Goda råd är inte dyra

 

Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.

”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag.  …  När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv.  …  din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…

Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”

Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…

 

Ett hov av taggar och rosor

Läser fantasy, och borde nu rappa på en smula. Lånade den här från biblioteket för att läsa online. ”Ett hov av taggar och rosor” av Sarah J Maas, som är del ett i en serie om fyra böcker.
Man har fyra veckor på sig, men jag började inte läsa den förrän för några dagar sedan, har avverkat ungefär 30%, men har mindre än en vecka på mig nu att läsa klart.

Visst kommer jag att hinna, men det vill till att jag då prioriterar läsandet en smula. Och egentligen vore det inte svårt. Den är riktigt bra! En fantasy med allt vad där tillhör!

Jag har alltid tyckt det är svårt att beskriva en bok, än värre om jag regelrätt skulle recensera en. Ärligt talat – det är en uppgift jag avskyr! Den här handlar i alla fall om en människoflicka, Feyre, som jagar för att hennes familj ska få mat. Hon dödar en jättestor varg som egentligen inte är en varg utan en alv som har skiftat skepnad för ett uppdrag. Därför blir Feyre tillfångatagen och förd till alvriket. Och där börjar det verkligt spännande. Som jag alltså inte kommit så långt i ännu. Men blir klistrad vid läsningen när jag väl sätter mig med laptop eller iPad.

Boken kan man köpa från AdLibris och så här skriver de om den:

NY SERIE: Purfärskt från SARAH J. MAAS författaren bakom Glastronen-serien! En New York Times bestseller!

»Sarah J. Maas hittills bästa bok. Förtrollande och fantasifull och ett magnifikt världsbygge.« | USA Today

»Både action och attraktion förmedlas mästerligt av Sarah J. Maas och hennes flerdimensionella, dynamiska karaktärer. Sexigt och romantiskt.« | Kirkus Reviews

När den nittonåriga jägarinnan Feyre dödar en varg i skogen dyker det upp en odjursliknande varelse och kräver vedergällning. Feyre tvingas följa med till ett farligt, magiskt rike hon bara trodde fanns i sagorna, och väl där inser hon att varelsen inte är ett djur, utan Tamlin: en av de livsfarliga, odödliga feer som en gång styrde över deras värld. 
Feyres känslor för Tamlin övergår så småningom från iskall fientlighet till en blixtrande passion som överskuggar alla varningar och lögner hon hört om hans farliga och vackra värld. 
Men när en uråldrig, ondskefull skugga växer till sig över feernas land måste Feyre stoppa den – annars kommer både Tamlin och hans värld att gå under. 

SARAH J. MAAS är en amerikansk ungdomsboksförfattare som har slagit igenom stort med Glastronen-serien. Hennes böcker har översatts till mer än 35 språk och sålt i över 9 miljoner exemplar världen över. En TV-serie baserad på Glastronen-sviten kommer att produceras av Mark Gordon, som bland annat gjort Ray Donovan och Grey’s Anatomy. Sarah J. Maas är även aktuell med sin nya bokserie: Ett hov av taggar & rosor. Hon är bosatt i Pennsylvania tillsammans med sin make och hund. 

Ett hov av taggar och rosor är den första delen i Sarah J. Maas helt nya fantasyserie. Ett måste för alla som gillar Glastronen-serien eller George R. R. Martin.

AdLibris

Men varför skriver man på AdLibris att Tamlin är en fe? Tror inte att jag ens en enda gång sett det i boken. Tamlin är en högalv! Åtminstone i svensk översättning.
Vad är då skillnaden mellan en alv och en fe? I min värld – om jag har förstått det hela rätt – så är en fe kvinnlig och en alv manlig. Nån annan skillnad?
En Tamlin finns även med i Margot Sandemos böcker om Isfolket. Närmare bestämt i bok 33, Nattens demon.

Har börjat försöka hitta mer om såväl Tamlin som Alver i största allmänhet, men det kräver nog lite mer googling innan jag hittar nåt jag fastnar för att läsa. Om Tamlin har jag inte hittat så mycket mer än just det här. Han finns hos Sarah J Maas och Margit Sandemo. Om alver generellt – det återstår att se. Har någon av er något bra tips på litteratur i ämnet? Mytologi och vad det nu kan vara mera.

Fantasy

Hoppsan!

Föll – nästan – för frestelsen att pausa i datorjobbet en stund och istället lyssna lite på nästa bok i serien om Isfolket, del 34 – Kvinnan på stranden. Antingen sticka några varv samtidigt eller rent av lyfta från soffan och… till exempel… diska! Men då kom förklaringen till den vita rutan som la sig framför i BookBeat appen. Jag hade lyssnat på de där 100 timmarna den här månaden, som jag betalar för, och det är 8 dagar kvar av min månad.

Så nu kommer frågan om jag ska uppgradera, som BookBeat förstås vill eller strunta i det hela redan nu. Alltså enbart läsa böckerna online – lånade från biblioteket.

Skillnaden per månad är 50 kr. Ingen stor summa, i och för sig. 149:- för upp till 100 timmar, eller 199:- för obegränsat. Men så kan man fundera över om det är så, att om jag uppgraderar nu, drar de då bara 50:- för att fylla ut den här perioden! Eller drar de redan nu 199:- för en helt ny period?

Tål att tänka på. Det ÄR behändigt att kunna lyssna på böcker medan man gör annat. Men så hade jag ju ändå tänkt mig att skippa BookBeat helt om en vecka, för att istället börja på gym, Fitness24Seven, när de öppnar på Skaragatan i mars. Det är närmre dit för mig än till NordicWellness, och dessutom lägre pris. Bara 199 kr per månad.

Och ser jag till möjligheterna att betala 199 kr för BookBeat eller 199 kr för 24Seven, så är nog det senare ett betydligt smartare drag. För att ha båda? 398 kr i månaden? Naeee… Nej, det vill jag inte.

Jag räknar dessutom med, att de här kranio-sakrala behandlingarna jag går på nu, ska ha gett så pass mycket positivt att jag vågar mig på att börja på gym igen. Lite försiktigt till en början, men ändå!

Här i stan finns 24Seven på 4 olika ställen. Störst med mest utbud ligger mitt i stan, på Kullagatan. Det är också lite olika när de olika gymmen är bemannade med personal. Här på Skaragatan kommer det tydligen att vara helt obemannat. Man tar sig in med nån form av kort eller kod och så sköter man sig själv.

Kullagatan’s…

Det lockar mig inte direkt att gå till Kullagatans gym, mitt i stan med kanske massor av folk. Men första gången får jag ta mig dit för att gå med som medlem och få de grejor man behöver. Det är mycket möjligt att man kan göra allt det online, men om det är liknande princip som hos NordicWellness, så får man ju på NW ett armband med inbyggt nånting elektroniskt som man använder för att komma in och registrera sig att man är på plats. En slags kombination av medlemskort och nyckel, skulle man kunna säga.

Sen var det visst en del som istället hade ett kort, men oavsett vilket så ska man ju få den där nyckeln av någon på något sätt. Och jag skulle nog både vilja se mig om och kanske ställa en del frågor, i samband med att jag binder upp mig. Och just Kullagatan har bäst bemannade tider, för min del, samt att jag behöver inte ens mäta sträckan för att veta att det är det näst närmsta gymmet för mig.

Så första gången, åtminstone – till Kullagatan! Och i princip, kan jag mer eller mindre omedelbart ta mig dit och ”sign up” – när väl vädret tillåter förstås. Men om ett par veckor kanske? Efter nästa gång jag varit och fått behandling?

Och det här såg jag nu. Finns på Kullagatan’s?

Jo! Finns på Kullagatan’s – men jag är ju inte ens medlem ännu så risken är stor att jag inte får det här erbjudandet. Men man ska heller aldrig säga aldrig!

Å så snöar det – igen

Det var väl förra onsdagen det började, och sen dess har det snöat, halkat, slabbat, töat, regnat, frusit på, slaskat – och så där kommer det väl att fortsätta, kan tänka. Är ju ändå ganska förskonade här längs nordvästskånska kusten om man jämför med hur det är uppåt i landet. Värre och värre ju längre norrit man kommer. Ungefär.

I torsdags var jag i kyrkan en sväng. Bubbade med en väninna, Berit. Märkte på väg hem hur halt och slabbigt det var. I fredags hade det smält undan en del, och ljusnat. Testade en kort promenad, hur kunde det se ut längs cykelvägarna? Det var: nja, troligen ok på de större. Var lite orolig hur det skulle gå att cykla till Erikshjälpen på lördagen. Men det gick bra! Klarnade upp ännu mer under förmiddagen och blev riktigt fint väder. Sol från blå himmel. Jag gick 2 km av vägen hem, bara för att det var så skönt och vackert.

I söndags började det förstås snöa igen, och det rejält. Kallt. I måndags regnade det och snön smalt. I tisdags morse var det glashalt och jag hörde om mer eller mindre kaos på vägarna. Min halvmil på cykel till Erikshjälpen gick bra dock. Klev av ca hundra meter innan jag kom fram, på några kvadratmeter tillplattad sand. Och det var nog väldigt klokt, det. För det var verkligen halt där vid sidan av vägen sedan – ingen cykelväg längre – och jag vet att ett av de riskabla momenten när man cyklar på mer eller mindre halt underlag, det är när man kliver av cykeln. När man sätter ner foten på marken.

Vad man också ska vara försiktig med när man cyklar och det är eller kan vara halt, är när man svänger, inget snävt snabbt, där inte. Likaså får man se upp med ojämnheter i vägbanan. Gropar, eller annat som gör att man vinglar till. Och vad man absolut inte ska göra, är att cykla nerför en isbelagd sluttning – på diagonalen. Inte ens en liten sluttning. Inte ens en minimal!

Men tänker man på riskmomenten, går det faktiskt bättre att cykla än att gå på halt underlag.

Idag är det urtrist väder! Har snöat mest hela tiden. Ibland stort och tätt, ibland tunt, nästan osynligt. Grått och trist ute, lampa tänt hela dagen. Men jag har en ”administrativ” dag. Datorjobb av olika slag. Betar sakta av det ena efter det andra. Började med det lättaste, snabbaste. Så bankärendena bl.a. är avklarade.

Typisk skånsk vinter….

Lite smått skrivande nu, trots att jag inte är så där på tip-top precis med det. (Kom inte och påstå att det inte märks. heh heh) Sparar till sist fakturorna som ska göras, och kontraktet som ska formuleras till den nyaste som hyr in sig i DotterM’s lokaler.

Tänker för närvarande totalt glömma kolla vad som eventuellt behöver göras med tanke på föreningen.

Har redan lust att istället sticka vidare på tröjan och se på Netflix eller lyssna på Boken. Är nu klar med bok 33 i den 47 böcker långa ”Sagan om Isfolket”, kallad Nattens Demon. Tänkte skippa BookBeat från den 22a. Undrar om jag hinner lyssna klart hela serien till dess? Lyssnar med nästan dubbla hastigheten, 1,75, och teoretiskt helt möjligt med 2 böcker per dag. Fler om jag lyssnar hela dagarna. Men det gör jag ju inte.

Om jag inte hinner med alla, så får jag låna de resterande från biblioteket. De finns att läsa online så jag behöver inte ens bege mig dit för att hämta några fysiska böcker. Men det är onekligen bekvämt att kunna lyssna på böcker, inte bara läsa. Oavsett om det är i en fysisk bok eller på någon variant av platta.

Och så är det tända ljus, kaffelattar, och dadlar med pepparkakssmak.

Så går en dag…

Den där dagen. I tisdags. När jag var på Erikshjälpen för första gången. Det var jätteroligt. Många mysiga trevliga människor. Prat och gemenskap. Och nytta gjorde jag också.

Först när jag kom dit så blev det ju att få ett omklädningsskåp, med hänglås på. Med mitt namn på och allting. Och en t-shirt med tryck ”Erikshjälpen” och en namnbricka. T-shirten är skarpt rosa, och det var alldeles för kallt att ståta omkring i den. Jag fick också fika tillsammans med trevliga härliga människor.

Det var ursprungligen meningen att jag skulle vara i caféet, men så visade det sig att jag behövdes mycket bättre bland böckerna. N, som har ansvaret för den avdelningen hade inte varit där på ett par veckor, så det var bara K som var där då i tisdags och hon i sin tur är bara där på tisdagar. Alltså hade det bunkrats upp massor med nya inlämnade böcker, bland videos och DVD hade det blivit tunnsått i hyllorna i butiken, och även mer eller mindre tomt bland böckerna också.
Som K sa till mig, när jag insåg det skriande behovet av hjälp till bokavdelnigen, det borde vara minst två personer där.

Det var därför det blev kallt för mig. I caféet kanske det hade räckt med t-shirt utanpå mina vanliga kläder, men definitivt inte ute på det inkommande lagret. Där blev det istället dubbla koftor och tacksamhet för leggingsen som jag hade tagit på under jeansen.

Sen var det bara att sätta igång. Två stora trälårar överfulla med inlämnade böcker skulle i första hand grovsorteras – alltså slänga allt som är trasigt, muggigt, misshandlat, slitet, sönderlästa, illaluktande, med gula sidor istället för vita och så vidare… Synd jag inte tänkte på att ta ett foto av hur det såg ut. Det är egentligen helt otroligt, att folk bara skänker rubb och stubb även sådant som egentligen borde kastas med en gång.

Den här hade kastats av oss. Det är vattenskadad, uppsvälld, vikta tillstukade sidor – och det ser ut som att pärmen är skadad.

Just det gäller annat också, inte bara böcker. Medan jag bodde kvar i Halmstad, såg jag på Röda Korsets loppis, hur de hade gjort en liten estrad med en skyltdocka bland annat, med exempel på sådant som borde ha kastats i soporna på en gång, istället för att skänkas för att säljas som second hand. Det var skitiga och trasiga kläder och mindre möbler som visades där.

Jag menar! Om man själv inte vill ha trasiga, utslitna och skitiga kläder – hur i hela friden kan man då tro att nån annan vill ha det. Eller är man så lat, att man tycker det är enklare att lägga sina avlagda paltor i en container från Frälsis eller Röda Korset eller Erikshjälpen eller nån annan hjälporganisation, än att lägga dem i en sopcontainer! Det är väl samma typ av människor som dumpar möbler, kläder och ibland en hel bil ute i nåt skogsparti nånstans. Eller för den delen dumpar skräp i havet.

Det man inte ser, det finns inte!?!?!?!?!?!?!?!

Kunde nästan ha blivit fotograferat här, men på bilden är böckerna åtminstone i nån sorts ordning…

Nu ska jag försöka att inte komma in mer på nersmutsningen av naturen. Av luften vi andas som fylls av avgaser, av vattnet vi skulle kunnat dricka, av jorden som vi fyller med kemikalier. Obalanserat!

Nej stopp nu! Att vräka ur mig nåt ostrukturerat bara för att jag blir frustrerad av tanken på hur vi behandlar vår moder jord, den värld vi lever vi? Vi förgiftar både den och oss själva, om vårt välfärdsliv får fortsätta som det har gjort ganska länge nu.

Nej, i större perspektiv inte särskilt länge faktiskt. När kom till exempel industrialiseringen igång, egentligen? Bara för att kunna sätta ner en milstolpe nånstans. Ska vi kunna räkna med för omkring 200 år sedan? Inte för att det inte existerat nersmutsning och förstörelse innan dess, men det var säkerligen enbart organiska, naturliga ”råvaror” på den tiden, som då blev till nedbrytbara sopor

Mycket har förstås blivit bättre under de här århundrandena, men det finns också mycket som har blivit värre. Plasten började väl så smått dyka upp nån gång på femtiotalet, nu först börjar vi inse den enorma faran med plast. Och då är väl varken plastkassar, plastburkar eller ens teflonpannorna det värsta. Inte så länge de finns kvar i hushållen. Utan när dessa sopor tar död på vår natur, våra hav, på djurlivet…
Och gifterna som sakta tar död på oss

Nä! Nu lägger jag av den här skrivsessionen. Ännu en gång som jag börjar skriva om ett, och tankarna glider över till nåt helt annat. Och jag har inte lust att bli irriterad, uppretad och börja agitera. Förr eller senare kommer jag då bara in på såväl livsmedelshanteringen som ”Big Pharma”.

Isfolket – igen

Fick för mig det, efter att ha läst en hel del annat till och från, att börja läsa Sagan om Isfolket en gång till. Från första början. Tanken sysslade med funderingar kring när det var jag läste serien. I somras? Började jag i våras nån gång?

Svaret fick jag från ett gammalt inlägg här på bloggen. I mitten av januari började jag med den första. Trollbunden.

Sen tog det ju ett antal månader att läsa alla 47 delarna. För visst blev det pauser, och visst läste jag väl ett och annat däremellan också. Tyckte på det hela taget – så där sett en smula i efterhand – att de första böckerna var bäst.

Men var de verkligen det? De andra var ju också bra! Okej! En del riktigt bra, och andra – kanske inte fullt så bra, men ändå bra. Men hur det var så saknade jag Silje och Tengel den Gode, och Sol och Dag och Charlotte Meiden. Och även de i de närmat kommande generationerna.

Skulle det betyda att de sista fem tio femton böckerna var tråkiga eller rent av dåliga? Nej! Inte alls! Så vad menar jag då? Inte en aning faktiskt! Men det var kanske nåt visst där i början. Eller blev jag bara nostalgisk på nåt konstigt höger vänster?

Oavsett och hur som helst, fick jag för några dagar sedan för mig att läsa om hela serien, ända från början. Förresten! Det var nog för snarare en månad sedan! För först så lånade jag den online från biblioteket, sen var det andra saker som tog tid ifrån mig, och sen plötsligt hade jag bara några dagar på mig att läsa boken. Hmmm…

I den vevan, det var härom onsdagen, var jag på biblan på ett författarmöte! Anders de la Motte var hos oss och berättade om sig och sina böcker. Riktigt trevlig kväll! Absolut! Intressant och även ett väldigt humoristiskt framförande. Och jag satt där längst fram i lokalen och var inte tyst! Man måste ju få ställa en och annan fråga när man har chansen!

Anders de la Motte är ju ursprungligen härifrån Skåne, från Bjuvstrakten närmare bestämt, och berättade att hans mamma var bibliotekarie så istället för att spela fotboll eller hålla på att brottas – bådadera vilka han var urusel på – följde han ofta med henne på hennes jobb.

Biblioteket inifrån efter stängningstid! Det! Alltså! Vilken dröm för en blivande författare!!! Alla chanser att hitta massor med böcker och bara det att få lov att läsa, läsa, läsa… !

Det hela slutade i alla fall med att jag ville läsa hans böcker, och frågade om de fanns inlästa och kunde hittas på BookBeat. Till exempel. Jodå. De var det och fanns där. Så väl hemma igen återuppväckte jag mitt Bookbeat-konto och letade rätt på hans första bok ”Geim”.

Lyssnade! Gillade! Och kände mig totalt värdelös som aspirerande författare…

Sen hade det väl varit logiskt om jag direkt hade fortsatt med hans andra bok med karaktären ”HP” eller nån av hans andra böcker. Har tänkt läsa alla, vartefter… Men då kom jag på andra tankar. Jag är ju faktiskt jag, sådan jag nu är. Och istället kom jag att tänka på Isfolket.

Så nu har jag läst – inte lyssnat på fast jag hade kunnat valt det alternativet – första boken igen i Margit Sandemo’s serie, Trollbunden.

Och du, Anders! Jag återkommer till dig! Rättare sagt – till dina böcker. Men tack för inspirationen! Jag kan dock aldrig skriva som du. Däremot kan jag skriva som jag. Som mig själv. Om än inte om mig själv. Det – låter jag bli…

Livet leker

Jag var på seniorgympa i förmiddags. Även om det snarare borde kallas för dans. Superkul! Men måste erkänna att jag inte var särskilt bra på det.

Alltså! De där stegen och koordinationen på alla de där momenten var jag urusel på. Men det är ju ursäktligt eftersom det var första gången jag tog mig dit. Har länge tänkt gå dit eftersom flera av mina vänner brukar vara med där, men det har inte blivit av innan. Inte förrän idag.

Gick alla de där 600 metrarna till ”Tryckeriet”,  i HD:s gamla byggnad. Förr skapades dagstidningen här, numera är det plats för en mängd olika aktiviteter. Mest för ungdomar visserligen, men även sådant som sträcker sig över alla åldrar. Och så seniordansgympa då.

Man kanske skulle börja med Tae Kwando?… eller dansa Bollywood, á la freestyle eller klassiskt Indiskt på torsdags kvällar, eller latinostyle på tisdagarna? Hehe… Dansa latino låter väl häftigt?

Men idag, i förmiddags till kvart i tie, hade jag alltså lyckats ta mig dit. Oftast äter jag frukost vid den tiden, men det får väl bli ändring på det nu, och kliva ur sängen lite tidigare hädanefter. Inte bara för fredagsdansens skull, utan rent allmänt nu när det successivt blir allt ljusare på morgnarna så man kan börja utnyttja dagarna på ett bättre sätt. Inte bara kura skymning. F’låt… kura mörker.

Trodde faktiskt att jag hade bättre kondition, men det är förstås inte detsamma att cykla som att dansa gympa. Cykla är bra! Inte tu tal om det! Och visst cyklar jag både längre och snabbare nu än i höstas! Men vid gympadans tar man ju hela kroppen i besittning, med steg hit och dit, och armar som ska sträckas och röras och viftas med i alla tänkbara olika riktningar – och så ska man få ihop den där koreografin, med armar och ben och arsle och hit och dit och fram och tillbaka!!!

Och dessutom är jag fortfarande stel i kroppen och har ont. Typ träningsvärk, konstant, och det kände jag minsann av under de där 45 minuterna. Liksom tung i kroppen, trots 12,2 kg lättare enligt vågen. Förmådde inte studsa och hoppa alls. Eller svänga hur som helst på nånting. Måste verkligen göra allvar av både det ena och det andra när det gäller ”röra på mig”. Men det är – i varje fall har varit – väldigt motigt att röra på den här kroppen. Nog sjutton var det bättre i somras? Innan ”det där” hände? Eller… nä jag lurar mig själv när jag skriver så. Jag har haft ont i rygg och resten av kroppen länge, och varit stel som en bräda ännu längre… det är numera det har börjat lösa upp sig, tack vare Kiropraktorn. Och min egen envishet och vägran att ge upp.

Jaja! Det var kul i alla fall, trots att jag inte hängde med nåt vidare, och vi var väl en 25- 30 stycken sammanlagt som körde hårt med hela kroppen. (Okej, inte jag… inte lika mycket…) Så jag ska minsann dit fredag i nästa vecka också. OCH försöka se till att göra lite hopp och studs här hemma också på dagarna. Eller kvällarna. Det finns mycket på YouTube, och allt det här är gratis, så varför betala 259 kr per månad för gå på gym?
(Vilket man ändå inte gör, och jag har sagt upp det. Abonnemanget alltså. Blir ändå ingen konditionsträning av att dra i och knuffa på olika maskiner där.)

Apropå kondition och styrka! Det där med att träna och springa och jobba upp sig inte bara till smidighet, styrka och kanske rent av en och annan endorfinkick! Utan även till en friskare och bättre fungerande hjärna, med allt vad det innebär!

Ni har väl läst Anders Hansen’s bok ”Hjärnstark”?

Om inte! Gör det! Så slipper jag skriva nånting om den. Att den har fullt med goda poänger varför man ska springa, promenera, cykla, träna osv mera – ja, det är en sak som är säker.

Så läs, men läs inte enbart! Ut och rör på dig! Få upp pulsen!

November

Nu har jag läst klart ”Free Spin” skriven av bloggvännen Margareta Börjesson på Beskrivarblogg. Känns lite malligt (positivt) att ha blivit bloggvän med en författare. För det är man ju, när man blivit publicerad, även om jag inte visste det från början. Jag fastnade för hennes blogg för den är så härlig att läsa! Sen läste jag om publicerandet och allt det andra.

Författare. Dessutom en författare som skriver oerhört väl. Hur hon skriver! Lika välskriven som naturromantik och skir filosofi. Mjukt och varmt och levande. Äkta. Till och med när det gäller sorgliga och jobbiga saker. Jag beundrar hennes mod, att skriva på det här viset, men det är nog det som gör att det blir så bra. Önskar jag kunde vara lika fri. Men blir det kanske, med henne och några till underbara förebilder. Ni vet vilka ni är.

Tyckte väldigt mycket om boken. Till en början tänkte jag att den här går inte att sträckläsa. Det finns så mycket känslor i den, och det väckte egna tankar i mig. Men ju längre jag kom i boken, desto svårare var det att lägga den ifrån mig för att göra något annat.

Ja, jag tycker det är ofantligt modigt att vara så självutlämnande och ärlig när man berättar om en sån sak som sitt eget spelberoende och vad det fört med sig. Av katastrofer och elände, av skulder och skuldkänslor. Om hur man kan bli behandlad av andra människor, som om man bara var en stor skit. Välsignade de, som fortfarande stod vid hennes sida. Som var hennes familj och vänner, och särskilt de som vägrade agera som medberoende.

Det är starkt att komma igenom en sån här sak. Att landa på andra sidan om allt elände, och se det positiva som finns! Att inse var man befinner sig, att man aldrig kan komma ifrån själva beroendegenen, men vara stark nog att fortsätta sitt liv och sina åtaganden. Dag efter dag, vecka efter vecka. Njuta av boken, glaset med vin, solen på uteplatsen.

Sak, förresten. Fånigt ord som egentligen inte alls passar in, men vad ska man kalla det? Komma igenom en sån här… pärs? Prövning? Är det en väg till självkännedom? (Min fundering precis just nu. Har inget att göra med eventuell sanningshalt – eller brist på sådan.)


Margareta säger det själv, alla väljer vi våra handlingar och får dras med konsekvenserna. Men nog tusan har spelbolagen inte bara ett finger med i spelet utan en hel arm. Minst! Att locka, manipulera, lura – på alla sätt försöka få folk att börja spela och förhoppningsvis fastna i fortsatt spelande. 

Dom säger antagligen också, ”Det är ni själva som väljer att spela, vi tvingar ingen.” Samtidigt som de säkert gnuggar händerna av fröjd över alla miljoner de håvar in. Ingen känsla för allt lidande som spelande och spelskulder kan orsaka. Och det värsta är kanske att Svenska staten ligger bakom en hel del av de här spelen. Svenska spel, var det väl det hette.

Och det är alldeles för lätt att få lån på nätet, utan säkerhet. Men hög ränta.

Ja, jag vet inte! Läs boken, för Margareta vet!

Jag grät emellanåt under läsningen. Och mot slutet grät jag så tårarna flödade fritt. När nära och kära dör, så… 

Det vanliga

Smög som så ofta på bokavdelningen på Maxi i väntan på att klockan skulle närma sig 3 i eftermiddags. Och som så ofta la jag till några titlar i Bookbeat att lyssna på. Jag hinner nog aldrig ikapp. Tvärtom. Högen ”att läsa (lyssna på)” växer sig allt högre, medan jag tittar på Merlin på Netflix.

Men en av de där senaste tipsen lyssnade jag faktiskt på sedan. ”Kaféet vid världens ände” av John Strelecky. Fastnade för titeln och trodde det var en roman. Boken var visserligen inte tjock, men inte alla romaner är långa.

Det var inte alls nån roman. Mera ”bli den du är ämnad att vara”, och tog bara knappt 2,5 timmar att lyssna igenom. Sådär. Ganska ok. Skrivsättet påminde mycket om James Redfields i ”Den nionde insikten”, men är inte alls lika bra. Ni minns väl ”Insikten”? För en tjuge år sedan eller så, kanske mer. Som en spännande äventyrsroman, men med ett budskap. Har alla dom i bokhyllan.

Klockan är bara halv nio, och det har redan börjat skymma. Borde sätta mig med manuset ett tag. Fortsätta redigeringen. Läste igenom början tidigare idag, och tyckte inte alls jag fått till det så bra som jag tyckte för några dagar sedan. Mer att rensa bort. Kill my Darlings! Men ändå bättre med mer kött på benen än bara ett skelett, och samtidigt är jag glad att jag ordentligt nog har sparat det första utkastet alldeles som det är.

Ja, det är nog en bra idé att öppna upp manuset. Om så bara för en stund. Och ofta, om man bara kommer i gång så, brukar det bli längre än bara en stund. Och jo, det är en fantasy jag skriver på.