Längtan

Det är inte helt ovanligt, att det kommer tankar till en, idéer om att skriva det eller det. Det kan till och med komma formuleringar. En mening, eller ibland till och med flera.

Det är då man borde sätta sig ner omedelbums och skriva ner de där fantastiska raderna, orden, meningarna. För – visst är det så – gör man inte det då, omedelbums, så försvinner de. 

Något kommer till en, och när man inte tar hand om det, flyger det iväg till nån annan.

Det är många tankar och idéer som kommit till mig under årens gång, och många har flugit sin kos mer eller mindre direkt. Man tänker, att jag sätter mig ner och skriver det här sen! Och tycker att en så här fantastisk idé kommer att stanna kvar hos en tills man får tid, ids, hinner, har gjort ditten, har gjort datten…

Det där ”ska bara” är en riktig idédödare.

Jag kände en gång en man som alltid skulle göra en massa innan han gjorde nåt annat. Visserligen rann det man skulle göra ”sen” inte nödvändigtvis ut i sanden, men det kunde ta flera timmar innan man kom så långt. Särskilt jobbigt var det när man hade planerat en utflykt av nåt slag.

Vi åker direkt efter frukost, blev det bestämt. Men frukosten drog ut på tiden, så var det ett telefonsamtal, och när man väl kom in i bilen var han först tvungen att stanna till vid jobbet… Ja, ni ser nog vart det bär hän med den utflykten!

För snart nog var man hungrig och ville ha lunch innan man dog av svält. Och sen blev det kanske nåt helt annat än det planerade. Besöket på Kullaberg blev till en promenad i nåt mer närbeläget liggande strövområde. I bästa fall. Men det kunde lika gärna bli frågan om att man åkte hem.

Du kan väl ta dig en promenad själv här runt omkring, kunde han tycka. För då hade han kommit på tusen saker som han behövde få gjort därhemma. Och nästa dag kunde det mycket väl vara måndag. Minns många såna där o-gjorda utflykter från den tiden i mitt liv.

Och jag som är nån sorts slumrande nomad, snarare. 

Det fanns en tid när jag drömde om att leva ett liv där jag i stort sett inte gjorde nåt annat är skrev böcker och reste. Jag skrev om resorna, var jag var nånstans och vad jag upplevde. Så blev det en bok, kanske en reseskildring, kanske en roman, jag fick in pengar, och kunde resa nån annanstans och få ny inspiration. En ny bok blev till!

Åh, det var mycket jag drömde om förr. Sen hamnade jag i nån sorts vaken coma. Livet tog över med sina trivialiteter. Jobb, senare arbetslöshet, och inte blev det nåt specifikt skrivande, inget blev utgivet, och av resandet blev det intet. 

Till slut glömde jag bort drömmarna. Jag till och med glömde bort att jag hade drömt. Och så gick åren.

Och nu då? Drömmer jag nåt nu? Om vad och var jag vill vara, och göra vad? Vill jag resa? Vill jag skriva? Vart vill jag och vad vill jag?

Eller är jag fortfarande förlorad i den där drömlösa coman?

(fortsättning följer… tänker jag nu… jag har en idé, en tankegång om vad. Men bäst jag börjar skriva på den direkt… jag ska bara…

… jag ska bara tända lite lampor här i lägenheten. Det mörknar fort när det väl börjat skymma och himlen är mörkblekt rosa i väster)  😀