Deppiga dagar

Grått, trist och… det känns som om jag aldrig skulle bli fri från den här förkylningen. Visst är den på retur – påminner jag mig om gång på gång – men det känns som om jag varit förkyld i en evighet och att det kanske aldrig går över.

Jo! Ja! Jag vet att det går över, och det är faktiskt bara lite drygt en vecka, har inte haft nån direkt feber, och det är normalt att det känns värre på morgnarna….

Men det är likväl förbaskat trist och det känns hopplöst. Just nu.

Jag vaknade idag och var stelare än… än vadå? På länge? Fel. Min vanliga status i mitt nuvarande liv, är att vara stel, ha ont i ländrygg, höftparti, upp bröstryggen och så nacken förstås. Varför inte nacken också!!! (Suck) Men så mycket? Idag?

Hade förmodligen legat snett eller konstigt på nåt vis. Det gör ont till och med på ovansidan på huvudet!

Har ni lagt märke till fenomenet, att när man ”normalt” har nån form av stelhet och eller värk, och medan man är sjuk, så viker den där stelheten och värken undan. Det var så när jag hade kräksjukan några dagar i våras, och likaså nu de första 4-5 dagarna av förkylningen. Sen kröp stelheten på mig igen, successivt.

Vet inte om det här gäller allt och alla, alltid, men gäller åtminstone mig som inte har nån fysisk skada – egentligen – utan det är fråga om stressrelaterade spänningar under lååååång tid som gått överstyr. Megalång tid faktiskt!

Faktum är, att jag inte hittar på det här för att ha nåt att skriva om. Min kiropraktor konfirmerade det här senaste gången jag var där. Kroppen är helt enkelt upptagen av att ta hand om viruset. I de här fallen – kräksjukan och förkylningen nu – virus.

Men en annan märklig sak, som kanske inte är så märklig egentligen – är att när jag fick den där tian för 2,5 år sedan, och låg på sjukhuset några dagar, så hände samma sak! Ingen stelhet, inget ont i kroppen, sov gott, mjuk och ledig i kroppen! Samma dag som jag skrevs ut och skulle hem, så kastade sig stelheten över mig igen. Nästan som en panikattack. Jag kunde ju inte lämna avdelningen med en gång, utan var tvungen vänta på läkaren för själva utskrivningen. Men min säng var jag tvungen lämna med en gång.

Jag var trygg där! Till dess. Fullkomligt trygg! Och jag var inte ensam!

Så nåt samband finns det här. Mångårig stress som sakta tagit över. Helt omärkligt till en början. Under många år. Små tecken som jag kanske observerade, men inte la nån betydelse i. Och helt klart inte gjorde nåt konkret åt. Vad jag nu skulle ha kunnat göra.

Efterhand, under åren som gick, sökte jag ju läkare, sjukgymnast, psykolog – och vad det nu kan ha varit mera. För visst! Under många år levde jag med ångest i hälarna. La på mig en massa kilon eftersom jag tog till mat för att dämpa den.

Jag ska inte skriva ett jättelångt inlägg här nu om orsak och verkan, om psykologi och vad jag försökt göra för att såväl lindra som att försöka lösa grundproblemet. För att döva med mediciner, hamna i sjukvården, försöka lindra symptom – det hjälper inte. Tvärtom! Då kan man verkligen en dag finna sig i en fruktansvärd situation. Sönder-medikaliserad. Sjuk av mediciner, och av mediciner man fått för biverkningar av mediciner.

Min filosofi när det gäller sånt här, och rent allmänt alla former av sjukdomar, är att gå till botten med det hela och finna orsaken. Inte nöja sig med att dämpa symptom! Inte nöja sig med att skrapa på ytan, utan ge sig ner på djupet.

Jag har under ett flertal år, i perioder, jobbat med mig själv på djupet. Har flera gånger trott att jag hittat de där fröna, det där som orsakat….
Mycket har jag funnit, påmints om, fått lärdom av och förståelse. Men det dyker fortfarande upp aha-känslor!

Mycket av mina problem, kanske allt, kommer sig av att ha blivit totalt strippad på all min självkänsla och mitt självförtroende. På olika sätt, av olika människor, under olika tidpunkter i livet. Enkelt uttryckt! Men egentligen inte särskilt enkelt. För det som var först, har påverkat det som kommit senare, så allt har vävts ihop och successivt blivit värre och värre. Man skulle kunna säga att det har vuxit exponentiellt!

Mina insikter om det här, om mig, har vuxit. Men jag måste vara ödmjuk nog att inse att jag kanske inte nått botten än. Jag hoppas det, förstås. För då finns det bara en väg. Uppåt!

Men en tanke har slagit mig, flera gånger om faktiskt den senaste tiden.

Om vi säger så här – kroppen vill behålla Status Quo! Den är inte beredd att frivilligt släppa ifrån sig gamla vanor, särskilt inte sådant som fungerat som skyddsmekanismer under många år. Övervikt/fetma kan vara en skyddsmekanism. Liksom att stanna hemma, inte träffa nya människor, inte utmana sig på något sätt!

Att få massage eller annan variant av fysisk terapi, som att börja träna på gym eller börja springa, är en utmaning. Kroppen reagerar, protesterar, gör ont, vill inte… och jag menar inte vanlig träningsvärk nu.

Att börja på nytt jobb, eller plugga igen, flytta till annan ort – är en annan sorts utmaning. Liksom att börja skriva av sig, om man klarar att gå ner på djupet.

Det är genom att skriva av mig, i omgångar, som gjort att jag kommit underfund med mycket. Om mamma, min barndom, om äktenskapet och mina barns pappa… Men det är en sak att minnas, se , komma underfund med, kanske rent av både förstå och förlåta. Det är en helt annan sak att nå ner till de egna känslorna. Logik är nog bra, men den ligger på ytan och läker inget.

Så varför har jag fått mer och mer värk och stelhet senaste åren? Jag borde ju ha löst en mängd problem? Trots en massa behandlingar av olika slag, av försök att träna, cykla mera, prova yoga… varför blir det bra sämre? Enligt läkare är det inget som helst fel på mig. Inte ens högt blodtryck längre! Totalt frisk!

Ändå har jag ont! Ändå är det så stelt emellanåt att jag blir smått yr i pottan. Ack dessa nackmuskler!

Kroppen protesterar, för uppenbarligen gör jag något som utmanar den och de vanor den har.

Dålig självkänsla, dåligt självförtroende, värdelös, oälskad, ensam… och nu???

För lite drygt 2 år sedan blev jag ”head-huntad” till den här föreningen! Jag har tvingats vara med på saker jag känt mig obekväm med, lära mig saker jag inte kunde innan, kunnat utveckla sådant jag var bra på (faktiskt). Jag har tvingats ha kontakt med folk, även sådana jag inte vill ha kontakt med, vara med på Teams-möten, ordna med saker och ting… jag har råkat ut för konflikter… jag har gråtit i min ensamhet… jag vill fortfarande fly, emellanåt… fly till ensamheten, som jag egentligen inte vill ha.

Börjar ni se ett mönster? För det gör jag. Jag säger inte att föreningen är det enda som påverkat mig, men det är nog det största under de här senaste åren. Direkt eller indirekt! Bara det att sitta med på diverse möten och tycka till!!!

Det går inte att komma ifrån att jag har utvecklats under de här två åren. Mycket, kanske mest, tack vare Saul, vår ordförande. Vi jobbar oerhört mycket tillsammans, har gjort ända från början, för det har i princip bara varit vi två vad gäller administrationen. Han ordförande och jag kassör och webmaster, hemsida, blogg, Instagram och Facebook. Även marknadsföring. Reklam, affischer… Vi hade en urusel sekreterare, så jag gjorde det mesta av hens uppgifter också. Saul peppar, tröstar, berömmer – jag har sagt många gånger, att en så fantastisk chef/kollega/samarbetspartner som han, skulle man verkligen ha velat haft i sitt tidigare arbetsliv.

Nu ska jag inte bre ut mig om föreningen här, utan fokusera på vad det arbetet har gjort med mig! Jo! UTMANAT! Jag tänkte in på det med en gång, men nu ser jag det.

Så självklart har min kropp och mitt psyke reagerat!

Å ena sidan att jag fått allt lättare för att öppna munnen offentligt – det var minimalt tidigare. Jag har fått bättre självförtroende! Jag ”tycker” om saker, folk och företeelser, även om jag inte säger något högt. Mer än till Saul. Jag är så mycket mera arg och irriterad! Vilket jag i ett tidigare stadium insåg att jag inte var ens när jag borde vara och visa mig arg och irriterad. Vem eller vad har lyckats trycka ner en ADHD så mycket, att inga ”jobbiga” uttryck blev tillåtna. Bara gråt. Möjligen. Helst alltid vara glad.

Jag har alltid varit glad….

Å andra sidan att kroppen reagerar med att ”krampa” ihop sig alltmer i ett försök att behålla status quo. Inte kan den släppa alla spänningar! De har ju skyddat mig under många många år!!!

Detta är min teori, och jag är såpass mycket logiskt lagd, och har såpass mycket teoretiska kunskaper och personlig erfarenhet, att jag håller det för sant. Frågan är bara – är förkylningen också en reaktion på att saker släpper inom mig nu? En sorts utrensning?

Och hur går jag nu vidare? Vad kan jag göra för att hjälpa kroppen släppa på alla de här spänningarna? Som inte behövs längre! HUR???

Jag går alltså numera hos en Kiropraktor/Akupunktör med lång erfarenhet som är fantastisk. Har bara varit där två gånger, men där ska jag fortsätta. Så länge det behövs.

Jag bör säkerligen fortsätta att söka inom  mig, skriva av mig bland annat. Skriva över huvud taget, vilket jag intensivt kände när jag började här på bloggen igen. Men det vore ännu bättre om jag också kunde använda mig mer av yoga och börja ta som vana att meditera dagligen.

2 reaktioner till “Deppiga dagar”

  1. Ord läker. Skrivna och lästa.
    Idag satt jag och skrev under samma manér som du just framfört här. Dum som jag är (som vanligt) skrev jag direkt inne i ett litet privat krypin på FB och mina väl formulerade ord som faktiskt skulle få självaste Aritoteles att klappa i händerna om jag skulle ha framfört det muntligt.
    Naturligtvis kom jag åt någonstans och det försvann ut i rymden. Tänkte att jaja, jag fick iaf ur mig skiten och det var väl det som var meningen.
    Yoga är annars den bäst användbara metod vi kan göra. Men med yogan är det så att den måste tas från grunden. Ingen ska tro att det över huvud taget går att meditera med en kropp som stretar emot. Och vi västerlänningar har en benägenhet att inte vara tillräckligt konsekventa. Det vet vi. Vi har för mycket surr omkring och hetsas av div intron ur media vilket påverkar oss otroligt mycket.
    Bla bla bla nu ska jag ge mig men det var ”roligt” att höra att det är fler som mår sk..t. Det MÅSTE vara vädret. 😉 😀 ❤

    Gillad av 1 person

    1. Ja det är klart det är vädret! Vad annars? Skitväder! Det är väl tur i oturen att jag inte har varit ute nåt särskilt på över en vecka. Ok! Hämtade ett paket från Apotea på CityGross i söndags kväll. Men bara 200 meter dit. 4-5 bilar på parkeringen. Gick en snabbbrunda och fick med mig ett flak ägg – vilket har räddat mig matmässigt sen dess. Den turkiska yoghurten borde jag inte ha tagit med, men den har gjort det hela åtminstone lite roligare. Mer kunde jag inte passa på att handla hem, för jag hade varken cykel eller ryggsäck med mig och Apoteapaketet var större än jag trodde det skulle vara.
      Eller vad säger man när det riktig kaffet är slut och det i övrigt är mest tråkiga saker kvar i kyl och frys.

      Det har hänt mig också. Skriver nåt ämnat för publiksuccé och så försvinner det bara. POOFF!!! Ut i universum! Där försvann den berömmelsen och förmögenheten!

      Åtminstone i ögonblicket har jag nog ändå lättare för meditation än för yoga. Har ett ställe på YouTube där jag hittat några bra stretchövningar för nacke och övre delen av ryggen. Den lindrar lite och jag får en lite puff att göra de där vridningarna – eller vad man ska kalla det – men också att jag har supersvårt bara det att sitta/stå spikrak i ryggen och samtidigt göra såna där andra saker. En liten stund går bra, och det är bra, men hålla på mer med yoga för närvarande, känns jobbigt. Behöver mer behandlingar av min kiropraktor först innan det lossat såpass.
      men man kan alltid sitta eller ligga i frid och avslappning, eventuellt ha på nån sorts så där musik som är lugn och rogivande. Andas och bara vara.
      man behöver inte låta bli det lilla, bara för att man inte klarar att göra det stora.
      ❤ ❤

      Gillad av 1 person

Kommentarer är stängda.