Så går en dag…

Den där dagen. I tisdags. När jag var på Erikshjälpen för första gången. Det var jätteroligt. Många mysiga trevliga människor. Prat och gemenskap. Och nytta gjorde jag också.

Först när jag kom dit så blev det ju att få ett omklädningsskåp, med hänglås på. Med mitt namn på och allting. Och en t-shirt med tryck ”Erikshjälpen” och en namnbricka. T-shirten är skarpt rosa, och det var alldeles för kallt att ståta omkring i den. Jag fick också fika tillsammans med trevliga härliga människor.

Det var ursprungligen meningen att jag skulle vara i caféet, men så visade det sig att jag behövdes mycket bättre bland böckerna. N, som har ansvaret för den avdelningen hade inte varit där på ett par veckor, så det var bara K som var där då i tisdags och hon i sin tur är bara där på tisdagar. Alltså hade det bunkrats upp massor med nya inlämnade böcker, bland videos och DVD hade det blivit tunnsått i hyllorna i butiken, och även mer eller mindre tomt bland böckerna också.
Som K sa till mig, när jag insåg det skriande behovet av hjälp till bokavdelnigen, det borde vara minst två personer där.

Det var därför det blev kallt för mig. I caféet kanske det hade räckt med t-shirt utanpå mina vanliga kläder, men definitivt inte ute på det inkommande lagret. Där blev det istället dubbla koftor och tacksamhet för leggingsen som jag hade tagit på under jeansen.

Sen var det bara att sätta igång. Två stora trälårar överfulla med inlämnade böcker skulle i första hand grovsorteras – alltså slänga allt som är trasigt, muggigt, misshandlat, slitet, sönderlästa, illaluktande, med gula sidor istället för vita och så vidare… Synd jag inte tänkte på att ta ett foto av hur det såg ut. Det är egentligen helt otroligt, att folk bara skänker rubb och stubb även sådant som egentligen borde kastas med en gång.

Den här hade kastats av oss. Det är vattenskadad, uppsvälld, vikta tillstukade sidor – och det ser ut som att pärmen är skadad.

Just det gäller annat också, inte bara böcker. Medan jag bodde kvar i Halmstad, såg jag på Röda Korsets loppis, hur de hade gjort en liten estrad med en skyltdocka bland annat, med exempel på sådant som borde ha kastats i soporna på en gång, istället för att skänkas för att säljas som second hand. Det var skitiga och trasiga kläder och mindre möbler som visades där.

Jag menar! Om man själv inte vill ha trasiga, utslitna och skitiga kläder – hur i hela friden kan man då tro att nån annan vill ha det. Eller är man så lat, att man tycker det är enklare att lägga sina avlagda paltor i en container från Frälsis eller Röda Korset eller Erikshjälpen eller nån annan hjälporganisation, än att lägga dem i en sopcontainer! Det är väl samma typ av människor som dumpar möbler, kläder och ibland en hel bil ute i nåt skogsparti nånstans. Eller för den delen dumpar skräp i havet.

Det man inte ser, det finns inte!?!?!?!?!?!?!?!

Kunde nästan ha blivit fotograferat här, men på bilden är böckerna åtminstone i nån sorts ordning…

Nu ska jag försöka att inte komma in mer på nersmutsningen av naturen. Av luften vi andas som fylls av avgaser, av vattnet vi skulle kunnat dricka, av jorden som vi fyller med kemikalier. Obalanserat!

Nej stopp nu! Att vräka ur mig nåt ostrukturerat bara för att jag blir frustrerad av tanken på hur vi behandlar vår moder jord, den värld vi lever vi? Vi förgiftar både den och oss själva, om vårt välfärdsliv får fortsätta som det har gjort ganska länge nu.

Nej, i större perspektiv inte särskilt länge faktiskt. När kom till exempel industrialiseringen igång, egentligen? Bara för att kunna sätta ner en milstolpe nånstans. Ska vi kunna räkna med för omkring 200 år sedan? Inte för att det inte existerat nersmutsning och förstörelse innan dess, men det var säkerligen enbart organiska, naturliga ”råvaror” på den tiden, som då blev till nedbrytbara sopor

Mycket har förstås blivit bättre under de här århundrandena, men det finns också mycket som har blivit värre. Plasten började väl så smått dyka upp nån gång på femtiotalet, nu först börjar vi inse den enorma faran med plast. Och då är väl varken plastkassar, plastburkar eller ens teflonpannorna det värsta. Inte så länge de finns kvar i hushållen. Utan när dessa sopor tar död på vår natur, våra hav, på djurlivet…
Och gifterna som sakta tar död på oss

Nä! Nu lägger jag av den här skrivsessionen. Ännu en gång som jag börjar skriva om ett, och tankarna glider över till nåt helt annat. Och jag har inte lust att bli irriterad, uppretad och börja agitera. Förr eller senare kommer jag då bara in på såväl livsmedelshanteringen som ”Big Pharma”.