Att gå tillbaka för att gå framåt!

Back to the Future, skulle man också kunna säga. Dock utan en uppgraderad Delorean från mitten av 80-talet.

Men för mig, innebär det här ett beslut jag har taget. Efter att under alltför lång tid varit urusel med att skriva skönlitteratur, eller ens blogga, och i stort sett lika urusel med att läsa, ska det nu bli total ändring på det förhållandet. Det handlar om prioritering. Livet har handlat om så mycket annat, delvis självvalt och också sådant som bara ramlat på mig, att jag höll på att förlora mig själv.

Förr läste jag i stort sett jämt och jag bloggade. Om böcker och läsande men även om mycket annat. Jag skrev, skönlitteratur, fantasy det senaste – och jag njöt av det. Även om jag inte fått något publicerat, annat än det jag självt valt att lägga in – t.ex på nån blogg – så var jag ändå på nåt sätt produktiv.

Så nu ska jag gå tillbaka till det, mitt skrivande och läsande liv som jag saknat så mycket. Allt mer och mer.

Så, i fredags måste det ha varit, som jag gick tillbaka till BookBeats. För visst är det bra att ha alternativ! Fysiska böcker i all ära, jag skulle gärna igen ha en hel vägg med bokhyllor fulla med böcker. Men det finns ett par issues med det. Böcker tar plats och de är tunga. Inte enskilda böcker, men tillsammans. Men har man plats och inte tänker flytta, så visst! Ja! Absolut!

Men sen är det en del andra detaljer. Såsom tid och möjlighet att sitta ner med en bok. Typsnittets storlek kan vara ett problem. Den pyttiga text som finns i de flesta pocketböcker… ja, behöver jag säga mer om den saken? Man är ju inte direkt ung längre med perfekt syn!

Ljus! Jajamensan. Där har vi ännu en faktor att ta med i beräkningen. Och hur många böcker kan en boknörd egentligen härbärgera i sin bostad? Om bostaden är en etta med många fönster? Och den boende faktiskt tänker flytta igen! (När det blir en lägenhet ledig där man vill bo.)

Så visst! Man lånar böcker på bibblan ibland. Köper faktiskt en och annan på second hand. Men sätter sig trots detta sällan ner med en fysisk bok i händerna. Och det finns många tillfällen där man faktiskt inte kan sitta ner och läsa i en bok. När man städar, diskar, promenerar, cyklar… och så vidare

MEN! Lyssna på böcker kan man medan man gör just dessa och liknande saker! Inte för att jag i första hand lyssnar på böcker när jag är ute i naturen! Då vill jag lyssna på fågelsång och vågskvalp och vindsus i träden och sånt. Men då i fredags, när jag loggade in mig igen på BookBeat, så lyssnade jag medan jag diskade och snyggade till i lägenheten. Och senare på dagen lyssnade jag medan jag satt och latade mig i soffan, samtidigt som jag stickade. Istället för att se på Netflix faktiskt!

Och snart ska jag sätta mig ner med nåt av mina manus. Det är väl en bra idé!

Antagligen är jag inte riktigt klok…

Eller… ja… en smula knäpp åtminstone. Kanske ska man skylla på adhd/aspergerpåverkan i det hela? Eller bara vanlig enkel disträhet kombinerad med originalitet.

(Synonymordboken på nätet säger så här om detta ord…

      1. ursprunglighet, naturlighet, äkthet; personlig särprägel, självständighet; skaparkraft, nyskapande förmåga; egendomlighet, säregenhet, egenart, excentricitet

motsatsord

      1. likformighet, normalitet

… vilket jag inte alls säger emot. Så nu pratar vi inte mer om det.)

Alltså! Efter först en trist vinter och sedan flera månaders stress stress stress, har jag äntligen lagt i vart fall den värsta stressen bakom mig. Har faktiskt haft två nätter på raken nu när jag sovit bra (fast inte natten till i dag, då blev det för få timmar); och antalet onödiga tankar per dygn har minskat från si-så-där En miljon till det något mer blygsamma femhundratusen… cirka… heh heh…

Jag har också gjort uppror mot den där känslan av att jag måste vara på Caféet och ta ansvar för saker och ting, fast jag INTE VILL!!!!
Varför ska jag vara där jämt och ständigt bara för att jag är kassör och liksom huvudansvarig??? Varje eftermiddag??? Hela sommaren??? Och ännu längre??? Andra kanske skriver upp sig på en vecka, eller hjälper till när de kan! Och gör sen nåt helt annat!

Trots allt, föreningen är en ideell sådan och det är frivilligt att vara med. Så varför känner jag inte det? Varför blir jag irriterad och trött och lätt tar fyr?
Ja, det är väl nån sorts ansvarskänsla i det hela. Att just ta ansvar, att hjälpa till, att inte belasta de andra alltför mycket…

Alltså! Det mesta av de här känslorna försiggår ju egentligen bara i mitt huvud. Det är faktiskt inget som säger att jag måste jobba 5 dar i veckan till september ut – förutom bokföring och annat som jag gör hemifrån. Det enda jag egentligen ska göra, är att sköta inköpen och se till att redovisningen och det ekonomiska fungerar.

Så varför ini H..e, har jag skapat mig de här känslorna av att jag måste, att jag är fast, att jag är tvungen att göra det här – fast jag hellre vill vara med mig själv mycket mera. Särskilt med tanke på att det är sommar.

Cykelturer och promenader hägrar. Värme, dofter, natur, skog, hav. Hälsa på vänner, andra än de i föreningen. Umgås med mina döttrar! Läsa! Skriva! Blogga! Sitta ute på balkongen och mysa!

Men nu bröt jag ihop igen. Lite grann. Inte katastrofartat. Inte som för ett par veckor sedan. Det bara knep så i bröstet och magen när jag tänkte: jag måste, men jag vill inte.

Lyckligtvis har man vänner även i föreningen. Och det blev att jag tar ledigt betydligt mera. Några saker måste jag faktiskt göra. Men det kan räcka med att lämna över växelkassa på måndagarna, hämta pengarna och veckoredovisningen på fredag eftermiddag, och så handla in vetebröd och annat när det behövs.

Så idag har jag varit ledig. Åt lång frukost, cyklade sen till Ikea (vilket semestermål alltså hah hah!) men det var kul strosa runt därinne ett tag. Köpte lite prylar till köket. Några nya frottéhanddukar till badrummet.

Sen gick jag med cykeln till andra ändan av Väla, köpte en kebabtallrik (kyckling) och cyklade sedan till Välaplantor. Där har jag ett par av mina vänner.  Min familj, skulle jag kunna säga, om än inte den biologiska. Vi åt lunch, (dom i etapper) och sedan hjälpte jag till med att vattna alla långa bord med sommarblommor på.

Det var rena rama meditationen. Stod där i lagom solvärme och gick från den ena plantbordet efter den andra. Från lobelia till fuchsia. Från jordgubbar till verbena. Från… ja, jag kan inte namnet på allt som växer där, så ni får använda lite fantasi här. Sommarblommor övervägande!

Så där strosade jag runt med den långa gula slangen, och råkade duscha mig själv också. Lite lätt bara. På ytan liksom. Det kändes härligt med de där dropparna på armarna. Och jag vattnade olivträden… och perennerna… och det var så skönt. Jag kände mig mer och mer avslappnad.

Och så kom stora tröttheten! Man jag stannade ändå kvar tills efter kaffet där på eftermiddagen.

Och nu är det kväll! Jag slumrade en stund på soffan när jag hade kommit hem. Jag borde diska. Men det gör jag inte. Jag hade tänkt skriva blogginlägg, men det hände inte. Istället började jag snygga till ett par sovande bloggar. Har lust börja blogga igen om mat, om kost och hälsa! En tanke som jag haft länge. Förutom den här bloggen. Och kanske en till. Om nånting.

Knäppt antagligen! Jag som varit urusel på att blogga alltför länge, jag funderar på att blogga på flera bloggar! Men jag tycker ju också om att skapa nya utseenden på mina bloggar! Trots att WP numera snarare jobbar mot oss användare än för. Så jag har haft ett par roliga skapartimmar framför datorn nu!

Blev i och för sig lite sur på de där skrikiga annonserna som poppar upp mest överallt på bloggarna. Värre nu än tidigare tycker jag det verkar. Kollade därför vad det kostar med såna där premiumblogga. Helt sjukt! Ett superenkelt – kollade inte så noga vad det innebar. Inte mycket mer än de här gratis varianterna, tyckte jag mig förstå. 5 dollar per månad.

En sån där Pro-variant kostar 50 dollar per månad, och sen hittade jag inte flera varianter. Med tanke på att valutakursen Dollar – Svenska kronor står på i det allra närmaste 10 kr, så blir det i runda slängar 150 SEK per månad. Alltså 1800 kr per år!!!

Nej tack! Inte för mig! Definitivt inte för mig! Och vad är det som säger att WordPress är enklare att använda bara för att det inte läggs in några annonser längre, eller att man har några fler teman att välja på. För de där andra tekniska sakerna…. brrrrr…. nej tack! Vet knappt ens vad det är för något. Så teknisk är jag inte!

Åsså bidde det ett blogginlägg i alla fall!!!!! Kan man tänka sig! Kanske säkrast publicera det fort som attan nu innan jag hinner ångra mig och radera hela skiten…

Sen är det ju den där fantasy-romanen jag skulle ta tag i också…

Man ska inte binda upp sig med Nyårslöften!

Nu gjorde jag inte det heller. Men jag umgicks med tanken ett tag, att jag nog… ville… skulle… borde… sätta igång och skriva igen. Har ju ett par fantasyromaner som ligger och dammar igen. Och varför inte börja blogga mer regelbundet igen? (Något jag säger till mig själv då och då)

Men nej, det har inte blivit något skrivet. Jag till och med rumsterade runt lite på mina olika bloggar, men blev rätt irriterad  på WP. Igen. Fortsätter än mer med sina ”Uppdateringar och förbättringar av upplevelsen” vi bloggare ska ha. Jag avskyr dem mer och mer. Det gäller verkligen att hålla fast vid det gamla man har. Det som fortfarande funkar… så länge det funkar…

Jag till och med tänkte jag skulle vilja skriva mer under ämnet kost och hälsa! Vilket har varit mitt stora intresse under mycket lång tid. Större delen av mitt liv, faktiskt. Har senaste tiden läst väldigt mycket om Metabola pandemin och Keto och så vidare. Low Carb Good Fat – typ! Så jag har den senaste tiden – vet faktiskt inte exakt under hur många månader det kan vara frågan om, ett halvår? mer? svängt över från fibrerrikt/fettsnålt – till raka motsatsen. Mycket fett och lite kolhydrater. Framför allt inga snabba kolhydrater.

Men det har inte blivit så mycket skrivet om det heller. Men det hade varit roligt!!! Det förnekar jag verkligen inte. Och det hade också varit roligt att fortsätta med de där romanerna!

Men förutom allmän seghet, så har jag inte haft mycket tid över. Ibland tycker jag att föreningen tar lite väl mycket tid, även om det naturligtvis också kan vara ganska roligt. Om än inte hela tiden. Kan inte förneka att jag under de här två åren har lärt mig mycket, och den stora vinsten är att jag fått en hel del självkänsla och självsäkerhet på kuppen. Mycket bra!!!

Sen kan man också bli sååååå irriterad ibland på vissa människor.

Nu har jag i alla fall gjort klart 2021 års verksamhetsberättelse. Med bilder och hela köret! Det heter ju berättelse. Och vad gäller bokföringen och årsbokslutet – så är jag klar med min del i det. Nu får revisorn ta det sista. Det som är hans. (Om honom och det här skulle jag kunna skriva en lång litania, men det gör jag inte.)

Det är bokat in ett möte med honom, ordföranden och mig i morgon efter lunch. Det där sista nånting… men vet ni vad! Jag började känna mig lite skruttig i halsen sent i går eftermiddag, lite snuvig så där och i dag på morgonen var det bara att inse att jag blivit förkyld. Inte värsta tänkbara, men tillräckligt dålig för att kunna hålla mig hemma och inomhus ett par dagar.

Vilket känns otroligt skönt och lyxigt, rent ut av. Jag slipper mötet i morgon och jag slipper årsmötet på lördag. Allt är förberett och klart, dagordning och hela köret är utskrivet som ska finnas med – och i morgon vid lunchdags kommer ordföranden hit och hämtar en kasse med både pärmen som ska till revisorn, och mappen som ska med till årsmötet.

Ska jag ha dåligt samvete för att det känns så skönt att slippa? Att få ett antal dagar i soffan och bara göra ingenting? Nästan ingenting i alla fall. Idag har jag halvlegat i flera timmar och kollat först på Viaplay och sen på Netflix. (Jag skippade HBO Max. Blev så irriterad över hur den fungerade rent tekniskt , så det var inte värt pengarna även om den var väldigt billig. Irritationsmoment ska bort.)

Så nu sitter jag här i soffan och har det bra. Njuter av friden och behöver inte gå nånstans. Och skulle jag bli frisk innan lördag, så behöver jag ju inte låtsas om det till någon. Dessutom ska man inte ha för bråttom gå ut bland folk igen när det snoras och has.

Så skönt jag har det! Det får man väl tycka? Det är som att få en gåva, en semester, efter att ha haft väldigt mycket att göra under ganska lång tid.

Det är ju så det ofta blir. När man börjar slappna av efter en stressig tid, blir man förkyld. Som en reningsprocess i både ”body ´n mind”.

Och nu när jag bara skulle kolla lite på nåt annat bloggtema, fick jag en chock! Så många teman som WP tagit bort bara sen jag var här inne senast! Bara 145 kvar, och de flesta av dom verkar vara de där moderna fula tråkiga besvärliga temana. Den här bloggen är min äldsta, sen 2011 nån gång, och har därför haft betydligt fler teman att välja mellan än nyare bloggar.

Så även om det finns en del något äldre kvar så gäller det nog att behålla den jag har nu och inte ge mig ut på några strapatser med att byta. Vill inte hamna med nån av de där nyare hemska sakerna.

Om man inte bloggar på wordpress, och inte på Blogger (kollade upp den när jag skaffade ett konto där för att kunna följa vissa saker på YouTube, och det slutade med att jag inte gillade Blogger heller. Ännu svårare att få till nåt snyggt och personligt (Någorlunda personligt i alla fall). Så! Ja! Vad finns det för möjligheter till gratis bloggande, om man nu skulle göra allvar av de funderingarna?

Fast då får jag väl åtminstone se till att jag har nåt speciellt att skriva. Om det nu blir mat eller böcker eller skrivande – eller nåt annat. Vem vet….

P.S. Det tycks som att det temat jag har just nu, inte finns på någon av mina andra bloggar…. så den gäller att håller kvar så länge det går

Long time – no seen

Och wp blir knäppare för var gång man ger sig på den. Fast det där var bara en kommentar rakt ut i det blå, för att komma igång liksom.

Har inte skrivit nåt eget på evigheter, vare sig blogg, romaner eller annat mer eller mindre tjusigt. Drygt ett halvår har jag varit borta härifrån, ser jag. Hur är det med er? Bloggar ni fortfarande? Är flitiga som små idoga myror med ert skrivande? I så fall avundas jag er.

Datorn sitter jag med mycket och ofta. Men inte för att i första hand skriva, utan för att göra affischer bland annat. Foldrar och Instagraminlägg och ett och annat inlägg till föreningens blogg. Men dom brukar ju inte vara så märkvärdiga. Hemsidan icke att förglömma! Den behöver ju uppdateras då och då.

Ibland vill jag ha tillbaka mitt liv som det var, med skrivande och allt, utan odlarförening. Men det var förstås bra mycket ensammare då, så få tillbaka det livet vill jag nog egentligen inte.

Jag hade förstås sluppit alla utmaningar då, att göra sånt som jag inte kan och aldrig har gjort. Pratat inför folk, för att bara ta ett exempel. Nästa steg blir väl att hålla en föreläsning om nåt.

Nej! Hujedamej! Det vill jag då rakt inte! Det räcker mer än väl att ordföranden plötsligt lägger över på mig att säga nåt, om nåt. Som nu när vi har planeringsmöten inför det som kommer att hända i december. Helt plötsligt ska jag berätta om nåt, komma med nån kommentar… eller nånting.

Planering… Ett julmingel med marknadsföring den 1 december, och en julfest med ännu mer mingel och glögg och pepparkakor och hela faderullan den 9 december – och marknadsföring. Av oss, odlarföreningen. Så vi växer oss stora och starka – och många.

Ja så där har det varit bra länge nu. Mycket jobb med föreningen alltså. Annars är det väl rätt bra, det hela. På det hela taget. Livet och så…

Nu måste jag kolla vad det var mer jag skulle göra. Vi ska ha möte på onsdag om det som ska hända den förste december, så det vore kanske smart om jag gör några affisch utkast till dess…

Förresten! Jag gick med på att vara med i NaNoWriMo den här gången också. 50 000 ord på 30 dagar. Jag måtte vara helt galen…

Kan någon av de här båda gröna sakerna möjligen representera mig? Och den där spretiga till vänster… vad är det för egentligen för nånting?

Att glömma, eller komma ihåg

Jag skrev ju in mig att vara med på CampNaNoWriMo igen nu i april, trots att jag så sent som för cirka fjorton dager sedan sa till mig själv att det skulle jag inte. Hade inte den ringaste incitament att lägga på mig att skriva dagligen ett visst minimi-antal ord.

Har varit med varje gång nu under flera år, i såväl ”originalet” i november, som i de båda Camp-varianterna i april och juli. Varje gång nått målet, men också blivit jättestressad fram emot slutet och sen inte kunnat skriva alls på bra lång tid efteråt.

Skillnaden mellan november-NaNo och de båda andra är, att under november är målet fixt. Det är 50 000 ord som gäller. I april och juli får man bestämma själv hur många ord man vill nå upp till under månaden. Samma mål i övrigt, att skriva dagligen. Och det retfullaste är, när man bara rakt av glömmer att skriva en dag. Det har hänt! För att man har haft helt andra saker i huvudet!

Nu satte jag bara upp mig på 15 000 ord, vilket är det samma som 500 ord per dag i snitt. Det bör jag kunna klara utan problem, och det känns heller inte alls lika stressande som att nå snittet 1667 ord per dag. Nästa steg är att inte glömma bort att skriva en dag… HA! 

Men vad? Skriva vad?

Jag hade mina funderingar på att fortsätta på min fantasy roman. Men det kändes fortfarande väldigt… Hur ska jag säga? Långt borta? Låst? Omöjligt? Gömt i allra innersta vrån av skrivarhjärnan? 

Det är delvis därför jag nu har bloggat varje dag istället. Låter det ena dra det andra, och andra dra det ena. Men det har inte känts svårt! Tänker kanske ta upp en sak, och så blir det en annan, men det gör inget! Och jag har aldrig speciellt svårt för att skriva om mat, även om jag inte kommit igång riktigt med – vad man skulle kunna kalla för ”informerandet”! 

Fast jag misstänker alltmer att det inte alls är frågan om nån information, undervisning, fakta-skrivande eller vad man nu skulle kunna kalla det som jag levererar. Eller ens borde leverera! Det är snarare nån sorts småprat om mat och hälsa det är frågan om. Och det är kanske just det som är grejen för mig? Åtminstone just nu, där jag för närvarande är i mitt liv.  Småprat om ett ämne jag alltid varit intresserad av, får lov att inte vara helt konkret och fakta-förföljd, utan kan ta det lite som det kommer! 

Ibland dyker nåt minne från forna tider upp. Ibland blir det utvikningar till nåt helt annat ämne. Ibland blir det nåt helt annat än jag från början har tänkt.

Misstänker att det nog är rätt bra det här, precis så som det är. För mig. Just nu. För det blir nån sorts flöde som föds i samma stund jag sitter här vid tangentbordet och låter fingrarna följa med i det som hjärnan plockar fram. Oavsett om det är rödbetsburgare, råkostsoppa eller wp’s förändringar. Och jag får tycka vad jag vill om det. Wp’s förändringar alltså.

Väder och vind

Ett sånt rusk det har varit i dag, och det är kanske ännu inte slut med det, även om solen tittar fram just nu. Det har varit kallt, bara snäppet ovan nollan. Blåst nästan storm, och omväxlande regnat, snöat, haglat och emellanåt – så har molnen skingrats för en stund och solen tittat fram ur det blå. Det iskalla blå. 

Tur man inte skulle nånstans i dag. 

I morgon ska jag, så jag hoppas vädret är trevligare då. På förmiddagen till bibblan och diskutera om en skrivarcirkel som vi ska få igång. Online, förstås, via nåt som heter Jitsi. (Var det väl det hette?) Jag hade aldrig hört talas om det tidigare, men är alltså ett alternativ till Teams eller Zoom. Ett man inte behöver logga in på i alla fall, och inte nödvändigtvis ladda ner en app. Och jag som klart föredrar datorn när det gäller sånt här, är högst tacksam för detta. Så i morgon ska jag få reda på lite mer om Vixit och hur man gör. Och man tar ju alla möjligheter till att se några andra människor, även om man bara blir två eller tre som ses. 

På eftermiddagen har jag planerat gå till gymmet. Fitness24seven, som har öppnat en ny lokal inte alltför långt ifrån där jag bor. Tänkte nu i början gå dit när det är bemannat, innan man lärt sig hitta runt i lokalerna och hur maskinerna fungerar. Så jag kan ta mig in, och ut sedan när jag tycker jag har tränat klart för dagen. Där är personal 16 – 20, måndag till fredag. 

Men jag räknade krasst med att det inte skulle vara nån där i dag. Hur som helst, så hade jag inte stuckit dit ändå idag, inte i det här vädret. Det var ju lite uträkning från min sida, med att börja på gym igen när det börjar våras och man har sommaren framför sig. Har mer än en gång lagt av att träna när det blivit vinter och regn och femtielva lager kläder… man har ju ingen bil utan cyklar i ur och skur. Dock helst inte i skur, men ibland måste man.

Idag var jag glad att jag inte måste.

Apropå datorer och logga in på nånting. Just logga in nånstans behövde jag ju inte, men det var när jag gick in på bloggen igen för ett litet tag sedan, efter flera veckors uppehåll. Fick en smärre chock! Wp hade verkligen passat på att ändra om hur det ser ut och hur det fungerar. Jag fullkomligen avskyr det! 

Hade ju fått en idé om att skriva mer om mat och hälsa, och funderade lite om det fanns nåt annat tema som skulle passa bättre än det jag hade (har). Men där såg helt annorlunda ut, det var det nya ”uppdaterade”, ”enklare” sättet att blogga på som nu presenterades. Och enbart det. Tidigare kunde man välja ny eller klassisk editor. Jag har provat den där nya ”enhanced” varianten, men hade gått tillbaka till den gamla klassiska. Tycker fortfarande mycket bättre om den, och bara det att man kan få sätta till en stor anfang i början av ett stycke, är inte värt det andra som jag mest tycker är sk… irriterande. 

När jag tittade på sidan med alla teman, så var bara ett fåtal kvar som visades. Givetvis de nyaste och ett fåtal av de äldre. Fula, tråkiga, enformiga… jag upplivade ju den här bloggen då ”när det tråkiga hände” inte bara för att byta adress utan just denna för att den är min äldsta blogg på wp och hade därför massor av gamla, gamla tema kvar. Inte alla från allra första början förstås, men många nog. Och många, kanske rent av de flesta, hade uppdaterats av wp så man kunde ha riktigt kul med att välja olika färger och bakgrundsbilder och såna där header-bilder. Costume design, hette det på den tiden då man kunde köpa till det till sin blogg.

Förutom att det nu bara var 114 gratis teman kvar att välja mellan, mot 325 för min del på min blogg, fick jag dessutom räkna hur många de var, och man kan inte söka efter ett specifikt tema. Inte med namnet om man känner till det, bara bland de som wp kallar ”avancerade”. Där kan man välja sökord efter funktion. Och få förslag på teman. Den biten känner jag till sedan tidigare, och den är väl ok – men inte mer. Jag tycker den fungerar rätt knäppt. Ids inte förklara här nu…

Borta!!!!????!!!! 

Större delen av mina älskade valbara teman var borttagna??? 

De med charm, personlighet, variation, möjligheter??? Vilket också gäller de teman som man kan köpa, massor är borttagna, men vet förstås inte om prenumeranter fortfarande har fler att välja på, för det fanns betydligt fler tidigare, även bland dem. Och det tema jag faktiskt köpte en gång i tiden, finns inte längre så jag kommer åt det. Bara för att jag bytte till ett annat… för omväxlings skull. Jaja! Man får vara som man är, när man blev som man skulle!

Sur som attan blev jag, i alla fall. Jag skulle minsann inte blogga med wp längre. För nu var måttet rågat! Ändringarna för många… för… ja… Men…

Men då … alla er jag lärt känna via bloggen? Då skulle jag ju inte ha er längre heller! Även om jag är urusel på att blogga regelbundet, gör oförmodade pauser, är dålig på ett kommentera… så finns ni där! Och jag är här! Och att ni finns gör det roligare att blogga!

Värsta irritationen la sig så småningom, och jag började undersöka saken närmre. Kollade nätadresserna och fann att namnet på de nätadresser jag hade bokmärkt tidigare, admin bland annat, började med mitt ursprungliga bloggnamn – som det alltid har gjort och gör fortfarande. Alltså: ordbild.wordpress.com och sen en kombination efteråt beroende på om jag skulle till admin, till editorn eller till de olika temana. 

Nu, efter att wp ändrat det där och tagit allt bestämmande ifrån oss, börjar webnamnen på ”wordpress” och först framåt slutet kommer ordet ”ordbild”. 

En suck av lättnad! Trots allt. Men jag insåg att jag var tvungen spara de riktiga adresserna, alltså mina egna adresser, för wp snek sig in omedelbart så fort man förflyttade sig bland sidorna. Så nu har jag bokmärkt så jag kommer rätt in till admin, till där man skriver inlägg, till där man kollar tema och till huvudsidan. Där man ser själva bloggen. Just den spelar förstås mindre roll i det här sammanhanget, men jag har den ändå bokmärkt. 

Statistiksidan kan jag inte göra nåt åt, men det gör inget. Bara jag kan kolla teman som jag vill och skriva på den klassiska varianten av editor så är jag nöjd. Ja, det gäller även där jag har bilderna. Jag har även sparat adresserna bland mina anteckningar. Om bokmärkena skulle försvinna av nån anledning.

Och jo! Där bland temana låg allihop kvar! Med sökmöjligheter på namnet, och inga idiotiska överskrifter som ”rekommenderade” respektive ”avancerade”. 

Okay! Var och en får givetvis ha det bloggtema som hen själv vill. Att göra nåt personligt av det eller bara acceptera att wp väljer åt en. För egen del, tycker jag att det är en fördel att själv kunna skapa en blogg, försöka göra den tilltalande, personlig, trevlig och så vidare, och som speglar det tema man skriver om och och kanske även speglar en själv. Åtminstone en smula!

Det är inte alla som slutat gå in på andras bloggar på datorn och bara läser inlägg i readern/läsaren på en mobil eller platta! Om så vore fallet, vore det ju totalt meningslöst att över huvud taget ha olika teman! Rekommenderade eller avancerade. 

Usch så tråkigt det hade varit! Där läser man böcker istället!

 

Ibland händer det…

Sitter här nu efter att ha fyllt de senaste dagarna med massor av arbete på vår förenings Verksamhetsberättelse. Ja, inte bara de senaste dagarna förstås, men mest intensivt nu det senaste för att få den helt klar innan mars var helt slut. Så i går kväll satt jag och mejlade ut det färdiga dokumentet till alla medlemmar. Och nu senast – satt jag i dag några timmar på förmiddagen på bibblan tillsammans med ordföranden och fyllde i en blankett på nätet för att söka sponsring från kommunens bostadsbolag. Sån där digital blankett. 

Sen la jag i god tro till den där Verksamhetsberättelsen som en bilaga, men det lyckades inte när jag skulle skicka ansökningen. Säkerligen för att filen var på tok för tung, för många sidor och i det här hänseendet – för många bilder. (Som mejl gick det bra, däremot)

Så jag lät det vara, hade – lyckligtvis – tagit skärmbilder på allt vi formulerat och skrivit in, och gick hem. Var och en till sig, dags för lunch. Och där snurrade det fortfarande på i datorn och försökte skicka. 

Till slut gav jag förstås upp, men i och med att jag uppdaterade sidan, försvann förstås alla uppgifter, all text vi under två timmar suttit och formulerat så snyggt och prydligt. 

Tack och lov för skärmklippen

För nu fick jag börja om från början! Efter att ha ätit lunch och druckit kaffe, förstås. Skrev alla de där uppgifterna om namn, adress, organisationsnummer och så vidare, och så första meningen i den första rutan. Tryckte ner tangenten för att flytta pekaren till ny rad, till nytt stycke till och med. 

Schwosh! Där for dokumentet iväg som om det var färdigskrivet! Vad i hela…..??? 

Vad hände? Hur hände det? Jag var ju inte ens i närheten av den där skicka-knappen!!! Råkade jag dubbelklicka för snabbt? Inte för att jag vet om det alls går att skicka nåt på det viset. Har aldrig någonsin varit med om att en dubbelklickning, ens aldrig så snabb, kan få ett dokument att skickas. Ett helt mysterium för mig. 

Får väl ändå säga, att när nu oturen var framme att det for iväg, så var det ändå tur i oturen att jag åtminstone inte hunnit skriva så mycket att det mesta var gjort. Nu var det personalierna och en mening jag hade hunnit få ner. Så det var bara till att börja om från början!

Tredje gången gillt!

Det kändes lite nervöst när jag kommit så långt som att jag skulle gå ner till rad två, paragraf två, i den första av rutorna. Det var väl ändå inte så idiotiskt att det var det som skickat iväg filen…? Näää… så korkat kan det väl ändå inte ha varit. Jag måste ha råkat trycka en tangentkombination som jag inte känt till. Men väldigt försiktigt tryckte jag så ner pekaren en rad – och väntade det värsta.

Som inte hände! Och det skulle det inte göra heller!

Så nu var det bara att fortsätta fylla i resterande texter i resterande formulärsrutor. Det gick, och jag skulle precis läsa igenom allt en extra gång så allt var okay, när jag fick ett mejl vidarebefordrat till mig från ordföranden. Det var en automatisk avisering om att vår ansökan om sponsring hade blivit mottagen.

Jaha! Det var den med bara en enda stackars mening i! Förutom personalian, och ja – det är förstås ordföranden som står som kontaktperson. Men hur skulle det nu bli med det här exemplaret som jag just skulle till att skicka iväg? Längst ner på sidan stod ju fortfarande den där korta texten kvar om att det blivit ivägskickat. Det som blev fel, alltså. 

Men jag tryckte på skicka-knappen och all text försvann, och … hm… det stod väl att det hade blivit skickat??? Just nu blir jag väldigt osäker, men det måste det väl ha gjort. Blivit skickat.

Men får väl ännu ett vidarebefordrat mejl när väl ordföranden har fått den där aviseringen, och får han ingen sådan inom rimlig tid får jag väl skriva en ny ansökan om sponsring… men man kan ju ringa dit och fråga först, om den kommit fram. Den riktiga.

Puh!!!

Har gjort det igen!!!

Varit som död för världen alltså. Haft uppehåll med bloggandet! Helt oplanerat! Helt oväntat! Kom som en stor överraskning – inte minst för mig!

Fast nu när jag äntligen kom mig för att komma hit igen, ser jag att senaste blogginlägget – före detta alltså – har rubriken stiltje. Och jag skriver om tystnad och flunsa (om det nu var det) och tröjstickning. Som blev mer eller mindre en katastrof.

Men måste väl så här i eftertankens kranka blekhet, även erkänna – åtminstone för mig själv – att jag liksom inte hade nåt att komma med. Hade inte haft på länge, kände jag! Inte kunde jag skriva brännande och välskrivna artiklar om viktiga saker. Inte kunde jag skriva vackert och innerligt om vardagslivets sorger och glädjeämnen. Inte kunde jag skriva ditten och inte kunde jag skriva datten, tyckte jag. Jag kände mig så vansinnigt tråkig i bloggandet!

Okay! Dessutom mådde jag inte riktigt bra.

Det känns som om jag haft en virus i kroppen i princip hela vintern. Och för att nu göra en lång historia kort – jag skrev först alltihop och det blev dödstråkigt – två segdragna nånting, utan feber men med influensaont i kroppen, viss sjukkänsla om än ganska svag och just det – inte så långvarigt. Efteråt kändes det fortfarande stelt och segt och knepigt ont.

Men sen så!

Förra tisdagen – för 1,5 vecka sedan – hände det IGEN!!!! Fast denna gången på riktigt. Nån form av kräksjuka. Började må illa på kvällen, kräktes  – feber 38,5 – behövde kräkas på natten – flera gånger om, men det kom inget!!!! Hur obehagligt är inte DET! När det kramp-spasmar i midjehöjd men utan resultat.

Sov mellan varven. Ringde läkarstationen på morgonen. Sov. 38 i temp då. Sov. Kräktes halv elva. Denna gången på riktigt. TACK OCH LOV!!! Får man väl säga. Kvart i elva ringde läkarstationen upp mig. Fick förhållningsorder vad jag skulle göra om jag blev sämre, och så sa hon till mig att ringa igen nästa morgon. Sov i stort sett hela resten av dagen. Fick avstå från ett Teamsmöte på förmiddagen och fick ställa in ett annat Teamsmöte på eftermiddagen som jag dessutom var projektledare för. Men hade ingen ork till sånt. Jag sov och drack vatten. Och sov igen. På kvällen 38,4,

På fredagen kunde jag ta mig bort till läkarstationen och bli testad. (Det var inte Covid)
Rätt skönt med en nypa frisk luft, det var det onekligen. Men det blev fortsatt soffläge resten av dagen. Lördagen var jag lite piggare, söndagen helt feberfri. Och i måndags kände jag mig normal igen.

Och det är nu det vackra i kråksången dyker upp! Det är som att jag mår bättre nu än jag gjort på ett halvt år! Definitivt piggare! Visserligen fortfarande knepig i musklerna, men det är liksom på ett annat vis!!! Ett bättre sätt! Mer normalt sätt! Inte virus-sätt!!! Jag är på det hela taget rörligare! Och den stelhet som dyker upp när jag varit ute och rört på mig, den försvinner snabbare.

Och nu kommer min slutsummering om det här!

Jag tog det här som en kärleksfull spark i ändan. Tänkte utrensning av skräp, städa kroppen, reboota! Och börja om på ett bättre sätt. Fick idén att köpa kokboken som hör till Stig Bengmark’s ”Välj Hälsa” som jag hade sedan tidigare. Inspirerad av detta, rusade tankarna vidare till Food Pharmacy. Hittade de tre böckerna på AdLibris som nedladdningsbara för bara 49:- st. Första boken, Kokboken och uppföljaren. De kom som pdf, och kan läsas i den app som AdLibris har, men även läggas in på Apple’s ”Böcker” eller läsas i Adobe Reader.

Vi pratar alltså här om tarmhälsa, bra magbakterier, fibrer och rent allmänt bättre hälsa. Mera råa grönsaker och rotfrukter i kosten. ”Slow cooking”. Undvika att steka mat, framför allt så det blir mörk stekyta. Ångkoka hellre än koka på traditionellt vis. och så har vi det här med resistent stärkelse.

Det är mycket det här, och det berättar man inte om i en paragraf eller två. Det är knappt en synopsis en gång, det jag nu radat upp här.

Till saken hör, eftersom jag började med att klaga på att jag inte kunde skriva, att jag nu kom på vad jag fgaktiskt skulle kunna fokusera mitt skrivande på. Det där intresset som jag haft större delen av mitt liv! Kostens betydelse för hälsan! Livstilen! Att äta god näringsrik mat som inte bara magen utan hela kroppen blir glad av!

För jag hade börjat slarva, mot bättre vetande. Portionerna hade successivt börjat bli större. Insåg att jag hade börjat äta mer fett än tidigare. bakade oftare bröd, definitivt inte tillräckligt med råa grönsaker… och så vidare…

Jag var tvungen att ta tag i mig själv, och tack vare kräksjukan fick jag incitament nog att börja göra det också. Så därför har jag nu justerat bloggen en smula utseendemässigt (fick en chock när jag såg vad WP hade gjort under mina borta-varande veckor… men det tar vi en annan gång…) och tanken är alltså nu att fokusera betydligt mer på bra mat, näringsrik mat, mat som magen, tarmarna och hela kroppen blir glada av. Alltså hela jag!

Och det är riktigt gott! Kokboken till Food Pharmacy är ett fynd när det gäller inspiration och läckra rätter!!!!!! Och de här böckerna knyter också an till Stig Bengmark‘s böcker Välj Hälsa. Han är för övrigt kirurg, forskare, professor emeritus, 92 år ung och lever som han lär. Frisk och sund och fullt aktiv!

En vinterhistoria

Det är förstås ett tag till innan det blir vinter i det här landet. Åtminstone här långt söderut. I nordvästra Skåne. Inte desto mindre hittar undertecknad texter från andra vintrar i sitt idoga stökande bland gamla mappar och wordfiler. Texter sparade från bloggar, sedan åratal tillbaka skapade – och sedan lagda halvt gömda halvt glömda. Texterna alltså, de där bloggarna är raderade.

En otrolig hopplös röra känns det som just nu, att skapa ordning i kaoset och plocka fram – i första hand – det som rörde den där ADHD bloggen. Plötsligt, mitt i arbetet med att formatera det som hamnade i den där andra bloggen, så handlar det plötsligt inte längre om ADHD och det som hör till det ämnet, utan om böcker och skrivande. Har jag blandat på nåt underligt sätt, funderar jag och börjar rota bland de där mapparna och filerna på datorn.

Modet sjunker hastigt vid åsynen av rörorna där. Dubbletter, enskilda månader, dåligt namngivna så det är svårt att ens veta vilket år det är frågan om ibland. Och så kopior på kopiorna.
Snacka om att ha både hängslen och livrem…

Idén kommer i alla fall ganska snabbt, i vart fall innan den totala letargin har drabbat. (Det har den förstås gjort ett par gånger om redan, vid åsynen av hopplöshetens berg – att få nån form av ordning i tidsspektrat. Även frågan ”är det här verkligen samma blogg, eller har jag blandat?” dyker upp i huvudet. Mer än en gång faktiskt…

Men den där idén, ja! Den innebar att ta Scrivener till hjälp! Härliga Scrivener där det är så lätt att få överblick över alla scener och kunna flytta hit och dit tills allt stämmer. Särskilt då förstås, när varje scen/avsnitt kommer att fyllas av en månads texter. Och så lägger man då dessa månadsavsnitt i en mapp med namnet på året ifråga! Lätt som en plätt!

Nåja! Kanske inte riktigt så lätt, men utsikten att kanske kunna få överblick över vad som finns i skattkistan ”Gamla bloggen” gjorde att humöret vände uppåt igen, och arbetet med detta påbörjades.

Allra först välja en mapp, en huvudmapp, så att säga. Där låg det 49 stycken wordfiler. Huller om buller. Tja, i nån sorts bokstavsordning förstås, men tidsmässigt huller om buller. Och inte alltid en månad i var fil. Den övergripande tiden tycks vara ungefär tre år. Framför allt tycks tidsspannet sträcka sig från mars 2010 till och med juli 2013. Vågar mig inte på en gissning ens, hur många inlägg det kan vara frågan om eller hur långa de kan vara.

Nästa steg, är att radera alla uppenbara dubbletter. Där försvann 14 filer till papperskorgen. Kolla upp och förtydliga i filnamnet vilken månad och vilket år det är frågan om, är också gjort. Så nu lägger jag in i Scrivener… efter hand… lugnt och stilla… så jag inte missar eller blandar ihop…

Vinter???
Ja visst ja! Man tänker skriva ett och sen blir det nåt annat. Det var bara den här lilla saken jag hittade från…


15 december, 2010 

Dagen idag…

Jag står vid min bil.
Det går inte att se in i den för all den frusna beläggningen. Dessutom är den stängd, låst och omöjlig att ta sig in i. Jag står med isskrapan i handen och känner hur jag fylls av panik. Av ren vana, och inget annat, trevar jag i fickan efter nyckelknippan och slås än en gång av det faktum att den inte är där. Den finns inne i bilen och håller motorn igång. Motorn som puttrar för fullt, fläkten och värmen som står på max, eltrådarna på bakrutan som är påkopplade – och jag kommer inte in i den.

*

Låset i dörren vid förarplatsen hade vägrat att ens släppa in nyckeln, trots ett par omgångar med låsolja. Bakluckan hade gått bättre och öppnats efter några lirkande försök. Men jag ville inte ens försöka krypa in den vägen utan hoppades på dörren vid passagerarsidan. Och! Jo! Den gav också så småningom med sig och öppnade sig med ett isklirr.
Å vad jag avskyr vinter och kyla och dessa förbaskade tillfällen när man måste skrapa fram bilen ur ett islager!

Inne i bilen hade jag så ställt min väska på passagerarsätet, klängt över växelspaken, sedan glidit ner på min plats och startat motorn. Inga problem där. Den spann som en belåten katt. Jag försökte öppna förardörren inifrån, men det gick inte. Så det blev till att gå ur bilen samma väg som jag kom in.
Över växelspaken, över väskan och sedan ut.

För att kunna skrapa fönstret behövde jag stänga dörren. Den åkte igen med en dov duns. Jag vet inte vad det var som ögonblickligen fick mig att vilja öppna den igen. Men jag tog i alla fall tag i handtaget – dörren vägrade att ens rubba sig.
Jag gick runt och provade bakluckan. Den var också obönhörligen stängd.
Dörren vid förarplatsen? En panikunge växte i magen.
Fast.
Frusen?
Låst!

*

Jag står vid min bil.
Motorn puttrar och inne i bilen finns nyckelknippan och min väska med plånbok och mobiltelefon. Jag kommer inte in i bilen, jag kommer inte in i min lägenhet, och trots att det i min ägo för närvarande finns två fungerande mobiltelefoner, har jag ingen av dem i någon av mina fickor.
Panikungen växer.
Vad gör jag?

Att lämna bilen där, puttrande och med min väska i framsätet, tar emot. Men jag kan inte se att jag kan göra något annat. Att skrika skulle knappast öppna några lås, och även om någon granne skulle komma förbi, skulle han eller hon knappast kunna hjälpa mig. Jag måste in i min lägenhet för där har jag reservnycklar. Och vem kan släppa in mig där? Jo, fastighetsskötaren.

Men, men, men! Det kontoret ligger ca tio minuters promenad från där jag befinner mig, och dessutom är det inte en tidpunkt då där är öppet. Måste ringa hyresvärdskontoret – men varifrån? Klockan tio på förmiddagen finns inte särskilt många hemma på det här området. Dessutom känner jag ingen. Ingen mer än min närmsta granne.
Hon brukar vara hemma, sjukpensionär och rullatorberoende, men trots allt så kan det ju vara så att hon tagit sig iväg till Ica eller åkt någonstans. Jag kan bara hoppas och be att hon är hemma.

Jag lämnar bilen, går in på min gård igen, fram till hennes ytterdörr. Ringer på. Ingen öppnar. Panikungen i magen som lugnat sig en smula, börjar spralla rundor igen. Jag ringer en gång till på dörren. Går några steg och undrar vem annars jag kan ringa på hos för att låna telefon. Vem kan tänkas finnas där bakom någon av de stängda dörrarna? Så öppnar A sin dörr. Tack och lov! Jag kan bara med nöd och näppe formulera mig men lyckas ändå på något sätt tala om vad som hänt. Hon plockar fram telefonnummer och ringer, jag får tala med hyresvärdskontoret som kopplar mig vidare till områdeskontoret. Jag darrar och mår lite illa.
H svarar. Lyssnar. Säger: jag kommer inom fem minuter.
A pratar om när hon en gång låste sig ute. Pratar om kostnad för att bli insläppt.
Men vad har jag för val?

Snart kommer H. Han ler och säger: Jag säger ingenting! Sånt här kan hända vem som helst!
Han låser upp min dörr, jag plockar fram extranyckeln till bilen, extranyckeln till lägenheten och faller H om halsen i en tacksam kram. Han begär inte ens ett öre. Han bara ler.
Så som han alltid brukar göra.

Vi går ut till bilen som står där och puttrar på. Isen på rutorna har smält till hälften. I övrigt ser den fortfarande mest ut som ett mindre isberg.
Dörren vid förarplatsen går förstås inte att öppna nu heller, men lyckligtvis den andra. Jag tackar H för tusende gången och han går leende vidare.

Nu skrapar jag rutorna färdigt och kör iväg till macken. Häller i K-sprit och full tank bensin. Kör en runda på nån mil så allt blir ordentligt genomvarmt. Trycker in mer låsolja i låsen och hoppas innerligt att allt ska gå bra på fredag då jag ska köra.

Bilder från Pixabay