Kategoriarkiv: Film

Om att läsa

För övrigt har jag ägnat tid åt att titta på Father Brown på Viaplay. Men jag bestämde mig för att säga upp Viaplay och bara behålla Netflix som filmkanal – jag tycker den fungerar bäst av de filmkanaler jag provat.

Men sista dagen jag då har Viaplay är den 25 februari, och jag hade hoppats hinna se klart alla avsnitten av Father Brown till dess. och jag har rätt många avsnitt kvar. 20-25 stycken nånting.

Istället så valde jag att betala normalt för Bookbeat ett tag framöver och lyssna på böcker. Har ju kommit in i ett sjok av svenska, kvinnliga författare från några decennier sedan. Kerstin Thorvall, Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen och hela det gänget i den eran. Det behöver inte bara vara svenska, får väl botanisera lite vad som finns i övrigt. Vågar man hoppas kunna hitta Susanne Brögger eller Erica Jong?

Apropå Brögger, så fick jag för en tid sedan tag på hennes triologi Creme Fraîche (1978), Ja (1984) och Transparence (1993) på Bokon. Köpte och laddade ner digitalt, men kan bara läsa dem på deras app. Men ok! Det fåniga är bara att jag som tänkte sluka alla tre i ett svep – har inte gjort det.

Jag läste dem ju då för några decennier sedan, och hade gärna velat få tag i dem som fysiska böcker, men nix pix! Men det är ok så här också.

Jo de finns som fysiska böcker! På Adlibris t.ex finns de häftade, men de kostar över 200 kr st. Och det tyckte jag är för dyrt. De finns elektroniskt nedladdbara där också, men där hade Bokon lite lägre pris. Jodå! Lite snål får man vara.

Och när jag nu googlade på Susanne, ser jag att hon har gett ut fler böcker än vad jag har läst, så det kunde vara spännande se var jag kan få tag på dem. Biblan? Second hand? Kanske rent av på …. Bookbeat???

Läste Creme Fraichen med en gång jag hade köpt dem på Bokon, blev överväldigad över hur mycket som kändes helt nytt, som om jag inte hade läst den tidigare. Men det är väl ofta så att man glömmer vissa saker och minns andra – för läste den, det gjorde jag och troligtvis mer än en gång, för jag var rätt så uppslukad av hennes skrivande på den tiden. Är väl fortfarande,  skulle jag vilja påstå. Även om jag inte blev lika betuttad i Jadekatten som i annat hon skrivit. Möjligen ska jag ge den en chans till.

Man blandar väl ihop saker och ting också, och dessutom – så har jag väl helt nya ”ögon” nu mot för några decennier sedan. Olika saker fastnar, och man ser saker och ting på ett annat sätt när man är typ 30-eller 40 år äldre. Jäpp, även jag har blivit äldre. (Av nån underlig anledning)

En bok av Brögger jag verkligen skulle vilja ha fatt på, är Tone från 1981. En av de vackraste och mest kärleksfulla skildring jag någonsin har läst. Tone är död, och den tunna boken är ren poesi…

Upplevde nåt liknande när jag läste om Sylvia Plaths klassiker Glaskupan efter många år. Att man kan uppleva olika saker med samma bok. Man lägger verkligen märke till olika saker vid olika tidpunkter i sitt liv.

Dan före dan…

Lillejulafton, uppesittarkväll… kärt barn har många namn. Eller? Hur kärt är det här egentligen, julen? För många är det säkert det. Och tittar man på några av de otaliga julfilmer som överhopar en vid den här tiden på året, så slutar de så ljuvligt, så ljuvligt. Även om det har varit en massa grus i maskineriet under storyns gång.

Sen är det många som inte har nån ljuvlig jul. Rent anskrämlig, rent av. Sorglig, obehaglig, ”värsta tiden på året”! Alkohol och bråk, fylla och slagsmål. Misshandel. Fattigdom. Kanske på sitt sätt värst – ensamhet som inte är självvald.

Jag sitter här ensam, dan före dan… Det bekommer mig inget, är inte ledsen för det. Känner mig inte ensam. Det är fridfullt och jag har till och med tänt ett par stearinljus. I övrigt har jag det väldigt snålt med julpynt. I princip bara en sån där vanlig sjuarmad adventsljusstake i ett av fönstren – i vitt trä dessutom. För ett par veckor sedan var jag inom ”Basaren” och köpte på mig två ljusstakar i gammaldags rödmålat stuk med de typiska klassiska blomrankorna påmålade. Hittade även ett litet runt ”fat” i rödmålad metall. Man skulle kunna ha ett tjockt ljus på det, men jag har det att lägga dadelkärnor och brända tändstickor och liknande på det. För att sedan vidarebefordra skräpet till soporna.

Och nu kom jag alltså på att jag skulle tända de där ljusen i de båda stakarna. Var väl på tiden, kan tänka.

Annars ägnar jag mig mest åt att se på film och sticka raggsockar. Jag borde ha gjort nåt helt annat – datorarbete – hade tänkt göra det! Men ändå så hamnade jag i soffan utan att göra det minsta nytta både i går och idag. Nå! Idag skriver jag åtminstone det här. Och var ute på cykeln i förmiddags.

Film, ja. I går hade jag en superlat dag, med i stort sett bara den ena filmen eller serieavsnittet efter vartannat. Jag har för närvarande tre filmkanaler tillgängligt. Och då har jag inte räknat med de där play-kanalerna. Typ SVT. Nej, jag har ingen TV. Vad ska jag med det till? Är ju bara jämmer och elände hela tiden! Men filmkanaler har jag. Gillar film och serier.

Netflix, förstås. Så dök ju HBO Max upp med ett helt knäppt erbjudande nu i november. Bara 44,50 i månaden så länge man lever och vill ha det, vilket är halva ordinarie priset. Säger man upp det, och sen vill komma tillbaka igen, så gäller förstås inte 44,50 längre. Sen var det Viaplay som också gick ut med månatligt abonnemang. Två veckor gratis och sen ordinarie.

Hade jag låtit bli nappa på erbjudandet då, så kunde jag fått 3 månader gratis om jag hade nappat på det via mitt Bredband2. Men strunt samma. Jag överlever det.

Tre filmkanaler – om det nu kan kallas kanaler. Knäppt? Varför då? Då är det väl ännu knäppare att ha såna där TV-abonnemang med gu’ vet hur många kanaler! Kunde iofs ha tänkt mig naturprogram, vetenskap och en del dokumentärer också. Men man kan ju inte sitta framför en skärm hur mycket som helst i alla fall. Och sport och nyheter kan jag lätt vara utan.

Vilken är då bäst? Netflix, Viaplay Film och Serier eller HBOMax? Och nu pratar jag inte om utbudet av film och serier, utan om hur man använder och hanterar kanalerna. Hur fungerar det?
(Apple kallar ju alla programvaror för ”appar” numera, så jag kanske ska använda det ordet hädanefter.)

Då med en gång sa jag till mig själv att Netflix är bäst, och det håller jag nog fast vid fortfarande. HBOMax kändes urusel, svårnavigerad och irriterande. ViaPlay nånstans mittemellan, men närmre Netflix i hanterandet.

Varför?
Netflix: Redan när man från första början använder Netflix är det ganska lätt att hitta filmer. Man kan få gott om förslag, och allt är uppdelat i tydliga kategorier på olika sätt. Och när man väl börjat titta så läggs allt man öppnat in i ”senaste tittat på”. Samt att det är lätt att lägga till sånt man vill titta på/spara i en egen tittarkategori.

För min del är det också ett par andra saker jag gillar med Netflix. Att jag med hjälp av AppleTV kan se filmer på min externa skärm. Det kan man inte göra med Viaplay eller HBOMax. Och det känns ibland lite småttigt när man nu bara har en 11 tums MacBook Air. Den skärmen är ju inte mycket större än min iPad! Min Pro på 13 tum la nämligen av för inte så länge sedan. Kan bara hoppas det går att fixa. Min Mac-vän har lovat titta på den.

OK! Vidare! När jag ser på Netflix på datorn kan jag dessutom ändra hur snabbt filmen spelas upp. Kan vara bra ta till när man tycker att det är för segt. Ungefär som när man lyssnar på en bok, vissa inläsare läser ju så långsamt så det skriker om det. Man tycker inte det händer nånting, utan blir bara irriterad. Då ställer man in det på lite snabbare.

Viaplay har jag inte undersökt så där superordentligt ännu. I stora drag liknar det Netflix, men man kan utöver de filmer och serier man har tillgång till som månadsabonnent, även hyra eller köpa vissa filmer.

HBO irriterar mig på så vis att den känns svår att navigera i. Det första jag tänkte när jag började var, ”har dom så lite filmer på det här stället?”. Enkelt uttryckt, för att alls hitta nåt så var jag tvungen söka på en specifik filmtitel. Sökte jag på t.ex ordet ”christmas” så fick jag typ 4 förslag. Det där är lite bättre nu när jag hållit på där inne ett tag. Och nu när jag gick in på head-linen ”julkul” så drällde det fram en hel del filmer på det temat. Mest för barn men i alla fall… nåt hände…

Nu är det ju alltid så, att det som är nytt tar tid innan man lärt sig hitta i. Och börjar man bara lägga till i ”Min lista” så hittar man det, och då dyker även annat upp.
Men det finns det som inte har blivit bättre! Som irriterar. T.ex, om man följer en serie och så släcker man ner för dagen. Och nästa gång man vill fortsätta se den serien så öppnas inte det avsnitt där man skulle börja titta igen, utan kanske två eller tre avsnitt tidigare! ja oftast egentligen, får man leta fram serien och börja om från början. Inte se om, men leta där efter det avsnitt som stod näst i tur. Går man in på ”Min Lista” och plockar fram serien, dyker inte alltid det senast sedda avsnitt upp överst utan nåt äldre. Scrolla ner… måste man då… (dom är inte helt omöjliga, bara lite… nånting…)

Ibland händer det – när man ser serier – att följande avsnitt helt enkelt inte öppnas! Det står på skärmen att sidan inte kan öppnas och att man ska kolla så att man inte har läsaren på privat läge. Varför skulle jag plötsligt ha den på privat läge när jag inte har haft det innan? Och så får man uppdatera sidan – och börja om från början. Öppna den serie man håller på att se och leta sig fram till rätt avsnitt. Lite omständligt, skulle jag vilja påstå.

Okay! Kanske jag helt enkelt inte är tillräckligt van än vid HBO, men vissa saker är onekligen inte så som jag skulle vilja ha det. Men kanske det så småningom dyker det upp andra vägar som jag inte sett hittills, just eftersom det är nytt för mig.

Jag vet faktiskt inte om ViaPlay Film och Serier samt HBOMax har dokumentärer. Jag har inte sökt efter några ännu. Det verkar rimligt att tro att de inte har några, men som sagt – jag vet inte ännu. Kanske ska ägna en liten stund åt att söka efter nåt.

Netflix vet jag har en hel del dokumentärer av olika slag, så skulle jag välja att bara ha en enda ”film-app” så blir det Netflix. Har också en känsla av att Netflix är det ställe där det finns mest och flest, är störst – men det kan ibland vara svårt att hitta nåt man vill se, eftersom förslag på nytt baseras på sånt man redan sett/ser eller har lagt till i sin lista för att man vill se. Men Netflix har (hemliga) koder för alla deras kategorier, så det är bara att söka på nätet.

Några tips i alla fall, om du råkar ha HBO:
Manifest – ett flygplan försvinner spårlöst men återkommer efter 5 år, men för passagerarna har det bara gått några timmar. Lite får den mig att tänka på serien ”Lost”.
Tre säsonger som blir alltmer mystiska – och så tar det slut??? Läste att Netflix kanske kommer med en säsong 4

The Mentalist – polis/kriminalserie med lite extra twist. Jag har fastnat för den

The Great – om tsar Peter (inte den store) och Katarina (som blir den stora). Riktigt bra serie, och det är Katarina som är huvudpersonen.

Så finns det en ny om Scrooge – en serie. Såvitt jag kan se nu – HBO är lite dåliga på att visa förhandsinformation – så är det en säsong och tre avsnitt. Om det är allt eller om fler avsnitt kommer till, vet jag inte. Har bara sett ett avsnitt än. Men lite annorlunda tolkning, och riktigt bra.

ViaPlay har en del gamla härliga serier, kolla förslagen här… (tummen upp)

The lost thing

Ännu en repris:

Shaun Tan’s kortfilm som bland annat visades på hans utställning på Dunkerska under sommaren 2018.

Enjoy!

Vem gillar inte Macken?

Såg filmen på SVT Play. Småputtrigt rolig. Alldeles lagom så här i jultider. …och garanterat utan tomtar…

Filmbiten?

Netflix har åter lagt in en film som dom tror jag kan vara intresserad av.

Nej tack! Tror inte det! Har aldrig riktigt gillat henne…

Sega dagar.

Det är väl vintern som gör det. Även om man på sätt och vis vägrar inse att det faktiskt är vinter, så är det trots allt december om bara några dagar. Mest grått, vått och kyligt här. Jag befinner mig ju i Skåne, med fukt och råkalla vindar varvade med minusdagar, snöslabb och en och annat mild dag.

Värst är mörkret. Tristast i alla fall. Svart ute em stor del av dygnet, och man får en känsla av att klockan är nio på kvällen, när den i själva verket bara är halv fem på eftermiddagen. Det känns som om man gått i ide.

Jag frossar i ”Once upon a time” på Netflix, och efter att i morse lyssnat färdigt på Robin Sharmas bok ”Munken som sålde sin Ferrari” har jag nu fastnat med Stephen Kings ”Lida” på Storytel. Rena rama giftet det där med att lyssna på böcker! Är det inget annat jag borde göra istället?

Antagligen, men nu struntar jag i de där borde-sakerna. Fick faktiskt städat och röjt en hel del innan en vän och före detta arbetskamrat dök in här i går förmiddag. Min ”Mac-vän” faktiskt. Som jag mycket sällan träffar numera efter att jag flyttat hem till Helsingborg. För många mil, och för mycket av det egna livet som ska fixas. Och jag som inte har nån egen bil…
Det är ju tur att jag bor på väg till Malmö. Så att säga.

Efter den snabbfikan lockade gårdagens tämligen fina väder ut mig på cykeln och jag hamnade på Erikshjälpen. Bokavdelningen. Fick tag på inte mindre än 5 Stephen King böcker. Jo, jag hade ju tänkt bygga upp mitt King-bibliotek igen. Och då kan det gå så.

Och sen blev det soffdags igen. Och mörka eftermiddagen.
Är det dags att tända adventsljustaken nu, eller måste man vänta till nästa helg? Och det där är bara en retorisk fråga.

Men än är det inte tomtedags!

Försöker ta mig samman…

… och få nåt gjort.
I och för sig så har jag gjort både ditten och datten här hemma och runt ikring, men jag har inte skrivit nåt. Inte bloggat ett dugg. Nånstans. Inte gjort nån bild till Words & Pics. Ingenting.

Men jag börjar så smått få ordning på lägenheten, trots ett optimistiskt gardininköp som blev helt fel, fel, fel, och jag frossar fortfarande i att lyssna på böcker.

Jag varvar böckerna om Harry Potter med annat, så nu efter tredje HP, Fången från Azkaban, lyssnar jag på ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller. Det är onekligen en bra bok. Välskriven, lugnt berättartempo, bra språk…

Men jag fastnar inte. Jag lyssnar, och fortsätter lyssna! Men fastnar inte.

Inser att den här typen av Feelgoodromaner – omslaget påstår att det är en feelgood-roman – inte är min grej! Det händer ju ingenting!!!
Vidare inser jag, och minns vad jag lärt mig tidigare, på den tiden jag verkligen skrev, att man ska skriva sådant som man själv vill läsa! Och jag vill ha lite mer action! Fantasy! Spänning! Science fiction! Gärna nåt roligt, nåt som får mig att skratta! Men inte bara nåt som sakta och stilla utspelar sig en nån liten by nånstans. Vilket inte är riktigt vad jag menar heller. Handlingen kan visst få utspela sig i en liten by nånstans. (Så vad är det jag själv har skrivit, och skriver när jag väl skriver? Det tål att tänka på.)

Jag har lite svårt förklara vad det är jag menar, och trots allt så har jag läst såväl Marian Kayes som Fay Weldon som andra författare med liknande teman, likväl som det som när det gäller film, rubriceras som ”drama”.

Men! Alltså! Jag vill bara ha lite mer… ”voooommm”! Utan att det för den skull behöver vara á la King eller Koontz.

Apropå film för resten, och det som kan gå under beteckningen drama, såg jag nyligen på Netflix  ”The Dressmaker”. En australiensisk film som visserligen utspelar sig i en liten stad, har ett lugnt berättartempo, men som fullkomligen kokar av spänning under ytan och har ett WOFFF som slut. Utan att för den skull vara en thriller. Fem stjärnor från mig!

Och just thriller är kanske inte det jag väljer i första hand heller. Möjligen som bok, men sällan som film. En massa skjutande och blodbad är inte min grej, Då är det ingen spänning längre. Bara extremt våld. Och det gillar jag inte.