Vart tog sommaren vägen?

Nu tänker jag inte i första hand på värmen, vi hade faktiskt två riktigt varma dagar nyligen och sen en tredje som började sval men som byggde upp sig till tung värme och kvavt tills det bröt ut i åska på kvällen.

Vad jag tänker på, är att vi redan är i slutet av juli. Bara ett par dagar till, så går vi in i augusti

Är det klokt det?

Rent konkret, så går inte tiden vare sig fortare aller långsammare. Det är bara vår upplevelse av den. Så varför upplevde man sin barndoms sommarlov som näst intill oändliga? För jag är väl inte den enda som kände så? Tills den plötsligt var slut och det var dags gå till skolan igen.

Och så nu. Ju äldre man blir. Även med detta – inte bara jag. Tiden går fortare ju äldre man blir. Vilket den faktiskt, egentligen inte gör.

Man kanske borde ha det tråkigt i större utsträckning? För då känns ju tiden lång. Men det vore inte värt det, för det är så tråkigt att ha tråkigt.

Men så där lite lagom mitt-emellan?

Äsch! Man får väl sikta på att bli 120 så småningom. Eller 150 för den delen.

Om man över huvud taget ska bry sig.

Bilden däruppe är från Pixabay. Valde den eftersom jag bor i en stad som ligger vid havet. Okay! Öresund, då. Om man ska vara helt sanningsenlig. För övrigt har jag inte varit nere vid en strand eller ens i närheten av hamnarna i centrala stan på hela sommaren. Hittills. Mina cykelrundor har än så länge mest gått åt andra hållet.

Kanske dags att göra det snart. Cykla till nån strand. Andas in doften av saltvatten och tång. H22 är ju över nu. Och snart nog semestrar och turister och allt det där…

(Kan man få lov att skylla den overksamheten på en efterhängsen, om än av den falska sorten, ischias?)