Gott Nytt År!

Från oss alla ( jag och dammråttorna) – Till er alla, där ute i stugorna och statarlängorna. Som numera står upp. (Var fick jag nu det där ifrån? Var det inte en vits nån drog i TV för länge sedan? Lars Ekborg??? Näe… tror det var nåt kvinnfolk… men minns inte vem…)

Hur som! Nu är vi på den andra sidan! Har landat i 2021 och dygnet har vänt så det nu blir lite fler ljusa minuter för var dag som går. Även om det inte märks så mycket av det nu till en början. Särskilt inte de där molntäckta, murr-grå dagarna då man måste ha tänt lampor hela dagen.

Det är instängt och ensamt och ingenstans har man att ta vägen. Mer än till kyrkan då, även om den också är restriktiv för närvarande. Och då tänker jag inte bara på Covid. Utan även på att det är julhelger. Kyrkan här har normalt öppet mellan 9 – 15 på vardagarna, även om det inte ”händer” nåt speciellt. Det brukar vara en kort middagsbön på tisdagarna, och det är i stort sett det enda som ”händer” för närvarande under veckorna. Lunchen efteråt, däremot, är slopad… Men man kan gå in där, slå sig ner ett tag, läsa nån tidning och ofta är det åtminstone nån där som man kan byta några ord med. Kyrkan här är, trots allt, under rådande omständigheter en räddningsplanka, skulle jag vilja påstå.

Biblioteket är normalt sett en mötesplats, inte bara ett ställe där man lånar böcker. Nu för tiden är det mera stängt, och det enda man får göra där är att hämta böcker man beställt online, och lämna tillbaka dem när man läst klart. Att sitta ner går inte efter de senaste restriktionerna, och man får inte ens leta efter böcker i hyllorna. Men! Nu mellan jul och nyår har det varit helt stängt på biblan.

Det har också varit nästan helt stängt i Kyrkan. Juldagen och annandagen var där öppet några timmar, på förmiddagen respektive eftermiddagen. Nästa gång man kan gå dit en stund är i morgon förmiddag. Öppet mellan 9-12. Men bara det. Öppet. Ingen gudstjänst eller så. Trettondagan är det öppet så man kan gå dit mellan 15-17. I och för sig inte så ”bara” och man är tacksam för det som är. De som jobbar där måste ju få lov att vara lediga några dager när det är helg. Sedan kan jag bara hoppas, att när de vanliga vardagarna väl är här igen, att det då är öppet de vanliga tiderna. 9 – 15

Ensamhet, inte minst i kombination med mörker, rusk och kyla, tar på en. Efter ett tag kommer man sig inte ens för med att göra det man skulle kunna göra. Jag har inte nån stor familj. Bor ensam, har en dotter med familj 14 mil bort, en annan här i stan, men i andra ändan av den och hon jobbar väldigt mycket. Vi har kontakt, förstås, men kan inte ses så ofta. Skulle ha träffats nu över jul, men det smög sig – som man säger. Visserligen inte för sent, men vet inte när det kan bli. Cyklar gör jag förstås, men väder och vind gör det ju inte lika lustfyllt.

Jo, det tar på en, den där ofrivilliga ensamheten. Höjdpunkterna är när man går och handlar på Ica, Willys eller CityGross. Får byta några ord med kassörskan. Sjunker annars ner i en sorts halvdvala.

Nej, det låter ju värre än det är. Men inte är jag särskilt aktiv. Trots att man skulle kunna säga att ensamheten nu skulle ge all den tid man behöver för att fokusera på sitt skrivande. Vara riktigt flitig. Men nej. Det är gröt i huvudet. Orkar ibland inte ens koncentrera mig på att lägga ett 168-bitars pussel på iPaden. Så försök inte få igång en diskussion med mig! Skulle möjligen… kanske… röra sig om kostens betydelse för hälsan. Inom det området är jag nörd… fast kanske inte just nu… det heller…

Det ligger för övrigt något sant i det där, att den som har mycket att göra ofta hittar tid till att göra något mera.

Läsa nåt bildande och intressant? Hah! Glöm det! Det är fortfarande Isfolket och Maraton-tittande på Arrow på Netflix som gäller. Och så några idiotiska appar på iPaden. När man egentligen har all tid i världen och all möjlighet att förkovra sig i nånting! Dyka ner i nåt av de där ämnena man tycker är intressanta och som man skulle vilja lära sig mer om! Men man är för slö. För passiv. För mycket gröt i huvudet. Och har dessutom ätit för mycket… vågar inte väga mig…

Insåg att jag måste göra nåt drastiskt åt saken…. och tänker just nu inte på vikten… om än den också…

Ja, nånting måste definitivt göras! sa jag till mig själv. Ignorera stela leder för de blir bara stelare när man idkar så mycket soffhäng som jag gjort senaste veckorna. Så idag har jag faktiskt gjort nånting som kändes bra!!! Har faktiskt haft just den här tanken tidigare, men då var jag alltför upptagen med praktiskt taget dagliga uppgifter. och sen hände nåt… och sen gick tiden…

Så idag cyklade jag till Erikshjälpen för att fråga om jag kunde hjälpa till med något. Pratade lite med en jag haffade i en av gångarna, men chefen var inte där idag. Skulle däremot vara på plats på måndag igen. Och folk som hjälper till behövs alltid, sa han jag pratade med. Jag kan tänka mig kaféet, till exempel – sa jag. – Där behövs alltid folk, svarade han. Och jag log! Glad och inspirerad.

Men jag kan också tänka mig att prova på att vara även på andra ställen, och hemma sedan tänkte jag att jag gärna skulle kunna tänka mig hålla på bland böckerna. De har en jättefin bokavdelning, särskilt sedan de ändrade om i lokalen och alltihop blivit större.

Så det där äventyret idag kändes riktigt bra. Cyklade iväg därifrån med ett stort leende på läpparna. Jag insåg tydligt, att mitt största problem för närvarande är för mycket ensamhet. Inte för att den insikten kom som en överraskning, förstås. Det har jag förstått länge, men inte vetat vad jag skulle kunna hitta på för att lösa det problemet.

För lite prat och skratt, för lite gemenskap och umgänge, för få vänner och ingen mening med dagarna och livet – man behöver inte kramas för det – ja, att helt tappa bort till och med vilken veckodag det är, det är förödande.