Väder och vind

Ett sånt rusk det har varit i dag, och det är kanske ännu inte slut med det, även om solen tittar fram just nu. Det har varit kallt, bara snäppet ovan nollan. Blåst nästan storm, och omväxlande regnat, snöat, haglat och emellanåt – så har molnen skingrats för en stund och solen tittat fram ur det blå. Det iskalla blå. 

Tur man inte skulle nånstans i dag. 

I morgon ska jag, så jag hoppas vädret är trevligare då. På förmiddagen till bibblan och diskutera om en skrivarcirkel som vi ska få igång. Online, förstås, via nåt som heter Jitsi. (Var det väl det hette?) Jag hade aldrig hört talas om det tidigare, men är alltså ett alternativ till Teams eller Zoom. Ett man inte behöver logga in på i alla fall, och inte nödvändigtvis ladda ner en app. Och jag som klart föredrar datorn när det gäller sånt här, är högst tacksam för detta. Så i morgon ska jag få reda på lite mer om Vixit och hur man gör. Och man tar ju alla möjligheter till att se några andra människor, även om man bara blir två eller tre som ses. 

På eftermiddagen har jag planerat gå till gymmet. Fitness24seven, som har öppnat en ny lokal inte alltför långt ifrån där jag bor. Tänkte nu i början gå dit när det är bemannat, innan man lärt sig hitta runt i lokalerna och hur maskinerna fungerar. Så jag kan ta mig in, och ut sedan när jag tycker jag har tränat klart för dagen. Där är personal 16 – 20, måndag till fredag. 

Men jag räknade krasst med att det inte skulle vara nån där i dag. Hur som helst, så hade jag inte stuckit dit ändå idag, inte i det här vädret. Det var ju lite uträkning från min sida, med att börja på gym igen när det börjar våras och man har sommaren framför sig. Har mer än en gång lagt av att träna när det blivit vinter och regn och femtielva lager kläder… man har ju ingen bil utan cyklar i ur och skur. Dock helst inte i skur, men ibland måste man.

Idag var jag glad att jag inte måste.

Apropå datorer och logga in på nånting. Just logga in nånstans behövde jag ju inte, men det var när jag gick in på bloggen igen för ett litet tag sedan, efter flera veckors uppehåll. Fick en smärre chock! Wp hade verkligen passat på att ändra om hur det ser ut och hur det fungerar. Jag fullkomligen avskyr det! 

Hade ju fått en idé om att skriva mer om mat och hälsa, och funderade lite om det fanns nåt annat tema som skulle passa bättre än det jag hade (har). Men där såg helt annorlunda ut, det var det nya ”uppdaterade”, ”enklare” sättet att blogga på som nu presenterades. Och enbart det. Tidigare kunde man välja ny eller klassisk editor. Jag har provat den där nya ”enhanced” varianten, men hade gått tillbaka till den gamla klassiska. Tycker fortfarande mycket bättre om den, och bara det att man kan få sätta till en stor anfang i början av ett stycke, är inte värt det andra som jag mest tycker är sk… irriterande. 

När jag tittade på sidan med alla teman, så var bara ett fåtal kvar som visades. Givetvis de nyaste och ett fåtal av de äldre. Fula, tråkiga, enformiga… jag upplivade ju den här bloggen då ”när det tråkiga hände” inte bara för att byta adress utan just denna för att den är min äldsta blogg på wp och hade därför massor av gamla, gamla tema kvar. Inte alla från allra första början förstås, men många nog. Och många, kanske rent av de flesta, hade uppdaterats av wp så man kunde ha riktigt kul med att välja olika färger och bakgrundsbilder och såna där header-bilder. Costume design, hette det på den tiden då man kunde köpa till det till sin blogg.

Förutom att det nu bara var 114 gratis teman kvar att välja mellan, mot 325 för min del på min blogg, fick jag dessutom räkna hur många de var, och man kan inte söka efter ett specifikt tema. Inte med namnet om man känner till det, bara bland de som wp kallar ”avancerade”. Där kan man välja sökord efter funktion. Och få förslag på teman. Den biten känner jag till sedan tidigare, och den är väl ok – men inte mer. Jag tycker den fungerar rätt knäppt. Ids inte förklara här nu…

Borta!!!!????!!!! 

Större delen av mina älskade valbara teman var borttagna??? 

De med charm, personlighet, variation, möjligheter??? Vilket också gäller de teman som man kan köpa, massor är borttagna, men vet förstås inte om prenumeranter fortfarande har fler att välja på, för det fanns betydligt fler tidigare, även bland dem. Och det tema jag faktiskt köpte en gång i tiden, finns inte längre så jag kommer åt det. Bara för att jag bytte till ett annat… för omväxlings skull. Jaja! Man får vara som man är, när man blev som man skulle!

Sur som attan blev jag, i alla fall. Jag skulle minsann inte blogga med wp längre. För nu var måttet rågat! Ändringarna för många… för… ja… Men…

Men då … alla er jag lärt känna via bloggen? Då skulle jag ju inte ha er längre heller! Även om jag är urusel på att blogga regelbundet, gör oförmodade pauser, är dålig på ett kommentera… så finns ni där! Och jag är här! Och att ni finns gör det roligare att blogga!

Värsta irritationen la sig så småningom, och jag började undersöka saken närmre. Kollade nätadresserna och fann att namnet på de nätadresser jag hade bokmärkt tidigare, admin bland annat, började med mitt ursprungliga bloggnamn – som det alltid har gjort och gör fortfarande. Alltså: ordbild.wordpress.com och sen en kombination efteråt beroende på om jag skulle till admin, till editorn eller till de olika temana. 

Nu, efter att wp ändrat det där och tagit allt bestämmande ifrån oss, börjar webnamnen på ”wordpress” och först framåt slutet kommer ordet ”ordbild”. 

En suck av lättnad! Trots allt. Men jag insåg att jag var tvungen spara de riktiga adresserna, alltså mina egna adresser, för wp snek sig in omedelbart så fort man förflyttade sig bland sidorna. Så nu har jag bokmärkt så jag kommer rätt in till admin, till där man skriver inlägg, till där man kollar tema och till huvudsidan. Där man ser själva bloggen. Just den spelar förstås mindre roll i det här sammanhanget, men jag har den ändå bokmärkt. 

Statistiksidan kan jag inte göra nåt åt, men det gör inget. Bara jag kan kolla teman som jag vill och skriva på den klassiska varianten av editor så är jag nöjd. Ja, det gäller även där jag har bilderna. Jag har även sparat adresserna bland mina anteckningar. Om bokmärkena skulle försvinna av nån anledning.

Och jo! Där bland temana låg allihop kvar! Med sökmöjligheter på namnet, och inga idiotiska överskrifter som ”rekommenderade” respektive ”avancerade”. 

Okay! Var och en får givetvis ha det bloggtema som hen själv vill. Att göra nåt personligt av det eller bara acceptera att wp väljer åt en. För egen del, tycker jag att det är en fördel att själv kunna skapa en blogg, försöka göra den tilltalande, personlig, trevlig och så vidare, och som speglar det tema man skriver om och och kanske även speglar en själv. Åtminstone en smula!

Det är inte alla som slutat gå in på andras bloggar på datorn och bara läser inlägg i readern/läsaren på en mobil eller platta! Om så vore fallet, vore det ju totalt meningslöst att över huvud taget ha olika teman! Rekommenderade eller avancerade. 

Usch så tråkigt det hade varit! Där läser man böcker istället!

 

Har gjort det igen!!!

Varit som död för världen alltså. Haft uppehåll med bloggandet! Helt oplanerat! Helt oväntat! Kom som en stor överraskning – inte minst för mig!

Fast nu när jag äntligen kom mig för att komma hit igen, ser jag att senaste blogginlägget – före detta alltså – har rubriken stiltje. Och jag skriver om tystnad och flunsa (om det nu var det) och tröjstickning. Som blev mer eller mindre en katastrof.

Men måste väl så här i eftertankens kranka blekhet, även erkänna – åtminstone för mig själv – att jag liksom inte hade nåt att komma med. Hade inte haft på länge, kände jag! Inte kunde jag skriva brännande och välskrivna artiklar om viktiga saker. Inte kunde jag skriva vackert och innerligt om vardagslivets sorger och glädjeämnen. Inte kunde jag skriva ditten och inte kunde jag skriva datten, tyckte jag. Jag kände mig så vansinnigt tråkig i bloggandet!

Okay! Dessutom mådde jag inte riktigt bra.

Det känns som om jag haft en virus i kroppen i princip hela vintern. Och för att nu göra en lång historia kort – jag skrev först alltihop och det blev dödstråkigt – två segdragna nånting, utan feber men med influensaont i kroppen, viss sjukkänsla om än ganska svag och just det – inte så långvarigt. Efteråt kändes det fortfarande stelt och segt och knepigt ont.

Men sen så!

Förra tisdagen – för 1,5 vecka sedan – hände det IGEN!!!! Fast denna gången på riktigt. Nån form av kräksjuka. Började må illa på kvällen, kräktes  – feber 38,5 – behövde kräkas på natten – flera gånger om, men det kom inget!!!! Hur obehagligt är inte DET! När det kramp-spasmar i midjehöjd men utan resultat.

Sov mellan varven. Ringde läkarstationen på morgonen. Sov. 38 i temp då. Sov. Kräktes halv elva. Denna gången på riktigt. TACK OCH LOV!!! Får man väl säga. Kvart i elva ringde läkarstationen upp mig. Fick förhållningsorder vad jag skulle göra om jag blev sämre, och så sa hon till mig att ringa igen nästa morgon. Sov i stort sett hela resten av dagen. Fick avstå från ett Teamsmöte på förmiddagen och fick ställa in ett annat Teamsmöte på eftermiddagen som jag dessutom var projektledare för. Men hade ingen ork till sånt. Jag sov och drack vatten. Och sov igen. På kvällen 38,4,

På fredagen kunde jag ta mig bort till läkarstationen och bli testad. (Det var inte Covid)
Rätt skönt med en nypa frisk luft, det var det onekligen. Men det blev fortsatt soffläge resten av dagen. Lördagen var jag lite piggare, söndagen helt feberfri. Och i måndags kände jag mig normal igen.

Och det är nu det vackra i kråksången dyker upp! Det är som att jag mår bättre nu än jag gjort på ett halvt år! Definitivt piggare! Visserligen fortfarande knepig i musklerna, men det är liksom på ett annat vis!!! Ett bättre sätt! Mer normalt sätt! Inte virus-sätt!!! Jag är på det hela taget rörligare! Och den stelhet som dyker upp när jag varit ute och rört på mig, den försvinner snabbare.

Och nu kommer min slutsummering om det här!

 

Jag tog det här som en kärleksfull spark i ändan. Tänkte utrensning av skräp, städa kroppen, reboota! Och börja om på ett bättre sätt. Fick idén att köpa kokboken som hör till Stig Bengmark’s ”Välj Hälsa” som jag hade sedan tidigare. Inspirerad av detta, rusade tankarna vidare till Food Pharmacy. Hittade de tre böckerna på AdLibris som nedladdningsbara för bara 49:- st. Första boken, Kokboken och uppföljaren. De kom som pdf, och kan läsas i den app som AdLibris har, men även läggas in på Apple’s ”Böcker” eller läsas i Adobe Reader.

Vi pratar alltså här om tarmhälsa, bra magbakterier, fibrer och rent allmänt bättre hälsa. Mera råa grönsaker och rotfrukter i kosten. ”Slow cooking”. Undvika att steka mat, framför allt så det blir mörk stekyta. Ångkoka hellre än koka på traditionellt vis. och så har vi det här med resistent stärkelse.

Det är mycket det här, och det berättar man inte om i en paragraf eller två. Det är knappt en synopsis en gång, det jag nu radat upp här.

Till saken hör, eftersom jag började med att klaga på att jag inte kunde skriva, att jag nu kom på vad jag fgaktiskt skulle kunna fokusera mitt skrivande på. Det där intresset som jag haft större delen av mitt liv! Kostens betydelse för hälsan! Livstilen! Att äta god näringsrik mat som inte bara magen utan hela kroppen blir glad av!

För jag hade börjat slarva, mot bättre vetande. Portionerna hade successivt börjat bli större. Insåg att jag hade börjat äta mer fett än tidigare. bakade oftare bröd, definitivt inte tillräckligt med råa grönsaker… och så vidare…

Jag var tvungen att ta tag i mig själv, och tack vare kräksjukan fick jag incitament nog att börja göra det också. Så därför har jag nu justerat bloggen en smula utseendemässigt (fick en chock när jag såg vad WP hade gjort under mina borta-varande veckor… men det tar vi en annan gång…) och tanken är alltså nu att fokusera betydligt mer på bra mat, näringsrik mat, mat som magen, tarmarna och hela kroppen blir glada av. Alltså hela jag!

Och det är riktigt gott! Kokboken till Food Pharmacy är ett fynd när det gäller inspiration och läckra rätter!!!!!! Och de här böckerna knyter också an till Stig Bengmark‘s böcker Välj Hälsa. Han är för övrigt kirurg, forskare, professor emeritus, 92 år ung och lever som han lär. Frisk och sund och fullt aktiv!

Och så en matbild… lunchen härom dagen…

Rödbetsburgare, picklad rödlök, äggfri majonäs, mix av morot, broccolli och selleri – allt hemlagat av undertecknad. Recepten på rödbetsbiffen och majonäsen, finns i Food Pharmacy kokboken.

 

 

Stiltje – och så får det lov att vara.

Jaha! Så har det varit tyst och lugnt härifrån ett tag. Igen. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Flunsan är fortfarande kvar, men det värsta är väl över vid det här laget. Känns i musklerna fortfarande, och lite snorsnuva emellanåt. Så där så jag inte är riktigt säker på, om det är flunsa-snuva eller min vanliga allergi-snuva. Ork, har jag tappat rätt mycket av. Kondition är onekligen färskvara. Tre veckor nu, ju…

Men, det är som det är och så får det lov att vara.

Ska man vara positiv (och det ska man 😉 ), så har jag ändå lyckats pricka in den här flunsan alldeles rätt i tiden. Det är kallt ute, ner mot 10 grader och däromkring, och det blåser dessutom. Mer eller mindre. Och jag behöver kanske inte tillägga, att jag INTE tycker om kyla.

Fast i de här trakterna är det väl alltid snarare mer än mindre. Blåst alltså. Särskilt när det är fråga om nordvästliga vindar. Så kontentan är – jag hade ändå inte velat ge mig ut, och nu fick jag en alldeles utmärkt ursäkt för att slippa ge mig ut i iskylan.

Fast det börjar bli lite småtrist. Erkänner…

Men jag har läst en hel del, tittat på Netflix en hel del – och stickat på min tröja en hel del. (Det där jag har läst och fortfarande håller på att läsa, är en fantasy-serie. Inte Isfolket… Återkommer till det i ett annat inlägg.)

Ända upp i halsen

Men tröjan börjar arta sig! Framstycket, med flätor och allt, har jag gjort klar upp till halsringningen. Då började jag med bakstycket, där jag valde att inte göra den breda mittflätan utan istället köra med dubbel mosstickning. För att få samma längd på fram- och bakstycke, tyckte jag det var enklare att göra klart bakstycket innan jag fortsatte med framstycket.

Trettio centimeter bak…

Flätan? Jo, den var rätt rolig att göra, men det gick så sakta då eftersom jag blev tvungen hålla koll på vartenda varv.  Och nu börjar jag bli otålig för jag vill ha tröjan klar. NU!

De ser lustiga ut på bilderna, delarna, helt klart. Färgen stämmer som vanligt inte med verkligheten (där den är ljust jadegrön), och jag har avsiktligt gjort den lite längre. Så den ska nå ner om rompan och värma mig ordentligt. Risken är förstås att den tänjer sig så småningom. Men då får den bli en tunika istället. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Till yttermera visso, så drar ju både resårstickningen och fälten med de smala flätorna ihop delarna på bredden. (Jag drog ut delarna lite när jag skulle ta bilderna)

Tja, det är nästan så man skulle tro att jag skulle trä den på en flaggstång. Men si det ska hon inte! Den ska värma damen så småningom!

Förhoppningsvis innan kylan har försvunnit.

Fast helst vill jag förstås att kylan ska försvinna…

Kallt & Varmt

Kallt ute och kallt inne. Men det är ju ingen större idé att klaga – bara konstatera – för klagan och gnäll ändrar ju ingenting. Särskilt inte vädret eller hur mycket värme bolaget behagar spotta fram till lägenheterna. Det gäller att ha på dubbla strumpor, raggsockar, extra kofta och sitter man ner krävs minst en filt.

Luften man andas in känns alldeles för sval.

Men förr eller senare blir det faktiskt sommar (eller?), och då klagar vi på att det är för varmt. F’låt – konstaterar vi att det är varmt.

Här har det legats lågt de senaste dagarna. Både i betydelsen fortsatt soffhäng och i det faktum att jag saknat incitament till såväl läsande som skrivande. (Läs: inte iddats…) Istället har jag ägnat mig åt att se film och tv-serier, och att sticka. Så nu har jag hål i pekfingret igen.

Men nu är det i alla fall bara ett par cm kvar till att börja minska för ärmhålan.

Tror jag ska sticka bakstycket enbart i resår. Det går fortare. Och eftersom jag stickat resår i sidorna. Tror också tröjan som helhet blir snyggare så. Vill heller inte repa upp alltihop en gång till.

Nu ska jag också försöka se till att få den smalaste biten av flätan mitt över magen. Ska man försöka sig på att skapa en illusion, ska den i vart fall inte orsaka att nåt ser större ut än det är. För övrigt så blev alltihop mycket snyggare med ett halvt nummer mindre rundsticka.

I går satt jag en stor del av dagen och rensade bort gammalt från datorn. Framför allt så slängde jag massor av foton och andra bilder. massor av gammalt skräp som jag aldrig använder eller tittar på, eller ens kommer ihåg att jag har. Har i stort sett bara sparat bilder på familjen, barn och barnbarn, och lite annat som kändes relevant.

Fick för övrigt reda på Covid-testet nu. Ringde vårdcentralen och frågade eftersom jag inte hittade nåt på 1177. Svaret hade just kommit till dem. Det var negativt. Det var inte Corona utan nån vanlig förkylning/influensa med lindriga symptom. Har också börjat känna mig piggare nu så vad just den saken anbelangar, spelade det ju ingen roll. Jag går ändå inte nånstans ännu där det finns folk. Inte förrän om tidigast tre eller fyra dagar, när jag är säker på att jag piggnat till ”på riktigt” inte bara tillfälliga stunder. Och jag tänker inte gå till Erikshjälpen heller på lördag, utan väntar till nästa vecka. Jag som bott i soffan i en vecka nu, vill förstås inte ta i för mycket på en gång. Finns ingen anledning. Har ingenting jag måste göra, ingenstans jag måste gå. Mat och annat jag behöver har jag hemma. Men jag kan ju alltid gå ner och utanför porten nu – slänga sopor och kolla posten.

Men visst hade det varit bra om svaret hade varit positivt. Då hade jag haft antikroppar nu och inte behövt fundera ens över att bli vaccinerad när det blir dags.

Sköna stunder

Det är kväll. På andra sidan midnatt rent av. I husen runt omkring lyser det fortfarande i enstaka fönster. Gatlyktor blänker som minisolar, avslöjar försiktigt  gångvägar, träd och lite längre bort några bilvägar, några butiker, en parkeringsplats. Bortanför stiger kala trädkronor upp mot himlen och cykelvägen slingar sig västerut. Mot järnvägen och bortom.

Det är inte storstadskänsla här, men det räcker gott till som det är. Kan man våga kalla det en förort? Nej, knappt. En stadsdel i förändring. Det rivs, det raseras och renoveras. Det byggs nytt. Allt blir mera och större. Nya parker anläggs. Lekplatserna blir större. Inget av sextiotalets små, nära sandlådor och hemmamammor som samlas där med sina barn finns kvar. Nostalgi, numera.

Till det bättre? Till det sämre? Kan vara både och.

Kylan har vänt. Snön har smält. Det är några plusgrader, två, tre eller kanske fem. Det regnar fortfarande lite lätt, har regnat större delen av dagen. Ut mot natten öppnar jag balkongdörren och andas in mild och fräsch luft. Allt är tyst och stilla. En enstaka bil på väg ut mot motorvägen. Sen är allt tyst igen. Sätter mig en liten, liten stund och andas. Lyssnar på stillheten.

Åh, det är skönt….

Faller för frestelsen att ha en springa öppen på balkongdörren hela natten. Sover gott.

Regn, regn, regn

Dagen idag! Lite grått, lite trist, lite mörkt och murrigt. Och snart nog helmörkt. Visst hade det varit bra mycket trevligare och skönare med vår, sommar, klarblå himmel och sol! Men grått och murrigt, och smatter av regn mot fönstren, kan också vara rätt mysigt på sitt sätt.

Jag har lite svårt för att välja vilket jag tycker är det värsta med vintermörkret. Är det själva mörkret, eller är det kylan? Spontant säger jag mörkret. Bristen på ljus blir ofta brist på energi. Det känns instängt och tråkigt. Men när det emellanåt är riktigt kallt, som vi har fått känna på nu under ett tag, så tänker jag: åh om det ändå var plusgrader, trots att det också vore mörkt, grått, vått, murrigt och trist.

Man blir glad av ljuset, särskilt om då också solen skiner från en blå himmel. Men det innebär även kyla, som jag definitivt inte är vän med, samt snö och is och halka! Särskilt halkan. Som det alltid tycks bli här.

Så hur man än vänder sig, så har man ändan bak. Positivt och negativt finns i allting. Utan att för den skull vara en värdering av sakens natur. Bara det faktum att allt kan ha flera sidor. Det man upplever dåligt eller bra, är ju bara vad det står i förhållande till för ögonblicket.

Sol på snö och is är vackert, och kan kännas fräscht och rent. Is innebär ofta halka och halka kan vara förlamande. På så vis att man kanske inte ens vågar sig ut, eftersom risken finns att halkan får en att falla omkull och dunsa i backen. I allra värsta fall bryta ett ben. Och går man ändå ut, är man så rädd så man går och spänner sig. Inte heller bra.

Just nu är regnsmatter på fönsterrutorna, och grått och trist ute, ganska så okej. Gårdagen var inte särskilt kul. Musklerna kändes svaga i hela kroppen, troligtvis beroende på att jag på olika sätt tagit i fysiskt mer än vanligt de senaste dagarna.

Insåg att jag nog inte alltid är helt snäll mot mig själv. Jag nonchalerar stelheten och smärtan, ger mig ut på cykeln ändå, eftersom det brukar mjuka upp lederna och efteråt kan jag må mycket bättre. Men kanske jag ändå ibland skulle stanna kvar hemma på soffan och bara slappna av! Läsa eller skriva, som jag gjorde mycket i går, men framför allt – inte ha den där pressen på mig, som jag tydligen har, att jag måste ut och röra på mig helst varje dag, till i stort sett vilket pris som helst.

Fast det där sista tänker jag förstås inte. Har inte ens tänkt på att jag sätter press på mig i det här sammanhanget.

Varför?

Jo, för att det är hälsosamt att röra på sig dagligen. Man bör gå minst si och så många steg. Motion ger hälsa. Ökar förbrukningen av kalorier i kroppen. Ja, förutom att jag faktiskt tycker om att vara ute och cykla. Även att promenera gillar jag. Allra helst i skog, sjö och mark. Ja, inte promenera i sjön, förstås.

Jag vill ju inte gå upp i vikt igen heller. När jag nu äntligen ar relativt smal igen, vill man ju definitivt inte komma tillbaka till att bli smårultig igen.

Men jag kanske inte lyssnar på min kropp riktigt på rätt sätt egentligen. Jag missar kanske de tillfällen där den faktiskt behöver vara hemma och vila – med villkoret att jag då inte heller ska ha dåligt samvete för att jag inte är ute och rör på mig. Det är ju där knuten ligger!

Det var igår jag på nåt sätt fick insikten om det här. Att jag pressar mig! Tanken kom också, att kanske det var så då närjag blev förkyld i början av november, att jag gav mig ut på cykeln alldeles för tidigt, och att det är därför jag fortfarande har en ökad stelhet, ett ökat motstånd i kroppens leder och muskler.

Jag vet inte om det är så, det var bara en tanke som kom, och den var kanske sanningen som blev levererad till mig.

Men så i går då, en off-dag, inte direkt några andra symptom som kunde tyda på förkylning av något slag. Ingen snuva, ingen feber, inte ont i halsen – bara de där svaga musklerna och off-känslan. Hade varit trött i helgen, men med tanke på träningsvärk efter det jag gjort – inte minst när jag skruvade upp persiennen i fredags – så borde det inte vara nåt annat än just det. Träningsvärk! Totalt sett de där dagarna, kanske egentligen under ett par veckor om inte mer, har jag överskridit min limit rejält!

Men tänk om??? Om det ändå är ett virus i faggorna? Långt ifrån första gången som en förkylning lägger sig mer eller mindre enbart på musklerna, i så fall.

Sen gick ju tankarna åt alla håll och kanter. Den ena värre än den andra. För givetvis snuddade tankarna vid helt vansinniga idéer, som nån form av konstig muskelsjukdom. Typ. Alltså! Min fantasi är helt vansinnig ibland på att bre ut sig åt alla håll, vare sig det är rimligt eller inte. Men då är det fakta som gäller!

Nåja. Dan igår tog slut till slut, jag sov ganska gott i natt – på soffan – och idag ringde jag först min vårdcentral och frågade mig för. Sköterskan tyckte absolut att jag skulle ta ett Covid-test, för ”ibland kan det vara väldigt små symptom och ändå vara Covid, en annan gång kan man ha svåra och många symtom utan att det för den skull är Covid.” Jag skulle kontakta 1177…

Det gjorde jag. Först ringde jag och fick väldigt bra information. Men beställning av test var man tvungen göra på 1177.se. Det skulle finnas mycket information där också.

Det var det! Nästan för mycket! Jag förlorade mig i djungeln, och blev helt frustrerad. Fyllde i en radda med frågor om symptom där slut svaret kunde visa på om man behövde testa sig eller inte. Jag svarade nej på hela raden där. Har ju inte ditten och inte datten och äter inga mediciner. Det enda jag har, mer av än vanligt, är det där med musklerna.

Dessutom fann jag ut att det skulle bli jätteknepigt för mig att få hem ett test och sen lämna in provet efter att jag gjort testet här hemma. Alternativt köra bil till nåt ställe där personal lämnar testet och tar emot det efter att man själv – i bilen – gör testet.

Jag har ingen bil och jag har ingen som jag utan vidare enkelt kan be om hjälp med att både hämta och lämna ett test från apoteket. För själv får jag inte lov att göra det om det är jag som ska testas.

Snacka om frustration nu. OCH frågan om jag verkligen behöver ta testet? Testet på 1177 gav två svar, jag behövde inte testas och jag borde testas eftersom jag haar symptom. Jag menar! Vilka symptom har jag egentligen? Ont i kroppen? Som jag alltid brukar ha mer eller mindre. Nu lite mer, bara.

Till slut ringde jag min vårdcentral igen, för sköterskan jag pratade med tidigare på förmiddagen hade sagt att jag kunde höra av mig igen om det inte fungerade för mig via 1177, så skulle de hjälpa mig!

Gu’ signe den sköterskan och den vårdcentralen! Som dessutom ligger bara 600 meter från där jag bor!

Det blir kanske 700 meter nu, för i morgon klockan 11 fick jag tid där för provtagning. Jag ska bara gå till baksidan istället, vid ambulansintaget, och ringa på en ringklocka där så kommer det ut en person ut som hjälper mig.

Så i morgon ska jag alltså låta testa mig för Covid 19. Bättre få ett svar, oavsett om det blir ett ja eller ett nej, än att gå och fundera och oroa sig. Har jag då viruset, kan man åtminstone hoppas på att det inte blir värre än det är nu. Och har jag det inte, så vet man det. Behöver inte oroa sig.

Fast det är nästan jag hoppas att det visar positivt – så är det gjort, samt så länge det inte blir värre än så här – då kan man ju räkna med att ha antikroppar och slipper vaccinera sig. Åtminstone inte i nuläget.

Om inte Covid, då kan jag gå ut så snart jag har piggnat till lite mer och känner lust till det. För nu när jag fått lite andra tankar om det där med motion kontra vila, så är det faktiskt rätt skönt att hålla sig i soffan och läsa och skriva och spela spel på iPaden, ser kanske nån film senare. UTAN att känna pressen ”jag borde”. För nu har jag accepterat och känner att jag slappnar av i nuet, precis så som det är. Njuter av att inte ha några måsten, inte ha nån tid att passa eller nånstans jag måste gå.

Stand by

Tog en paus i läsandet och scrollade lite bland gamla blogginlägg. Hittade detta (infogat nedanför bilden) från 7 januari 2018. Inte lastgammalt alltså, men före… ja, ni vet vad. Men det är smått lustigt, att det här ändå mycket väl kunde ha varit skrivet nu. Varför, då för tre år sedan? Varför har så lite förändrats i min tillvaro? Även om orsaken nu, när det är som det är i världen, är helt annorlunda än det var då. Kanske skulle kalla mitt liv ”stilla i en stormvind”? Rätt sorglig tanke.

Givetvis finns det sådant som har förändrats, som är helt förändrat i mitt ”normala” liv mot hur det var för tre år sedan, även om jag önskar att mera hade förändrats, även om det inte är så … hur ska jag kalla det? Halsbrytande? Engagerande? Livfullt? AKTIVT! O-ENSAMT! som jag skulle önska. Ens utan nuets påtvingade isolering och förkrympning av tillvaron. 

Jag kämpar fortfarande med – mot – en smått förstenad kropp som hindrar mig i det jag vill göra.. Mångårig stress som satt sig fast i ledband, bindväv och allt vad det månde heta. Varför har jag inte hittat de rätta kurerna för det? Hur mycket är egentligen fysiskt? Hur mycket är psykiskt? Och var finner jag de verktygen? De som löser upp rädsla och känsla av ensamhet. Vad? och Var? finns det som förlöser?
Hur finner jag mitt ”let go”?

Hur lägger jag in ettans växel och vänder nosen mot friheten?


det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att cykla till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman på Storytel

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

jag finns
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar
och vissa inre

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Tandis med mera

Jahapp! Det var det det! Tandläkaren. Undersökning som föll ut väldigt väl. Inga problem hittades. Och så en liten plomb som hade ramlat ur, på framsidan av en tand, nära tandköttet så inga konstigheter fylla den håligheten med nytt. Klarade mig undan med 1475 kronor.

Sen är det en bit som har fallit från en annan tand, lite längre in i överkäken. Men den utgör inget problem. Känner inte av det och minimal risk att den går sönder mera. Med mindre jag råkar bita i något hårt. Men med sådant är jag försiktig. Har tid den 8e februari att fixa den.

På ett sätt hade det väl varit skönt att ha fixat allt på en gång, men samtidigt är det ju skönt att inte sitta alltför länge åt gången i den där stolen. Så bekväm är den inte, och så bekvämt är det inte med pryttlar i munnen. Och att inte behöva betala allt det där i ett svep. Hade förmodligen blivit dubbla kostnaden i dag i så fall.

Kan vara skönt sprida ut gracerna lite.

Här är det väldigt vackert väder idag. Ett par minusgrader, mestadels blå himmel och sol. Men halt. Hade jag haft tandläkaren så långt bort att jag hade varit tvungen cykla dit, vet jag inte om jag hade vågat. Nu har jag bara 600 meter till Tandis, så det gick bra att promenera. Om än långsammare än vanligt. Bitvis var det bra grusat, men på andra ställen var det nåt i stil med blankis. Om än inte blankt.

Och nu har jag liksom kommit av mig! Vad ska jag göra nu? Nog för att det finns att göra. Behöver bara se mig runt i lägenheten, så… Lite för tidigt för lunch, men man kanske kunde börja fundera på vad det ska bli till lunch. Får väl kolla vad frysen har att bjuda på.

Sen står dammsugaren där och väntar…
Och borde nog röja lite… (läs: mycket)…

Funderar på om man skulle kunna bylta på sig en massa kläder och sätta sig på balkongen en stund – när solen kommit runt hörnet och skiner på den. Förhoppningsvis har det inte mulnat på till dess.

Men det är kanske ändå för kallt.

Skulle kunna börja med att kolla frysen, och sen ta en runda med dammsugaren… och lägga undan de båda kuddarna som jag inte gillar, men som man kan ha som reserv om någon kommer och ska sova över. Yngsta med snart 7-årige son, och ibland även väninna, brukar göra det emellanåt. Fast nu var det ganska länge sedan.

Nu syns en smal solstrimma längst ut på balkongen. Dags lyfta sig från soffan…

Så går en dag…

Den där dagen. I tisdags. När jag var på Erikshjälpen för första gången. Det var jätteroligt. Många mysiga trevliga människor. Prat och gemenskap. Och nytta gjorde jag också.

Först när jag kom dit så blev det ju att få ett omklädningsskåp, med hänglås på. Med mitt namn på och allting. Och en t-shirt med tryck ”Erikshjälpen” och en namnbricka. T-shirten är skarpt rosa, och det var alldeles för kallt att ståta omkring i den. Jag fick också fika tillsammans med trevliga härliga människor.

Det var ursprungligen meningen att jag skulle vara i caféet, men så visade det sig att jag behövdes mycket bättre bland böckerna. N, som har ansvaret för den avdelningen hade inte varit där på ett par veckor, så det var bara K som var där då i tisdags och hon i sin tur är bara där på tisdagar. Alltså hade det bunkrats upp massor med nya inlämnade böcker, bland videos och DVD hade det blivit tunnsått i hyllorna i butiken, och även mer eller mindre tomt bland böckerna också.
Som K sa till mig, när jag insåg det skriande behovet av hjälp till bokavdelnigen, det borde vara minst två personer där.

Det var därför det blev kallt för mig. I caféet kanske det hade räckt med t-shirt utanpå mina vanliga kläder, men definitivt inte ute på det inkommande lagret. Där blev det istället dubbla koftor och tacksamhet för leggingsen som jag hade tagit på under jeansen.

Sen var det bara att sätta igång. Två stora trälårar överfulla med inlämnade böcker skulle i första hand grovsorteras – alltså slänga allt som är trasigt, muggigt, misshandlat, slitet, sönderlästa, illaluktande, med gula sidor istället för vita och så vidare… Synd jag inte tänkte på att ta ett foto av hur det såg ut. Det är egentligen helt otroligt, att folk bara skänker rubb och stubb även sådant som egentligen borde kastas med en gång.

Den här hade kastats av oss. Det är vattenskadad, uppsvälld, vikta tillstukade sidor – och det ser ut som att pärmen är skadad.

Just det gäller annat också, inte bara böcker. Medan jag bodde kvar i Halmstad, såg jag på Röda Korsets loppis, hur de hade gjort en liten estrad med en skyltdocka bland annat, med exempel på sådant som borde ha kastats i soporna på en gång, istället för att skänkas för att säljas som second hand. Det var skitiga och trasiga kläder och mindre möbler som visades där.

Jag menar! Om man själv inte vill ha trasiga, utslitna och skitiga kläder – hur i hela friden kan man då tro att nån annan vill ha det. Eller är man så lat, att man tycker det är enklare att lägga sina avlagda paltor i en container från Frälsis eller Röda Korset eller Erikshjälpen eller nån annan hjälporganisation, än att lägga dem i en sopcontainer! Det är väl samma typ av människor som dumpar möbler, kläder och ibland en hel bil ute i nåt skogsparti nånstans. Eller för den delen dumpar skräp i havet.

Det man inte ser, det finns inte!?!?!?!?!?!?!?!

Kunde nästan ha blivit fotograferat här, men på bilden är böckerna åtminstone i nån sorts ordning…

Nu ska jag försöka att inte komma in mer på nersmutsningen av naturen. Av luften vi andas som fylls av avgaser, av vattnet vi skulle kunnat dricka, av jorden som vi fyller med kemikalier. Obalanserat!

Nej stopp nu! Att vräka ur mig nåt ostrukturerat bara för att jag blir frustrerad av tanken på hur vi behandlar vår moder jord, den värld vi lever vi? Vi förgiftar både den och oss själva, om vårt välfärdsliv får fortsätta som det har gjort ganska länge nu.

Nej, i större perspektiv inte särskilt länge faktiskt. När kom till exempel industrialiseringen igång, egentligen? Bara för att kunna sätta ner en milstolpe nånstans. Ska vi kunna räkna med för omkring 200 år sedan? Inte för att det inte existerat nersmutsning och förstörelse innan dess, men det var säkerligen enbart organiska, naturliga ”råvaror” på den tiden, som då blev till nedbrytbara sopor

Mycket har förstås blivit bättre under de här århundrandena, men det finns också mycket som har blivit värre. Plasten började väl så smått dyka upp nån gång på femtiotalet, nu först börjar vi inse den enorma faran med plast. Och då är väl varken plastkassar, plastburkar eller ens teflonpannorna det värsta. Inte så länge de finns kvar i hushållen. Utan när dessa sopor tar död på vår natur, våra hav, på djurlivet…
Och gifterna som sakta tar död på oss

Nä! Nu lägger jag av den här skrivsessionen. Ännu en gång som jag börjar skriva om ett, och tankarna glider över till nåt helt annat. Och jag har inte lust att bli irriterad, uppretad och börja agitera. Förr eller senare kommer jag då bara in på såväl livsmedelshanteringen som ”Big Pharma”.