trots allt, föreningen är en ideell sådan och det är frivilligt att vara med. Så varför känner jag inte det? Varför blir jag irriterad och trött och lätt tar fyr?
Ja, det är väl nån sorts ansvarskänsla i det hela. Att just ta ansvar, att hjälpa till, att inte belasta de andra alltför mycket…

Alltså! Det mesta av de här känslorna försiggår ju egentligen bara i mitt huvud. Det är faktiskt inget som säger att jag måste jobba 5 dar i veckan till september ut – förutom bokföring och annat som jag gör hemifrån. Det enda jag egentligen ska göra, är att sköta inköpen och se till att redovisningen och det ekonomiska fungerar.

Så varför ini H..e, har jag skapat mig de här känslorna av att jag måste, att jag är fast, att jag är tvungen att göra det här – fast jag hellre vill vara med mig själv mycket mera. Särskilt med tanke på att det är sommar.

Cykelturer och promenader hägrar. Värme, dofter, natur, skog, hav. Hälsa på vänner, andra än de i föreningen. Umgås med mina döttrar! Läsa! Skriva! Blogga! Sitta ute på balkongen och mysa!

Men nu bröt jag ihop igen. Lite grann. Inte katastrofartat. Inte som för ett par veckor sedan. Det bara knep så i bröstet och magen när jag tänkte: jag måste, men jag vill inte.

Lyckligtvis har man vänner även i föreningen. Och det blev att jag tar ledigt betydligt mera. Några saker måste jag faktiskt göra. Men det kan räcka med att lämna över växelkassa på måndagarna, hämta pengarna och veckoredovisningen på fredag eftermiddag, och så handla in vetebröd och annat när det behövs.

Så idag har jag varit ledig. Åt lång frukost, cyklade sen till Ikea (vilket semestermål alltså hah hah!) men det var kul strosa runt därinne ett tag. Köpte lite prylar till köket. Några nya frottéhanddukar till badrummet.

Sen gick jag med cykeln till andra ändan av Väla, köpte en kebabtallrik (kyckling) och cyklade sedan till Välaplantor. Där har jag ett par av mina vänner.  Min familj, skulle jag kunna säga, om än inte den biologiska. Vi åt lunch, (dom i etapper) och sedan hjälpte jag till med att vattna alla långa bord med sommarblommor på.

Det var rena rama meditationen. Stod där i lagom solvärme och gick från den ena plantbordet efter den andra. Från lobelia till fuchsia. Från jordgubbar till verbena. Från… ja, jag kan inte namnet på allt som växer där, så ni får använda lite fantasi här. Sommarblommor övervägande!

Så där strosade jag runt med den långa gula slangen, och råkade duscha mig själv också. Lite lätt bara. På ytan liksom. Det kändes härligt med de där dropparna på armarna. Och jag vattnade olivträden… och perennerna… och det var så skönt. Jag kände mig mer och mer avslappnad.

Och så kom stora tröttheten! Man jag stannade ändå kvar tills efter kaffet där på eftermiddagen.

Och nu är det kväll! Jag slumrade en stund på soffan när jag hade kommit hem. Jag borde diska. Men det gör jag inte. Jag hade tänkt skriva blogginlägg, men det hände inte. Istället började jag snygga till ett par sovande bloggar. Har lust börja blogga igen om mat, om kost och hälsa! En tanke som jag haft länge. Förutom den här bloggen. Och kanske en till. Om nånting.

Knäppt antagligen! Jag som varit urusel på att blogga alltför länge, jag funderar på att blogga på flera bloggar! Men jag tycker ju också om att skapa nya utseenden på mina bloggar! Trots att WP numera snarare jobbar mot oss användare än för. Så jag har haft ett par roliga skapartimmar framför datorn nu!

Blev i och för sig lite sur på de där skrikiga annonserna som poppar upp mest överallt på bloggarna. Värre nu än tidigare tycker jag det verkar. Kollade därför vad det kostar med såna där premiumblogga. Helt sjukt! Ett superenkelt – kollade inte så noga vad det innebar. Inte mycket mer än de här gratis varianterna, tyckte jag mig förstå. 5 dollar per månad.

En sån där Pro-variant kostar 50 dollar per månad, och sen hittade jag inte flera varianter. Med tanke på att valutakursen Dollar – Svenska kronor står på i det allra närmaste 10 kr, så blir det i runda slängar 150 SEK per månad. Alltså 1800 kr per år!!!

Nej tack! Inte för mig! Definitivt inte för mig! Och vad är det som säger att WordPress är enklare att använda bara för att det inte läggs in några annonser längre, eller att man har några fler teman att välja på. För de där andra tekniska sakerna…. brrrrr…. nej tack! Vet knappt ens vad det är för något. Så teknisk är jag inte!

Åsså bidde det ett blogginlägg i alla fall!!!!! Kan man tänka sig! Kanske säkrast publicera det fort som attan nu innan jag hinner ångra mig och radera hela skiten…

Sen är det ju den där fantasy-romanen jag skulle ta tag i också…

Så kan det vara, ibland

Gymgrossisten.se ville fira min födelsedag i onsdags, med att ge mig en present. Rabatt på upp till 375 kr.

Det är bara det, att jag fyller år i mitten av januari – jag kan förstås ha ljugit om min ålder – men varför skulle jag handla en massa jag inte behöver bara för att få 375 kr i rabatt?

Jag sätter kryddväxter i rabatten istället….

Jag har 6 stycken krukor med timjan! Några olika varianter. Inte jättekrukor! Så tokig är jag inte. Skulle inte få plats på balkongen heller. Bäst tycker jag om citrontimjan. De två första krukorna jag köpte har börjat blomma nu, så det är hög tid att klippa ner dem och lägga på tork. Så växer det upp en ny omgång.

Sen har jag ett par olika sorters mynta. Vanlig grön Marockansk, och Chokladmynta. Båda är jättegoda att göra te på. Förra året testade jag även jordgubbsmynta. Doftade jättegott, men teet! Blääää…
Två krukor oregano samt citronmeliss och citronverbena. Fick jag med alla nu? Jo! Uppe till vänster på bilden står en fjärilsbuske, lätt nerklippt, som lyckats övervintra på balkongen!!! 😀

Jag blev tvungen sätta ner alla krukorna på golvet i går när det började blåsa så okristligt. Idag har det varit lika otäckt att cykla. I morgon ska det lugna sig, bli lite varmare också, och då ska jag förhoppningsvis kunna ordna med kryddkrukorna.

Behöver plantera om tomaterna. De står fortfarande i inköpskrukorna. En Tiny Tim och en Red Robin. Små, buskformiga. Körsbärstomater. Ska inte tjyvas. Kan ha dem uppe på ett bord.

Fick också två små plantor bifftomater av en god vän som hade satt frön själv. Antar från en inköpt bifftomat.
OM de klarar sig, OM det blir nåt av dem så blir de så där ruggigt höga. Typ 1,5 meter eller mer. Och måste tjyvas. Tveksamt om det blir några tomater på dem, eller om de i så fall hinner mogna. Men det är grönt och fint i alla fall – inne på fönsterbrädan än så länge.

Dessutom längtar jag som en idiot nu efter att få ägna mig åt skrivande. Jag längtar efter min fantasyroman!!! Jag är trött på föreningsarbete, och trött på H22 – innan det ens har kommit igång ”på riktigt”! Har blivit alldeles för mycket för lilla mej!

Jag ska göra en kupp! Bara göra det som är absolut nödvändigt och som ligger på mig och mitt ansvar. Allvarligt talat så har jag brutit ihop ett par gånger, så en väninna sa: bry dig inte! Gör bara det du måste! Tänk på dig själv nu!

Så det ska jag göra. Tänka på mig själv.
Hej Nina! Nice to see you!!! ❤

(P.S. Jag har börjat läsa igen, som en annan rebell. Tänka-på-mig-själv-rebell!)

Skriet från friheten! Eller tvärtom.

Vart tar tiden vägen när den bara försvinner så dår? Rent krasst, klockmässigt, hade jag väl haft tid både för att blogga, skriva brev eller manus eller läsa. Men ibland går det ändå inte!

Det är som att man blir trött på ett mentalt sätt, så när man gjort det där man måste, så ids man inte göra annat än sitta och sticka och titta på film. Ungefär. Och det blir alldeles för mycket tid framför dator och iPad.

Men vad tusan gör man när man är singel och bor i en etta? Och inte direkt har driven att hålla på att städa och ha sig. Trots att man borde vara flitigare med det.
Gör det med en gång, säger folk om disken. Jaja, säger jag och håller verkligen med. Men ändå så står den där ”till sedan” och växer sig stor. Högen i vasken.  Skedar och skålar och muggar tar slut. Behöver köpa nya glas på Ikea, De där lite höga billiga, 4 dl tror jag det får plats. Har råkat krascha 2 stycken under vintern.
Högarna på skrivbordet växer också, trots att jag anstränger mig – åtminstone en smula – att lägga ner saker i lådorna när jag inte använder dem. Men jag använder ju dem hela tiden!!!! De vanligaste i alla fall.
Mamma hade kanske gråtit tårar av blod om hon hade sett det här. Den kroppsliga mamman alltså. Den andliga mamman tycker kanske att man inte behöver bry sig. Det finns viktigare saker i livet än att städa. Något hon definitivt inte hade sagt i den här verkligheten.
Och det är onekligen sant! Att det finns viktigare saker än att städa. Så länge det inte går helt överstyr, och allt växer en över huvudet. Som när svartmögel invaderar kylskåpet bland oätliga rester man inte ens längre ser vad det är. Eller när damm och smulor och gu’ vet vad döljer onämnbara insekters bon och ungar eller till och med råttor. När man byggt sig en smal gång till arbetsstolen och sitter där både natt och dag med en ensam lampa över huvudet och datorn framför sig.
Nej! Så långt går jag definitivt inte! Och om det är nånting jag konstant håller rent, så är det kyl och frys och badrum. Kanske inte just kaklet i duschen där, med kalkavlösande medel och sånt, men jag torkar alltid torrt där när jag duschat. Men annars så! Och jag tvättar inte bara mina lakan regelbundet, utan även täcken och kuddar och den där tunna bäddmadrassen man har överst, strax under lakanet.
Men även det där med städning är jag bättre på när det är varmare väder. När våren kommit, solen lyser och man kan ha balkongdörren öppen. Då tar man bort mattan, dammsuger och torkar golv överallt. Flyttar på tunga soffan så man kommer åt även därunder. Man tar ett tag i garderober – och köket som nu skriker efter en ordentlig omgång med svamp och lämpligt medel. Bara det blir lite varmare… en solskensdag… kanske snart,  rent av! Även om det för närvarande är kallt och – just idag i alla fall – ösregnar.

Men det är ju den där förbenade föreningen som är skulden till allt det här…. Nej, det är det inte. Inte egentligen. Men man måste ju skylla på nåt. Visst! Det är mer med den att göra nu än vad jag skulle vilja. Det roliga är att man har ett socialt liv, mycket tack vare den, och får utmaningar man faktiskt växer av. Och man har vänner. Några lite närmre, de flesta kanske mer i periferin, mer bekanta som man möter och pratar med.
Men en sak vet jag vad gäller föreningen. Det är inte min passion att vara en föreningsmänniska. Jag vill känna mig friare än vad jag är nu, och skriva!!!!!!!!! Men jag har sagt till mig själv – efter det här H22-tjofräset kan jag ta det mera lugnt. Och kanske jag väljer att gå ur till nästa år. 2022 kan vara ok!
Men jag skulle vilja skippa det där med att vara kassör och bara hålla mig till webben och marknadsföringen. Men det är lite klurigt det där också. För det är egentligen bokföringen jag vill slippa! Att gå ut och shoppa är kul, särskilt när Lasse – odlingsansvarig, Saul – ordförande, och jag handlar in plantor eller annat. Till och med när vi är på Biltema eller Hornbach eller Bauhaus är det kul. Den jargong vi kör med är så rolig!
Det är väldigt inblandat i vartannat, det där med kassör, inköpare, web-master, marknadsföring och till och med sekreterare. Det blev ju att jag var alltihop till stor del under två år. Trots att jag inte skulle vara sekreterare. Men man ser ju också hur uppgifterna hänger samman, så kan sekreteraren inte samarbeta med kassören, så är det…. skräp med det hela!
Och vad gäller inför H22 och allt som nu händer, känner man sig faktiskt lite viktig när man sitter i möten med folk från kommunen och största bostadsföretaget och Ikea och en massa andra människor som man aldrig hade mött om det inte hade varit för föreningen och H22.
Och sen är man trött och förfaller till att titta på film och sticka. Inte till att blogga, skriva mejl, skriva på manus eller ens läsa böcker.
Men det blir säkert bättre med det också, när väl den där post-koviden gett med sig och jag är normal igen med ork, kondition och muskler. Det är i alla fall bättre nu än för bara några veckor sedan, så det klamrar jag mig fast vid.
Men en sak är helt knäpp!  Man ska tydligen inte skriva sin text nån annanstans och sen kopiera in den här på wp-editorn. Det blir inga mellanrum mellan paragraferna!
Eller blir det mellanrum när jag publicerar?
Återstår att se.
Nej, det gjorde det inte. Men nu när jag steppade ner och samtidigt tryckte ner tangenten man gör STORA bokstäver med, så kanske…
Nehe! Inte det heller, bara de två översta paragraferna…. så nu ger jag upp om det.

Skrev jag det verkligen eller tänkte jag det bara?

Jo, jag undrar, för när jag var sjuk så blev det både läst och lyssnat på böcker och jag hann med att skriva lite också. I varje fall blogginlägg och några mejl. Lyckades till och med få lust att, OCH plockade fram några gamla påbörjade manus i akt och mening… att kanske… fortsätta jobba med nåt av dem.

Sen vart jag plötsligt frisk igen – trots att det hade gått ett par veckor, 3,5 närmare bestämt – och successivt började min almanacka fyllas av än det ena än det andra. Okay! Att det inte fylldes så mycket under sjukveckorna berodde väl inte på det i första hand, utan på efterdyningar av julhelger och vinteruppehåll och kyla och allt sånt där.

Den här fastigheten ska bli 16 våningar hög, på den högsta delen!

Likväl! När man nu skulle vilja ta ett tag med skrivandet igen, eftersom det var så härligt – vad händer då? Ja, inte blir det skrivet i alla fall. Det blir möten och sammankomster och saker som måste göras, affischer som måste skapas, inlägg på Instagram, Facebook och bloggen – inte min egen utan föreningens, och den där andra bloggen som inte heller är min utan hänger ihop med vad som händer här. MARKNADSFÖRING!!!

Det grävs och det byggs och det planeras och det hittas på  och det är en himla rush på det hela så man rent tappar andan bara man tänker på det... eller det här.

Nu är det förstås inte bara negativt med det här, egentligen är det ganska positivt och många gånger roligt. Vi hade jättekul och trevligt i Samverkansgruppen i eftermiddags. Kände så skön gemenskap. Men hur får de tid att skriva de som har heltidsjobb, familj… ja allt sånt där? För det finns dom som har det fullt upp i sitt privatliv och ändå finner tid att skriva.

Okay okay! Jag vet! Det är en prioriteringsfråga, och en annan fråga hur man disponerar sin tid och så vidare. Det också. Och visst kan jag erkänna att jag ibland slösar bort tid genom att göra nåt helt annat som kanske till och med är urdumt. Spela spel på iPaden, till exempel. Men lite dö-tid ska man väl få lov att ha! Lite lagom latstunder så där… avkoppling. Typ.

Fast läsa eller lyssna på en bok är ju också en sorts avkoppling. Eller se film eller serier – vilket jag faktiskt gör nästan varje kväll.

Det finns ju dom som tittar på TV flera timmar varje kväll. Det gör inte jag. Har inte ens en TV, och av någon anledning tittar jag sällan på Play på datorn heller. Fast jag skulle kunnat. Och då egentligen bättre eftersom jag kan välja programmen själv utan välja att inte bli överöst av nyhetsrapporternas negativa och ständiga störskurar.

Jag fixar bara inte att bli dränkt av dessa nyheter och reportage om krig och annat elände. Jag lever mycket hellre i lycklig okunnighet. Det är ju ändå inte precis nånting som vi vanliga dönickar kan göra nånting åt.

Så tacka vet jag ett par avsnitt av Mord i Paradiset, som jag ser på Viaplay, och samtidigt få stickat en ny tröja eller nåt annat. Det är verkligen avkoppling!

 


Förresten!
Did you smile today?
I did! A lot!
I laughed!!!

Lördag kväll

Nu har jag inte varit här inne på ett par dagar, inte skrivit ett endaste inlägg. Nåja, det är väl knappast nån större förlust, antar jag. För vad skulle dom kunnat handla om?

Att det började ruska, regna, bli disigare och disigare och sen snöa i går eftermiddag?  Så intressant, då.. (host, host)

Var i alla fall glad att jag kom ut en sväng tidigare på dagen. Då det var nästanpå fint väder. Om än blåsigt. Men vad annat än blåst kan man förvänta sig i nordvästskåne?

Hade i alla fall äntligen börjat piggna till efter den här erbarmligt långvariga förkylningen. Brytpunkten kom i onsdags eftermiddag, då jag kände att det var nånting som släppte taget i kroppen. Nåt jag inte kan förklara vad. En sorts lättnad.

Tre veckor, och drygt det. Urtrist, men värst att det hade satt sig i musklerna. Ischias illa nog, men om det åtminstone hade hållit sig där. Som jag sa, ischiasen var illa nog.

Nu har det så smått börjat lätta det med, även om jag får tvinga mig att röra på mig. Har ju en del övningar att ta till. Och det kändes positivt att jag (äntligen) kunde cykla till min äldsta dotter igår och sen ta en omväg på cykeln hem därifrån. Och även om jag fortfarande kände att både konditionen och styrkan hade hamnat långt ifrån vad de var före förkylningen, så var det en liten skön känsla in det hela också också! Då i går.

Jag var hos dottern och gav henne en rejäl omgång zonterapi. Klart vi drack te och pratade också. När jag sen framåt kvällen messade henne och frågade hur det kändes efter behandlingen, sa hon att det kändes bara bra.

Det var tydligen jag som fick reaktioner i min kropp av behandlingen. Mina händer blev ju ordentligt genomarbetade, varma och mjukt rörliga på ett skönt sätt. Det finns ju zonterapipunkter i händerna också.

Så det var jag som blev trött sen på eftermiddagen, men än jobbigare – lårmusklerna hade minsann blivit ännu tröttare. Det surrade, småvibrerade i dem och de kändes liksom svaga alldeles ovanför knäna. Ja, uttröttade! Och nej, det var inte som jag cyklat för långt.

I dag känns hela jag bättre. Muskulärt sett, menar jag nu, även om det inte är nåt större fel i övrigt heller. Sömnig bara…

… och så nästa punkt…

Antagligen är det något jag borde göra nu (förutom städa diska damma torka tvätta), men det känns alldeles tomt i hjärnan när jag letar efter information om vad det kan tänkas vara som jag tar tag i härnäst.

Verksamhetsberättelsen blev ju klar i tid, hemsidan blev uppdaterad klart i går förmiddag, och bokföringen över det som hänt på den planhalvan sedan årsskiftet blev jag klar med i går kväll. Men höll på att få smått panik när jag inte hittade ett kvitto på 403,75. Tills jag kom på att det var Saul som den gången hade handlat in till årsmötet eftersom jag då låg sjuk. Puh…

Men allt blev inskrivet i kalkylbladet på excel, och pärmen med verifikationerna och kvittona och det andra står nu prydligt och väntar i fönsterkarmen på nästa omgång med bokföring. Känns bra ha gjort klart det där.

Kruxet är bara, att trots att jag vet det finns sånt jag borde göra, så står det i ögonblicket helt still vad det skulle kunna vara. Ok! Jag skulle kunna gå in på internetbanken och kolla om det kommit in nån mer medlemsavgift. Men eftersom jag gjorde just det i går kväll, så känns det inte direkt angeläget.

Så det är väl i princip att sortera undan 2021 klart…. rensa… sätta in i pärm det som måste sparas. Jag gillar att rensa undan, kasta allt som inte behövs längre, städa bort och aldrig mera se åt. Även om det på sitt sätt är ganska tröttsamt. Särskilt när det är fråga om PAPPER! Inte tänker jag vara kvar och hålla på med sånt här om sju år, inte. En del av mig skulle inte vilja vara med detta året ens. Heller.

Men med tanke på H22 så kan det antagligen vara roligt vara med i föreningen åtminstone i år också. Jag träffar så många trevliga människor tack vare allt som händer, och det kan vara jättekul att sitta med i den här typen av möten och arrangemang. Man känner sig en smula betydelsefull!

Men jag har också lite dåliga vibbar över vissa saker som vi planerat att göra, men som verkar jättebesvärliga att få igång. Framför allt på grund av brist på folk som hjälper till. ”Alla” vill att det ska finnas saker att göra, som man kan gå till, träffa folk, fika och prata. Men att hjälpa till att ansvara för de här sakerna – nej se det vill man inte. Fast man säger inte ”vill inte” utan ”kan inte” eller håller helt tyst.

Till exempel, så vill man att vårt sommarcafé ska ha öppet på helgerna också, för det är så ensamt då. Okej! Men vi är redan alldeles för få som hjälps åt med skötseln av det där caféet måndag till fredag under ett par eftermiddagstimmar – ska vi vara livegna där? Sju dar i veckan? Kanske från morgon till kväll! Närhelst nån kan tänkas komma förbi och vilja ha sig en kopp kaffe? Kanske baka själva!!!

Allt det är orimligt. Vi har inget kök, inte ens varmvatten. Det här vi gör, är inget som vi får betalt för! Hjälp till du också – och du och du – så kanske vi kan ha öppet några fler timmar och kanske rent av nån mer dag!

För min del hade jag alldeles för mycket på min agenda under 2021, så det var verkligen inte konstigt att jag blev superförkyld när väl det sista ”måstet” var gjort. Och jag slapp dessutom vara med på årsmötet! HAH HAH HAH! Vilken bonus! Men känner väldigt intensivt nu att ”jag vill inte”! Jag vill inte ha mer över mig än vad som känns bra att hantera. Och jag vill helt slippa göra sekreterarens jobb! (Hoppas den nye fixar det)

Men! Hur löser vi det med ansvarig personal över de där fem H22 veckorna? Och helst ett par vekor till? Ja, än är den frågan inte löst – vi har idéer och tankar kring det – men vi vet också att det framför allt då behöver vara öppet betydligt fler timmar än en vanlig sommar. Det kommer troligtvis att komma mängder med folk som besöker Drottninghög, även om huvudattraktionerna kommer att vara nere i City, runt hamnområdet, Knutpunkten och både norr och söder om. H22 CityExpo. Välkomna!

Men för att återgå till Drottninghög. Bland annat så håller en grupp av H22-folket på att inreda en lägenhet i typisk 70-tals-stil, alldeles i närheten av vårt växthus. Och då tänker man sig att alla dessa besökare som vi räknar med ska komma till Drottninghög i sommar, också vill ha smarrig fika! …. do I need say more…..

Och nu kan jag bara undra – varför bubblar jag på om just det här, just nu??? För att det är en sån där grå regntyngd dag? … nu igen…

 

Nu har jag gjort det igen!

Bytt tema och därmed utseende på bloggen. Jag är väl ohjälplig i det fallet, antar jag. Gillar att göra det, förutom att det blir lite omväxling. Risken just nu är nog bara den att jag kanske inte kan byta tillbaka till det tema jag hade nyss. Men jag överlever! Jag måste inte hålla mig kvar med det gamla.

Hålla sig kvar i det gamla? Jag skrev visst det för inte så länge sedan. Men i praktiken innebär det att jag inte gör mig av med den här bloggen i första taget. Bara ett och annat möjligt tema. Helt nya bloggar är… som de är…. men vet man inget annat så är det säkerligen ok.

Men wp har i alla fall ändrat tillbaka en sak som jag såg för några månader sedan. Att de då hade sett till att ALLA teman, även de gamla, såg ut som de hemska nya på förstasidan. Ett enormt stort namn på mitten, omgivet av mycket vitt! Skulle väl vara en rubrik, förmodligen. Men man väljer väl inte ett äldre tema för att det ska se ut som ett nytt!!! Vad är då vitsen?!?

I dagens läge, vilket har varat i flera år nu, så är det väl oftast bara readern/läsaren som får besök och inte alls våra bloggar. I varje fall inte så ofta. Inte som då när man faktiskt besökta alla bloggar när man ville se vad som hänt sedan sist. Okay! Tidsödande! Och Läsaren är praktisk!

Men det är ju också synd! För varför ska det då finnas olika teman över huvud taget, om folk bara ser en text mot en vit botten, en och annan bild, och inget mer? Det är ju på bloggen – eller i förekommande fall hemsidan – där det personliga kan komma fram. Med färger, widgetar och annat.

Och nu har jag minsann färg på min blogg! Men vit bakgrund till texten.

Å andra sidan så är det också mycket för min egen skull som jag vill ha ett tilltalande tema. Nåt som gör mig glad att skriva, och att läsa det jag skrivit. För å andra sidan så skriver jag ju inte på nåt vitt intetsägande blad i övrigt heller. Inte i nån fysisk anteckningsbok, inte heller nån annanstans på datorn.

Hooopsan! Manus då! Vitt? Distraktionsfritt?

Okej! Det där var ju ett steg över…. jag skriver ju inte på nåt manus för närvarande, även om jag har flera liggande som jag skulle kunna jobba vidare på. Tycker att jag borde jobba vidare på. För det var kul, det var tillfredställande när jag höll på med det! Då innan…

Jag hade Scrivener tidigare. Men det började strula när jag hade ny laptop. Gick inte att lägga över programmet till den av nån anledning, och den gamla laptopen började bli alltmer opålitlig. (Nu har den lagt av helt.)

Jag gillade scrivener. Det var finesser med det programmet som jag saknar nu när jag bara har Pages och Word att välja mellan. Även om det teoretiskt sett går att skriva manus med båda.

En tanke bryter fram här nu. När jag väl har fått fatt i en ny Mac, laptop eller stationär iMac, så ska jag kolla runt lite vad det finns för skrivarprogram ute i etern. Eller kanske skaffa Scrivener igen. Kanske det bästa alternativet, förresten.

Vadå! Vad sa du? Om jag besöker andras bloggar???
Inte varje gång, det erkänner jag. Men då och då! Därför vet jag att det också finns bloggar därute i cyberrymden som är riktigt riktigt fina. Avundsvärt fina!
Sen har ju inte wp gjort direkt nånting för att underlätta besöket på andra bloggar. Men det går!

Deppiga dagar

Grått, trist och… det känns som om jag aldrig skulle bli fri från den här förkylningen. Visst är den på retur – påminner jag mig om gång på gång – men det känns som om jag varit förkyld i en evighet och att det kanske aldrig går över.

Jo! Ja! Jag vet att det går över, och det är faktiskt bara lite drygt en vecka, har inte haft nån direkt feber, och det är normalt att det känns värre på morgnarna….

Men det är likväl förbaskat trist och det känns hopplöst. Just nu.

Jag vaknade idag och var stelare än… än vadå? På länge? Fel. Min vanliga status i mitt nuvarande liv, är att vara stel, ha ont i ländrygg, höftparti, upp bröstryggen och så nacken förstås. Varför inte nacken också!!! (Suck) Men så mycket? Idag?

Hade förmodligen legat snett eller konstigt på nåt vis. Det gör ont till och med på ovansidan på huvudet!

Har ni lagt märke till fenomenet, att när man ”normalt” har nån form av stelhet och eller värk, och medan man är sjuk, så viker den där stelheten och värken undan. Det var så när jag hade kräksjukan några dagar i våras, och likaså nu de första 4-5 dagarna av förkylningen. Sen kröp stelheten på mig igen, successivt.

Vet inte om det här gäller allt och alla, alltid, men gäller åtminstone mig som inte har nån fysisk skada – egentligen – utan det är fråga om stressrelaterade spänningar under lååååång tid som gått överstyr. Megalång tid faktiskt!

Faktum är, att jag inte hittar på det här för att ha nåt att skriva om. Min kiropraktor konfirmerade det här senaste gången jag var där. Kroppen är helt enkelt upptagen av att ta hand om viruset. I de här fallen – kräksjukan och förkylningen nu – virus.

Men en annan märklig sak, som kanske inte är så märklig egentligen – är att när jag fick den där tian för 2,5 år sedan, och låg på sjukhuset några dagar, så hände samma sak! Ingen stelhet, inget ont i kroppen, sov gott, mjuk och ledig i kroppen! Samma dag som jag skrevs ut och skulle hem, så kastade sig stelheten över mig igen. Nästan som en panikattack. Jag kunde ju inte lämna avdelningen med en gång, utan var tvungen vänta på läkaren för själva utskrivningen. Men min säng var jag tvungen lämna med en gång.

Jag var trygg där! Till dess. Fullkomligt trygg! Och jag var inte ensam!

Så nåt samband finns det här. Mångårig stress som sakta tagit över. Helt omärkligt till en början. Under många år. Små tecken som jag kanske observerade, men inte la nån betydelse i. Och helt klart inte gjorde nåt konkret åt. Vad jag nu skulle ha kunnat göra.

Efterhand, under åren som gick, sökte jag ju läkare, sjukgymnast, psykolog – och vad det nu kan ha varit mera. För visst! Under många år levde jag med ångest i hälarna. La på mig en massa kilon eftersom jag tog till mat för att dämpa den.

Jag ska inte skriva ett jättelångt inlägg här nu om orsak och verkan, om psykologi och vad jag försökt göra för att såväl lindra som att försöka lösa grundproblemet. För att döva med mediciner, hamna i sjukvården, försöka lindra symptom – det hjälper inte. Tvärtom! Då kan man verkligen en dag finna sig i en fruktansvärd situation. Sönder-medikaliserad. Sjuk av mediciner, och av mediciner man fått för biverkningar av mediciner.

Min filosofi när det gäller sånt här, och rent allmänt alla former av sjukdomar, är att gå till botten med det hela och finna orsaken. Inte nöja sig med att dämpa symptom! Inte nöja sig med att skrapa på ytan, utan ge sig ner på djupet.

Jag har under ett flertal år, i perioder, jobbat med mig själv på djupet. Har flera gånger trott att jag hittat de där fröna, det där som orsakat….
Mycket har jag funnit, påmints om, fått lärdom av och förståelse. Men det dyker fortfarande upp aha-känslor!

Mycket av mina problem, kanske allt, kommer sig av att ha blivit totalt strippad på all min självkänsla och mitt självförtroende. På olika sätt, av olika människor, under olika tidpunkter i livet. Enkelt uttryckt! Men egentligen inte särskilt enkelt. För det som var först, har påverkat det som kommit senare, så allt har vävts ihop och successivt blivit värre och värre. Man skulle kunna säga att det har vuxit exponentiellt!

Mina insikter om det här, om mig, har vuxit. Men jag måste vara ödmjuk nog att inse att jag kanske inte nått botten än. Jag hoppas det, förstås. För då finns det bara en väg. Uppåt!

Men en tanke har slagit mig, flera gånger om faktiskt den senaste tiden.

Om vi säger så här – kroppen vill behålla Status Quo! Den är inte beredd att frivilligt släppa ifrån sig gamla vanor, särskilt inte sådant som fungerat som skyddsmekanismer under många år. Övervikt/fetma kan vara en skyddsmekanism. Liksom att stanna hemma, inte träffa nya människor, inte utmana sig på något sätt!

Att få massage eller annan variant av fysisk terapi, som att börja träna på gym eller börja springa, är en utmaning. Kroppen reagerar, protesterar, gör ont, vill inte… och jag menar inte vanlig träningsvärk nu.

Att börja på nytt jobb, eller plugga igen, flytta till annan ort – är en annan sorts utmaning. Liksom att börja skriva av sig, om man klarar att gå ner på djupet.

Det är genom att skriva av mig, i omgångar, som gjort att jag kommit underfund med mycket. Om mamma, min barndom, om äktenskapet och mina barns pappa… Men det är en sak att minnas, se , komma underfund med, kanske rent av både förstå och förlåta. Det är en helt annan sak att nå ner till de egna känslorna. Logik är nog bra, men den ligger på ytan och läker inget.

Så varför har jag fått mer och mer värk och stelhet senaste åren? Jag borde ju ha löst en mängd problem? Trots en massa behandlingar av olika slag, av försök att träna, cykla mera, prova yoga… varför blir det bra sämre? Enligt läkare är det inget som helst fel på mig. Inte ens högt blodtryck längre! Totalt frisk!

Ändå har jag ont! Ändå är det så stelt emellanåt att jag blir smått yr i pottan. Ack dessa nackmuskler!

Kroppen protesterar, för uppenbarligen gör jag något som utmanar den och de vanor den har.

Dålig självkänsla, dåligt självförtroende, värdelös, oälskad, ensam… och nu???

För lite drygt 2 år sedan blev jag ”head-huntad” till den här föreningen! Jag har tvingats vara med på saker jag känt mig obekväm med, lära mig saker jag inte kunde innan, kunnat utveckla sådant jag var bra på (faktiskt). Jag har tvingats ha kontakt med folk, även sådana jag inte vill ha kontakt med, vara med på Teams-möten, ordna med saker och ting… jag har råkat ut för konflikter… jag har gråtit i min ensamhet… jag vill fortfarande fly, emellanåt… fly till ensamheten, som jag egentligen inte vill ha.

Börjar ni se ett mönster? För det gör jag. Jag säger inte att föreningen är det enda som påverkat mig, men det är nog det största under de här senaste åren. Direkt eller indirekt! Bara det att sitta med på diverse möten och tycka till!!!

Det går inte att komma ifrån att jag har utvecklats under de här två åren. Mycket, kanske mest, tack vare Saul, vår ordförande. Vi jobbar oerhört mycket tillsammans, har gjort ända från början, för det har i princip bara varit vi två vad gäller administrationen. Han ordförande och jag kassör och webmaster, hemsida, blogg, Instagram och Facebook. Även marknadsföring. Reklam, affischer… Vi hade en urusel sekreterare, så jag gjorde det mesta av hens uppgifter också. Saul peppar, tröstar, berömmer – jag har sagt många gånger, att en så fantastisk chef/kollega/samarbetspartner som han, skulle man verkligen ha velat haft i sitt tidigare arbetsliv.

Nu ska jag inte bre ut mig om föreningen här, utan fokusera på vad det arbetet har gjort med mig! Jo! UTMANAT! Jag tänkte in på det med en gång, men nu ser jag det.

Så självklart har min kropp och mitt psyke reagerat!

Å ena sidan att jag fått allt lättare för att öppna munnen offentligt – det var minimalt tidigare. Jag har fått bättre självförtroende! Jag ”tycker” om saker, folk och företeelser, även om jag inte säger något högt. Mer än till Saul. Jag är så mycket mera arg och irriterad! Vilket jag i ett tidigare stadium insåg att jag inte var ens när jag borde vara och visa mig arg och irriterad. Vem eller vad har lyckats trycka ner en ADHD så mycket, att inga ”jobbiga” uttryck blev tillåtna. Bara gråt. Möjligen. Helst alltid vara glad.

Jag har alltid varit glad….

Å andra sidan att kroppen reagerar med att ”krampa” ihop sig alltmer i ett försök att behålla status quo. Inte kan den släppa alla spänningar! De har ju skyddat mig under många många år!!!

Detta är min teori, och jag är såpass mycket logiskt lagd, och har såpass mycket teoretiska kunskaper och personlig erfarenhet, att jag håller det för sant. Frågan är bara – är förkylningen också en reaktion på att saker släpper inom mig nu? En sorts utrensning?

Och hur går jag nu vidare? Vad kan jag göra för att hjälpa kroppen släppa på alla de här spänningarna? Som inte behövs längre! HUR???

Jag går alltså numera hos en Kiropraktor/Akupunktör med lång erfarenhet som är fantastisk. Har bara varit där två gånger, men där ska jag fortsätta. Så länge det behövs.

Jag bör säkerligen fortsätta att söka inom  mig, skriva av mig bland annat. Skriva över huvud taget, vilket jag intensivt kände när jag började här på bloggen igen. Men det vore ännu bättre om jag också kunde använda mig mer av yoga och börja ta som vana att meditera dagligen.