Som sagt…

Vardag igen. Och de där blå dunsterna jag slogs av i samband med förkylningen om att jag skulle kunna börja skriva lite mer regelbundet igen – förefaller bara vara just det. Blå dunster. Ett hopp.

För nu duttar det in både det ena och det andra i almanackan, och visst är det roligt! På sitt sätt! Men …

Antagligen är jag lite slö och trött också. Inte bara antagligen. Om jag får lov att skylla på nåt så är det den där ischiasen och det andra skräpet man har dragits med under en längre tid.

Hittade i alla fall en mångsidig och duktig kiropraktor.

Men, det kan finnas en del ”men” i det också. Som nu i torsdags när jag var där senast. Kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av nån bildåre på motorvägen.

Inte nåt ont sagt om kiropraktorn alltså! Jag har varit där tillräckligt många gånger nu för att verkligen ha tillit till honom. Kunnig, erfaren, mångsidig, observant… men det kanske blev lite i häftigaste laget med behandlingen i torsdags. Särskilt där uppe kring nacken och axlarna.

För övrigt trodde jag att den värsta träningsvärken skulle varit över nu. Brukar oftast vara värst dag 2 och 3 efteråt. Precis som när man varit på gym. Eller cyklat en lång runda.

Det kändes ok i morse när jag gick upp. Gick bra att duscha och tvätta håret. Ordnade frukost och sen lite kaffe på det. Satt samtidigt och kollade in föreningens grejer. Mejl, Insta, FB, bloggen… Och sen när jag reste mig för att sticka iväg till Maxi var det kört.

Höftområdet, bröstryggen, nacken… åt h-e med nacken!!! Varför blev det plötsligt så infernaliskt stelt där? Och ont!

Ja det sägs ju att det är normalt och vanligt att det först känns värre innan det blir bättre. Det är egentligen ett gott tecken, ett bevis på att kroppen svarar på behandlingen.

Men fy tusan som det känns. Och jag som snart ska iväg till ett möte som börjar kl 15

Inte blir det skrivit nånting heller. Bortsett från de nästan tre timmar jag satt igår och skapade ett inlägg på föreningens blogg. Med bilder och länkar och citerade textbitar från kommunens info-sida. Plus inlägg på Insta och FB, och att jag sen uppdaterade bloggen ifråga lite vad gäller utseendet. Bytte lite färg och sånt.

Jahapp! Det var den dagen det. Hann t.o.m städa badrum och hall och lite till… AHA! Är det därifrån ???  Träningsvärken nu… ??? Eller de många timmarna framför datorn?

Och var är mina manusutkast? De där jag skulle titta lite närmre på!

2 reaktioner till “Som sagt…”

  1. Det är sannerligen enerverande att ständigt ha värk.
    Jag har fullständigt kastat in handduken. Tar det bara lugnt och låter dagar som nätter att flyta på och låtsas som ingenting. Aningen innehållslös tillvaro och hoppas att det ger med sig så småningom.
    Vet att sittande är en mördare men, nu om dan, gör det ingen skillnad. Skyller på kylan och dålig självinsikt/vilja att förändra eller kämpa emot.
    Tur att du har uppdrag som stimulerar huvudet i alla fall. Här vill jag bara att morgonen ska bli kväller. 😉 (nu skulle jag behöva en smaylis som skrattgråter men vet förstås inte var sådana finns) 😀
    Ha det så gott det nu går ❤

    Gilla

    1. Ja du! Jag skyller också på kylan, och ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Och visst är det skönt att ha nåt som stimulerar hjärnan åtminstone. Men som idag, efter att ha blivit påmind om de i går kväll, skulle jag vara vid växthuset till kl 8 på morgonen för ett möte, en sorts intervju inför en mastersuppsats. Och även om jag faktiskt vaknade kl 6, istället för att bli väckt halv 7 av mobilen (skönt man slapp bli väckt) så skulle man masa sig upp också, så att man hade vettig tid på sig till dess det var dags att gå hemifrån. och morgnarna är het klart den värsta tiden. Ischiasen skriker, behöver visserligen röra på mig för att det ska lindras. Men FÖRE 8 PÅ MORGONEN!

      Men värst är nog att vara tvungen äta frukost så tidigt, efter att inte ha fått ta det lugnt i sängen ett bra tag till efter att man vaknat. Och kallt som attan ute,
      Det finns inget så kallt som vintrar i nordvästra Skåne. Kanske bara runt nollan eller några fåtal grader åt endera hållet, men isande vindar och på nåt konstigt vis fuktig luft som kryper in på bara skinnet. Då hade man egentligen hellre varit i t.ex Dalarna med 32 grader kallt, eller 24. (Har upplevt bådadera)
      Sen är man dessutom påbyltat lager på lager, så i praktiken blir man våt inifrån, av svett. Särskilt om man är så dum så man cyklar eller promenerar en runda.
      Men det blir väl vår i år också. Och jag frös inte ihjäl i växthuset.

      Har gått upp lite i vikt. Magen putar mer än vanligt. Jeansen stramar mera. Osv. Vågar inte väga mig. Skyller på jordnötterna… och förkylningsinaktiviteten… röra på sig bör man, röra på sig böööör MAN!
      Har det så gott det nu går, önskar detsamma till dig! Vi ger aldrig upp!!!

      Gillad av 1 person

Kommentarer är stängda.