Stiltje – och så får det lov att vara.

Jaha! Så har det varit tyst och lugnt härifrån ett tag. Igen. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Flunsan är fortfarande kvar, men det värsta är väl över vid det här laget. Känns i musklerna fortfarande, och lite snorsnuva emellanåt. Så där så jag inte är riktigt säker på, om det är flunsa-snuva eller min vanliga allergi-snuva. Ork, har jag tappat rätt mycket av. Kondition är onekligen färskvara. Tre veckor nu, ju…

Men, det är som det är och så får det lov att vara.

Ska man vara positiv (och det ska man 😉 ), så har jag ändå lyckats pricka in den här flunsan alldeles rätt i tiden. Det är kallt ute, ner mot 10 grader och däromkring, och det blåser dessutom. Mer eller mindre. Och jag behöver kanske inte tillägga, att jag INTE tycker om kyla.

Fast i de här trakterna är det väl alltid snarare mer än mindre. Blåst alltså. Särskilt när det är fråga om nordvästliga vindar. Så kontentan är – jag hade ändå inte velat ge mig ut, och nu fick jag en alldeles utmärkt ursäkt för att slippa ge mig ut i iskylan.

Fast det börjar bli lite småtrist. Erkänner…

Men jag har läst en hel del, tittat på Netflix en hel del – och stickat på min tröja en hel del. (Det där jag har läst och fortfarande håller på att läsa, är en fantasy-serie. Inte Isfolket… Återkommer till det i ett annat inlägg.)

Ända upp i halsen

Men tröjan börjar arta sig! Framstycket, med flätor och allt, har jag gjort klar upp till halsringningen. Då började jag med bakstycket, där jag valde att inte göra den breda mittflätan utan istället köra med dubbel mosstickning. För att få samma längd på fram- och bakstycke, tyckte jag det var enklare att göra klart bakstycket innan jag fortsatte med framstycket.

Trettio centimeter bak…

Flätan? Jo, den var rätt rolig att göra, men det gick så sakta då eftersom jag blev tvungen hålla koll på vartenda varv.  Och nu börjar jag bli otålig för jag vill ha tröjan klar. NU!

De ser lustiga ut på bilderna, delarna, helt klart. Färgen stämmer som vanligt inte med verkligheten (där den är ljust jadegrön), och jag har avsiktligt gjort den lite längre. Så den ska nå ner om rompan och värma mig ordentligt. Risken är förstås att den tänjer sig så småningom. Men då får den bli en tunika istället. Men det är som det är och så får det lov att vara.

Till yttermera visso, så drar ju både resårstickningen och fälten med de smala flätorna ihop delarna på bredden. (Jag drog ut delarna lite när jag skulle ta bilderna)

Tja, det är nästan så man skulle tro att jag skulle trä den på en flaggstång. Men si det ska hon inte! Den ska värma damen så småningom!

Förhoppningsvis innan kylan har försvunnit.

Fast helst vill jag förstås att kylan ska försvinna…