I morgon är det sommar!

I varje fall tycker klockan det, och jag håller så gärna med. Inte för att vädret slår om som en knäpp med fingrarna, men det är nåt psykologiskt över det hela. En känsla av att vi nu är inne i den trevliga delen av året. Sommarhalvåret!

Men sen har det ju hänt under årens lopp att man upplevt snö kring Valborg. Ja, ända in i maj. Här i södra delen av Sverige menar jag nu. Har aldrig varit längre norrut än i trakten kring Dala Järna, och strax där norr om.

Var där över jul och nyår för en tio tolv år sedan, cirka, och det var faktiskt en upplevelse. Inte minst det där med temperaturer och vilken otrolig skillnad det kan vara med känslan av kyla.

Där uppe var det som kallast medan jag var där, ungefär -32 grader. Det var kallt, inte tu tal om den saken, men man kunde vistas utomhus. Snön som täckte marken och träden och allt runt omkring, var fjäderlätt. Låg som ett fluffigt duntäcke över allt. Knarrande, men med självflygande snöpustar när man rörde sig ute. Och det var inte särkilt halt, efter vad jag kan minnas. På sina ställen var det kanske så, men jag minns det inte i så fall.

När sedan temperaturen gick upp till cirka 22-23 grader, gick det alldeles utmärkt att ta promenader på uppemot en timme. Det var ljuvligt! Solen sken och fick allt att gnistra och blänka. Så otroligt vackert det var i stillheten!

Här! I Skåne. I nordvästra delen ute vid kusten, kan man knappt vistas ute när det är ett par minusgrader. Knappt när det är ett par plusgrader heller. Vinden! Den fuktiga kylan som tränger in mest överallt. Snö eller inte snö spelar inte så stor roll i det här sammanhanget. Det är bara så kallt! Så genomträngande kallt. Men när snön väl är där, så ligger den tyng och ödesmättad. Inte några svävande maskrosfjun där inte!

Halt blir det hur lätt som helst. Vintrarna har ofta en tendens att snöa, tina, frysa på, tina igen. Det blir spår. Av fötter, av hjul, av gu vet vad ibland. Och dessa spår fryser till och ger ett landskap som är storknottrigt, halt och näst intill omöjligt att bemästra!

Ibland snöar det, ibland inte, och det kan komma mängder när det beger sig. Det kan till och med bli riktigt vackert ibland. Och ibland blir det kaos. Söder om oss här i nordväst, kan det bli ännu värre. Kring Lund och bort mot Österlen. Där har vindarna fritt spelrum över slätterna och den snö som så häftigt virvlar ner mot marken, flyger sedan samman i stora vallar.

Minns Lund. Kan det ha varit vintern 79-80? Det var några stycken av våra bekanta  som skulle åkt till Malmö och fira nyår. Några därifrån skulle fira nyår tillsammans med oss. Men mellan Helsingborg och Malmö var det storm och snökaos och igenproppat. Tågen gick inte och man uppmanades bestämt att inte ge sig ut på vägarna i bil. Man kunde bli stående där mitt i det vita, utan att kunna ta sig vare sig fram eller tillbaka.

Så de som skulle åka söderut, fick fira nyår med oss i stället. Och malmöborna, blev förstås tvungna att stanna kvar där.

Lika illa bort mot Lund och förbi. Snökaos på Österlen. Inte bara kring nyår, även om jag nu inte minns hur länge det värsta höll på.

Lite senare, kanske i januari, kanske februari – minns inte det heller – var vi några som skulle till Lund för att se Up With People. Jo, det gick att köra då, motorvägen var inget problem, men minns att när vi nådde fram till Lund, var det långa sträckor med så höga upplogade snövallar att man inte kunde se vad som fanns på andra sidan. Det var som att åka genom en snötunnel. Dessutom hade det hunnit mörkna då, och gatlyktornas sken fick himlen att se än svartare ut.

Men vi kom dit vi skulle, och vi kom hem igen sen – så – det var det äventyret, det.

Jag begriper inte hur jag nu kunde komma att tänka på vinter och snöstormar! Det är ju sommar som är i antågande! Med sol och värme och bara ben!

Nej inte det sista förresten. Dom bara benen är bara bara därhemma i ensamheten. Möjligen visas vaderna på cykelturerna. Köpte ju shorts förra året. Det var mycket länge sedan jag hade shorts innan dess… och jag kan bara hoppas jag kan ha dem på mig i år.

Jag åt alldeles på tok för mycket rostade och saltade jordnötter i den vevan jag var sjuk. 2 kilo på – inte särkilt många veckor…
Det tänker jag inte göra om i brådrappet. Helst aldrig…

Skrev jag det verkligen eller tänkte jag det bara?

Jo, jag undrar, för när jag var sjuk så blev det både läst och lyssnat på böcker och jag hann med att skriva lite också. I varje fall blogginlägg och några mejl. Lyckades till och med få lust att, OCH plockade fram några gamla påbörjade manus i akt och mening… att kanske… fortsätta jobba med nåt av dem.

Sen vart jag plötsligt frisk igen – trots att det hade gått ett par veckor, 3,5 närmare bestämt – och successivt började min almanacka fyllas av än det ena än det andra. Okay! Att det inte fylldes så mycket under sjukveckorna berodde väl inte på det i första hand, utan på efterdyningar av julhelger och vinteruppehåll och kyla och allt sånt där.

Den här fastigheten ska bli 16 våningar hög, på den högsta delen!

Likväl! När man nu skulle vilja ta ett tag med skrivandet igen, eftersom det var så härligt – vad händer då? Ja, inte blir det skrivet i alla fall. Det blir möten och sammankomster och saker som måste göras, affischer som måste skapas, inlägg på Instagram, Facebook och bloggen – inte min egen utan föreningens, och den där andra bloggen som inte heller är min utan hänger ihop med vad som händer här. MARKNADSFÖRING!!!

Det grävs och det byggs och det planeras och det hittas på  och det är en himla rush på det hela så man rent tappar andan bara man tänker på det... eller det här.

Nu är det förstås inte bara negativt med det här, egentligen är det ganska positivt och många gånger roligt. Vi hade jättekul och trevligt i Samverkansgruppen i eftermiddags. Kände så skön gemenskap. Men hur får de tid att skriva de som har heltidsjobb, familj… ja allt sånt där? För det finns dom som har det fullt upp i sitt privatliv och ändå finner tid att skriva.

Okay okay! Jag vet! Det är en prioriteringsfråga, och en annan fråga hur man disponerar sin tid och så vidare. Det också. Och visst kan jag erkänna att jag ibland slösar bort tid genom att göra nåt helt annat som kanske till och med är urdumt. Spela spel på iPaden, till exempel. Men lite dö-tid ska man väl få lov att ha! Lite lagom latstunder så där… avkoppling. Typ.

Fast läsa eller lyssna på en bok är ju också en sorts avkoppling. Eller se film eller serier – vilket jag faktiskt gör nästan varje kväll.

Det finns ju dom som tittar på TV flera timmar varje kväll. Det gör inte jag. Har inte ens en TV, och av någon anledning tittar jag sällan på Play på datorn heller. Fast jag skulle kunnat. Och då egentligen bättre eftersom jag kan välja programmen själv utan välja att inte bli överöst av nyhetsrapporternas negativa och ständiga störskurar.

Jag fixar bara inte att bli dränkt av dessa nyheter och reportage om krig och annat elände. Jag lever mycket hellre i lycklig okunnighet. Det är ju ändå inte precis nånting som vi vanliga dönickar kan göra nånting åt.

Så tacka vet jag ett par avsnitt av Mord i Paradiset, som jag ser på Viaplay, och samtidigt få stickat en ny tröja eller nåt annat. Det är verkligen avkoppling!

 


Förresten!
Did you smile today?
I did! A lot!
I laughed!!!

Det finns mycket att vara tacksam över

Namaste!

Nu senast tacksamheten för den där påminnelsen jag fick, om Post-Covid som en del ibland tvingas stå ut med efter viruset. Dessutom fick jag en mycket tydlig demonstration i hur starkt våra tankar påverkar våra kroppar.

Jag hade ju börjat oroa mig för om det var nåt allvarligt med mina muskler, eller rent av hela min kropp. Med den trötthet och brist på styrka som som jag kände av, var jättejobbig. Men i och med att det då ramlade in information till mig om Post-Covid, släppte oron nästan omedelbart. Alltså! Bara efterdyningar! Och även om det skulle vara kvar i ytterligare en eller ett par månader, så skulle det faktiskt försvinna!
Inget fel på mig i grunden! Jag är fullt, totalt frisk!!!!

Den här har nog någon petat på…

Men visst har det funnits stunder, timmar och till och med en och annan hel dag som jag mått nästan som vanligt under den här perioden – så länge jag inte gett mig ut på nån cykeltur eller promenad som var längre än några få km (på cykel) eller några hundra meter (på apostlahästarna),  så var det rätt så frid och fröjd. Tills nästa trötthetsattack och petad snigelrygg uppenbarade sig. Aj aj! Och nätter och morgnar ska vi nog inte ens nämna här… Men de där stunderna har i och för sig hållit mig någorlunda kvar i hoppet om att obehagen skulle ge med sig. Att jag egentligen är rörlig och stark. Men det är ju det där med tålamod.

Oron försvann alltså mer eller mindre omedelbart, och jag började känna mig piggare. Successivt gav sen stelheten och värken med sig. Jag sov bättre redan natten till måndagen. i går tisdag gick jag en liten runda på fm och en annan runda om 2 km sent på eftermiddagen, vilket tillsamman blev 3,4 km. Inte mycket i sig, kanske, men i nuvarande läge gjorde det mig lycksalig!

Foto: Marie-Louise Sonesson Välaplantor

Och idag, i ett härligt väder med sol, blå himmel, och bara lite blåsande, gav jag mig ut på cykeln. Inte extremt långt på nåt vis. Bara ut till Välaplantor och hälsade på mina vänner där. Stannande en stund, myste, och cyklade sedan en annan, en något längre väg hem. Sammanlagt blev det 8,1 km.

I min värld är det här inte nån särskilt lång sträcka, särskilt inte som den var uppdelad i två.  Men som sagt! I nuvarande läge var det jättebra! Var inte helt slut när jag kom hem och inte heller dyngvåt av svett eller somnade i soffan efteråt. Tvärtom! Jag mådde bra!

Mådde bra medan jag var där och solen lyste över alla penséer och primulor och narcisser. Mådde bra när jag kom hem och tydligt kände att jag var helt frisk igen.

Okay! Konditionen och benstyrkan var väl inte på topp precis så här omedelbart efter, men mycket bättre än för mindre än en vecka sedan. (Har tagit det lite extra lugnt att par dagar.) Men jag är medveten om att jag behöver träna promenadmusklerna mer än cykelmusklerna.

Så nu börjar det! The road to fitness!

Post… av något slag…

Jag började faktiskt bli en smula orolig. Det har trots allt gått drygt 3 veckor sedan den där långdragna förkylningen försvann, men varken kondition eller styrka har blivit bättre. Vad är det med mina muskler! Har jag drabbats av nån sorts atrofi!!!

Förtvivlan och en smula hopplöshet samsades nu med den där envisheten jag har i mig, och vetskapen om att kroppen faktiskt har en fantastisk förmåga att läka sig själv. Det tar lite olika lång tid bara.

Inte desto mindre hojtade jag ut till universum om hjälp, att förklara för mig vad det är som händer med min kropp. Och var det inte en helt vanlig förkylning utan Corona trots allt? Inget direkt pekade på att det skulle vara det. Inte svårt att andas, tappade inte luktsinnet, ingen huvudvärk att tala om. Bara under de första tre dagarna hade jag lite hosta och skrovel i halsen och möjligen lite lätt feber. Sen var det mest snor och snuva för hela slanten. Och trötthet. Och ökande stelhet och värk i kroppen.

Jag fick svar på min fråga. Först som en tanke i huvudet, att det var det där viruset. Lite senare på dagen kom en minnesbild. En nära bekant som hade varit sjuk, hade under lång tid efteråt varit väldigt trött och inte orkat vare sig promenera eller nånting annat. Ja visst ja, tänkte jag och kände en smula tröst.

I lördags ringde min Mac-vän. Han skulle komma nästa dag med min nya dator, en Mac Mini, och installera den klart till mig. Han och hans fru hade båda haft Corona tidigare, och kände fortfarande av Post-Covid. I varje fall han, hon pratar inte så mycket. Men framför allt i form av trötthet som kommer och går periodvis. Gjorde det nåt att de kom ändå?

Ah! Nu gick det upp ett ljus för mig! Har ju läst om detta fenomen tidigare, men hade inte en tanke på att det kunde gälla även mig. Hade faktiskt glömt bort det. Jag hade ju bara haft en vanlig förkylning! Men såpass hade jag klart för mig, att när man är helt fri från symptomen så smittar man inte längre. Så visst kunde de komma! Behövde ju inte kramas.

Men vi pratade vidare om det här då i telefonen. Han sa att det här kunde hålla på i 1-3 månader. Jag har även hört tidigare, att vissa kan känna av post-covid i ända upp till ett år. Exakt hur det känns kan vara individuellt. Men vad som verkar vara gemensamt är trötthet, ofta i perioder där man också mår bra emellan. Man gör nåt och sen kommer stora tröttheten.

Vad han eventuellt kände av utöver tröttheten, pratade vi inte om. Men jag upplevde nu en enorm lättnad. Den där oron att det skulle vara nåt allvarligt begynnande fel på mig, kände sig nu överflödig och for iväg nån annanstans. Det var acceptans och tålamod jag behövde nu, och inte dåligt samvete för att jag inte orkar som jag brukar och för den envetna viljan att komma tillbaka dit igen. Till de sköna cykelturerna, till promenaderna.

De nuvarande få kilometrarna som gjorde mig helt slut och totalt genomsvettig, skulle tona bort successivt. Även den rejält ökade stelheten och smärtan i muskler och bindväv skulle ge med sig.

Märk väl! Det här är inget som går att vila bort, om man med vila menar att sitta stilla i en soffa och ”ha det bra”. Stillasittande skapar stelhet och smärta det med. Däremot får man givetvis lov att ”vila” sig emellanåt. Jag har gärna en värmedyna bakom ryggen och under ändan (ischiasen). Det lindrar. Men sen gäller det att röra på sig också.

I går, söndag, kom DotterM hem till mig och vi lunchade tillsammans. Och pratade. Hon är frisör, egenföretagare, oerhört vältränad och stark. Hon cyklar, promenerar, tränar – och som frisör är hon på benen större delen av dagen. Det antal steg på hennes stegräknare kan vi vanliga dönickar inte ens drömma om. Jag snackar inte här om 10 000 steg per dag, utan snarare i trakten kring 100 000. Jag trodde henne inte först när hon berättade det, men förstod snart att det är sant. Långa arbetsdagar med många kunder – då blir det många steg bara det.

Hon hade känt sig hängig och under en period vid flera tillfällen testat sig för Corona. Hela tiden negativa svar. Men även hon insåg senare att hon måste ha haft det om än i lindrig form. Och trots vaccinationer. Hon känner nämligen också av de här periodiskt återkommande trötthetsanfallen. Som man väl får kalla det.

Hon har jättebra grundkondition och styrka. Hon brukar gå på spinning, bland annat, och hon berättade att under en viss tid på cykelsadeln så brukade hon göra av med 500 kcal. Häromdagen tyckte hon att hon mådde helt prima igen och att hon jobbade på lika intensivt som tidigare, men det visade sig efteråt att hon bara hade gjort av med 250 kcal. Alltså hade hon bara hälften av sin vanliga kapacitet.

Jag som då förutom trötthet även led av det andra, värk och stelhet, tar för givet att det beror på att jag även innan haft problem med det. Men inte alls lika intensivt och handikappande. Jag har ändå kunnat cykla 1,5 – 2 mil. Bara för att ta ett exempel. Överlag är jag betydligt rörligare normalt, än jag har varit nu de senaste dryga tre veckorna. Okej – sju veckor, inklusive själva förkylningen.

Så jag drar slutsatsen att det beror lite på hur man mådde innan man fick corona, vilka symptom man kan få under perioden post-covid. Och som med så mycket annat, så tror jag att ens egen oro eller andra negativa känslor kan påverka även detta. För mig blev det en lättnad att det var nåt som händer en del efter Corona, inte en begynnande muskel-atrofi, och hela jag kände mig mycket bättre efter den här insikten.

Även om allt inte försvunnit in i det ”normala” så känner jag mig piggare i dag, och i natt var den första natten på länge som det inte gjorde ont i ryggen – av att ligga på rygg.

Längtar…

 

Som sagt…

Vardag igen. Och de där blå dunsterna jag slogs av i samband med förkylningen om att jag skulle kunna börja skriva lite mer regelbundet igen – förefaller bara vara just det. Blå dunster. Ett hopp.

För nu duttar det in både det ena och det andra i almanackan, och visst är det roligt! På sitt sätt! Men …

Antagligen är jag lite slö och trött också. Inte bara antagligen. Om jag får lov att skylla på nåt så är det den där ischiasen och det andra skräpet man har dragits med under en längre tid.

Hittade i alla fall en mångsidig och duktig kiropraktor.

Men, det kan finnas en del ”men” i det också. Som nu i torsdags när jag var där senast. Kände mig efteråt som om jag blivit överkörd av nån bildåre på motorvägen.

Inte nåt ont sagt om kiropraktorn alltså! Jag har varit där tillräckligt många gånger nu för att verkligen ha tillit till honom. Kunnig, erfaren, mångsidig, observant… men det kanske blev lite i häftigaste laget med behandlingen i torsdags. Särskilt där uppe kring nacken och axlarna.

För övrigt trodde jag att den värsta träningsvärken skulle varit över nu. Brukar oftast vara värst dag 2 och 3 efteråt. Precis som när man varit på gym. Eller cyklat en lång runda.

Det kändes ok i morse när jag gick upp. Gick bra att duscha och tvätta håret. Ordnade frukost och sen lite kaffe på det. Satt samtidigt och kollade in föreningens grejer. Mejl, Insta, FB, bloggen… Och sen när jag reste mig för att sticka iväg till Maxi var det kört.

Höftområdet, bröstryggen, nacken… åt h-e med nacken!!! Varför blev det plötsligt så infernaliskt stelt där? Och ont!

Ja det sägs ju att det är normalt och vanligt att det först känns värre innan det blir bättre. Det är egentligen ett gott tecken, ett bevis på att kroppen svarar på behandlingen.

Men fy tusan som det känns. Och jag som snart ska iväg till ett möte som börjar kl 15

Inte blir det skrivit nånting heller. Bortsett från de nästan tre timmar jag satt igår och skapade ett inlägg på föreningens blogg. Med bilder och länkar och citerade textbitar från kommunens info-sida. Plus inlägg på Insta och FB, och att jag sen uppdaterade bloggen ifråga lite vad gäller utseendet. Bytte lite färg och sånt.

Jahapp! Det var den dagen det. Hann t.o.m städa badrum och hall och lite till… AHA! Är det därifrån ???  Träningsvärken nu… ??? Eller de många timmarna framför datorn?

Och var är mina manusutkast? De där jag skulle titta lite närmre på!

Jaha, så var det vardag igen

Och veckorna fylls med sånt där som man behöver skriva in i almanackan för att komma ihåg. Julhelgerna är över, förkylningen är över, allt är över – höll jag på att säga. och skrev. Men det där sista stämmer förstås inte. Det är snarare nu som det mesta börjar.

Det är forfarande kallt, om än lite ljusare för var dag och kylan kommer att försvinna. Konvalescensen kvarstår däremot. Till vidare. Men det sägs ju att ork och styrka kommer tillbaka. Efter… vad det nu är man varit med om. (Ischias och förkylning. Ja. jag vet att jag sagt det innan) Bara man inte får hybris och ger sig på för mycket träning/motion för tidigt. Vilket jag gjorde. Förstås. Vill så mycket! Ska jag nånsin lära mig – lagom?

Vad är lagom, förresten?

Men i morgon är det dags för kiropraktorn igen och jag längtar dit, för jag mår så bra av behandlingarna. Både akupunkturnålarna och värmen och allt det andra. Plus sen det jag försöker göra här hemma. Det är också av värde.

Eftersom roten till det onda tycks sitta framför allt i ländryggen och bäckenet, gäller det att hitta tekniker för att behandla och stärka det här områdena. För dagar när jag mår bra, är det lätt att sträcka på ryggen, stå med rak hållning, promenera och cykla, diska och dammsuga. Och det är ju så man vill ha det.

För att komma dithän är det faktiskt motion och träning som krävs. Förutom lite hjälp från en bra kiropraktor… Envisas man med att sitta på arslet för att man har ont, äta värktabletter av olika slag och – framför allt och i värsta fall – tycka synd om sig, göra sig till offer, ja då är man illa ute.

Visst! Man kan behöva det också. Umgås i soffan med en värmedyna och knapra Panodil eller dricka Bamyl brus. Se film och läsa böcker. Men man får inte hamna där permanent, får då är det inte bara en risk utan ett odiskutabelt faktum, att man till slut inte kan göra nåt annat. Musklerna förtvinar. Bland annat.

Så även om det gör ont, är stelt, vingligt och obehagligt – så måste man röra på sig. Man ska bara anpassa det till så lagom som möjligt! Varken parkera sig i soffan i timmar i sträck eller anstränga sig för mycket. Det kanske räcker att gå runt kvarteret till en början. Göra lite yogarörelser, stretcha lite, dansa ett par minuter i stöten.

Musik gör underverk!

Jag har ställt in min mobil på att ge ljud ifrån sig ungefär varannan timme. t är 6 gånger under dagens lopp. Då ska jag – oavsett vad jag gör i övrigt – se till att röra på mig på eller annat sätt. Och särskilt viktigt, givetvis, om jag har suttit länge vid datorn och jobbat.

Det kan även vara bra att byta sittplats emellanåt. Nu har jag inte så många sittplatser här hemma i och för sig. I princip är det soffan eller arbetsstolen. Sängkanten sitter man liksom inte på. För man kan faktiskt alternera var man sitter! Och sen sätter man på lite häftig musik mellan varven och dansar lite go-go.

Man blir gladare då, också…

I like to move it, move it… (yes I do)