Regn, regn, regn

Dagen idag! Lite grått, lite trist, lite mörkt och murrigt. Och snart nog helmörkt. Visst hade det varit bra mycket trevligare och skönare med vår, sommar, klarblå himmel och sol! Men grått och murrigt, och smatter av regn mot fönstren, kan också vara rätt mysigt på sitt sätt.

Jag har lite svårt för att välja vilket jag tycker är det värsta med vintermörkret. Är det själva mörkret, eller är det kylan? Spontant säger jag mörkret. Bristen på ljus blir ofta brist på energi. Det känns instängt och tråkigt. Men när det emellanåt är riktigt kallt, som vi har fått känna på nu under ett tag, så tänker jag: åh om det ändå var plusgrader, trots att det också vore mörkt, grått, vått, murrigt och trist.

Man blir glad av ljuset, särskilt om då också solen skiner från en blå himmel. Men det innebär även kyla, som jag definitivt inte är vän med, samt snö och is och halka! Särskilt halkan. Som det alltid tycks bli här.

Så hur man än vänder sig, så har man ändan bak. Positivt och negativt finns i allting. Utan att för den skull vara en värdering av sakens natur. Bara det faktum att allt kan ha flera sidor. Det man upplever dåligt eller bra, är ju bara vad det står i förhållande till för ögonblicket.

Sol på snö och is är vackert, och kan kännas fräscht och rent. Is innebär ofta halka och halka kan vara förlamande. På så vis att man kanske inte ens vågar sig ut, eftersom risken finns att halkan får en att falla omkull och dunsa i backen. I allra värsta fall bryta ett ben. Och går man ändå ut, är man så rädd så man går och spänner sig. Inte heller bra.

Just nu är regnsmatter på fönsterrutorna, och grått och trist ute, ganska så okej. Gårdagen var inte särskilt kul. Musklerna kändes svaga i hela kroppen, troligtvis beroende på att jag på olika sätt tagit i fysiskt mer än vanligt de senaste dagarna.

Insåg att jag nog inte alltid är helt snäll mot mig själv. Jag nonchalerar stelheten och smärtan, ger mig ut på cykeln ändå, eftersom det brukar mjuka upp lederna och efteråt kan jag må mycket bättre. Men kanske jag ändå ibland skulle stanna kvar hemma på soffan och bara slappna av! Läsa eller skriva, som jag gjorde mycket i går, men framför allt – inte ha den där pressen på mig, som jag tydligen har, att jag måste ut och röra på mig helst varje dag, till i stort sett vilket pris som helst.

Fast det där sista tänker jag förstås inte. Har inte ens tänkt på att jag sätter press på mig i det här sammanhanget.

Varför?

Jo, för att det är hälsosamt att röra på sig dagligen. Man bör gå minst si och så många steg. Motion ger hälsa. Ökar förbrukningen av kalorier i kroppen. Ja, förutom att jag faktiskt tycker om att vara ute och cykla. Även att promenera gillar jag. Allra helst i skog, sjö och mark. Ja, inte promenera i sjön, förstås.

Jag vill ju inte gå upp i vikt igen heller. När jag nu äntligen ar relativt smal igen, vill man ju definitivt inte komma tillbaka till att bli smårultig igen.

Men jag kanske inte lyssnar på min kropp riktigt på rätt sätt egentligen. Jag missar kanske de tillfällen där den faktiskt behöver vara hemma och vila – med villkoret att jag då inte heller ska ha dåligt samvete för att jag inte är ute och rör på mig. Det är ju där knuten ligger!

Det var igår jag på nåt sätt fick insikten om det här. Att jag pressar mig! Tanken kom också, att kanske det var så då närjag blev förkyld i början av november, att jag gav mig ut på cykeln alldeles för tidigt, och att det är därför jag fortfarande har en ökad stelhet, ett ökat motstånd i kroppens leder och muskler.

Jag vet inte om det är så, det var bara en tanke som kom, och den var kanske sanningen som blev levererad till mig.

Men så i går då, en off-dag, inte direkt några andra symptom som kunde tyda på förkylning av något slag. Ingen snuva, ingen feber, inte ont i halsen – bara de där svaga musklerna och off-känslan. Hade varit trött i helgen, men med tanke på träningsvärk efter det jag gjort – inte minst när jag skruvade upp persiennen i fredags – så borde det inte vara nåt annat än just det. Träningsvärk! Totalt sett de där dagarna, kanske egentligen under ett par veckor om inte mer, har jag överskridit min limit rejält!

Men tänk om??? Om det ändå är ett virus i faggorna? Långt ifrån första gången som en förkylning lägger sig mer eller mindre enbart på musklerna, i så fall.

Sen gick ju tankarna åt alla håll och kanter. Den ena värre än den andra. För givetvis snuddade tankarna vid helt vansinniga idéer, som nån form av konstig muskelsjukdom. Typ. Alltså! Min fantasi är helt vansinnig ibland på att bre ut sig åt alla håll, vare sig det är rimligt eller inte. Men då är det fakta som gäller!

Nåja. Dan igår tog slut till slut, jag sov ganska gott i natt – på soffan – och idag ringde jag först min vårdcentral och frågade mig för. Sköterskan tyckte absolut att jag skulle ta ett Covid-test, för ”ibland kan det vara väldigt små symptom och ändå vara Covid, en annan gång kan man ha svåra och många symtom utan att det för den skull är Covid.” Jag skulle kontakta 1177…

Det gjorde jag. Först ringde jag och fick väldigt bra information. Men beställning av test var man tvungen göra på 1177.se. Det skulle finnas mycket information där också.

Det var det! Nästan för mycket! Jag förlorade mig i djungeln, och blev helt frustrerad. Fyllde i en radda med frågor om symptom där slut svaret kunde visa på om man behövde testa sig eller inte. Jag svarade nej på hela raden där. Har ju inte ditten och inte datten och äter inga mediciner. Det enda jag har, mer av än vanligt, är det där med musklerna.

Dessutom fann jag ut att det skulle bli jätteknepigt för mig att få hem ett test och sen lämna in provet efter att jag gjort testet här hemma. Alternativt köra bil till nåt ställe där personal lämnar testet och tar emot det efter att man själv – i bilen – gör testet.

Jag har ingen bil och jag har ingen som jag utan vidare enkelt kan be om hjälp med att både hämta och lämna ett test från apoteket. För själv får jag inte lov att göra det om det är jag som ska testas.

Snacka om frustration nu. OCH frågan om jag verkligen behöver ta testet? Testet på 1177 gav två svar, jag behövde inte testas och jag borde testas eftersom jag haar symptom. Jag menar! Vilka symptom har jag egentligen? Ont i kroppen? Som jag alltid brukar ha mer eller mindre. Nu lite mer, bara.

Till slut ringde jag min vårdcentral igen, för sköterskan jag pratade med tidigare på förmiddagen hade sagt att jag kunde höra av mig igen om det inte fungerade för mig via 1177, så skulle de hjälpa mig!

Gu’ signe den sköterskan och den vårdcentralen! Som dessutom ligger bara 600 meter från där jag bor!

Det blir kanske 700 meter nu, för i morgon klockan 11 fick jag tid där för provtagning. Jag ska bara gå till baksidan istället, vid ambulansintaget, och ringa på en ringklocka där så kommer det ut en person ut som hjälper mig.

Så i morgon ska jag alltså låta testa mig för Covid 19. Bättre få ett svar, oavsett om det blir ett ja eller ett nej, än att gå och fundera och oroa sig. Har jag då viruset, kan man åtminstone hoppas på att det inte blir värre än det är nu. Och har jag det inte, så vet man det. Behöver inte oroa sig.

Fast det är nästan jag hoppas att det visar positivt – så är det gjort, samt så länge det inte blir värre än så här – då kan man ju räkna med att ha antikroppar och slipper vaccinera sig. Åtminstone inte i nuläget.

Om inte Covid, då kan jag gå ut så snart jag har piggnat till lite mer och känner lust till det. För nu när jag fått lite andra tankar om det där med motion kontra vila, så är det faktiskt rätt skönt att hålla sig i soffan och läsa och skriva och spela spel på iPaden, ser kanske nån film senare. UTAN att känna pressen ”jag borde”. För nu har jag accepterat och känner att jag slappnar av i nuet, precis så som det är. Njuter av att inte ha några måsten, inte ha nån tid att passa eller nånstans jag måste gå.

Goda råd är inte dyra

 

Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.

”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag.  …  När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv.  …  din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…

Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”

Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…