God Jul!

Julafton. Tidig kväll. Sitter ensam hemma och maratontittar på ”Arrow” på Netflix samtidigt som jag maratonstickar de där raggsockorna så de blir färdiga. Bör helt klart bli klar med dem i kväll. Måste bli klar med dem i kväll!

Egentligen skulle jag ha varit hos DotterM nu, men hon mådde inte bra. Kände en underlig tung trötthet i kroppen, så vi beslöt att inte riskera nånting, även om ingen av oss har en aning om vad det kan vara. Känt det sen i helgen, skrev hon, men har inga som helst andra symptom.

Jag misstänker att hon helt enkelt bara är slutkörd, och när nu hennes inre visste om att hon skulle vara ledig några dagar, så satte den igång stora tröttheten. Ni vet det där – när stressen är över, kommer förkylningen som ett brev på posten. Eller som ett sms på mobilen…

Jag skrek åt henne i stora bokstäver på ett av mina SMS att hon skulle passa på att träna sig i att vara soffpotatis. Men hon hade bara tvättat på morgonen – hon bor på fjärde våningen utan hiss och har tvättstuga i källaren – och gått en 3 km lång promenad tillsammans med dottern efter lunchen. Bara!?!?!?!? Det kändes lite ovanligt tungt, skrev hon. Hon är en sån som cyklar en Marthon, springer en mil och står på jobbet 12 timmar per dag. Frisör, ni vet hur det kan vara. Kanske.
Hon skrev senare, att så lite på en och samma dag har hon nog aldrig gjort tidigare under sitt vuxna liv. Jag tror henne!

På ett sätt var det skönt att inte behöva ge mig ut idag. Dels har jag cyklat ganska så mycket under flera dar i sträck nu, och att cykla milen (nästan) till henne i eftermiddags, hade väl inte varit så farligt. Det var rätt fint väder dessutom, om än lite kyligt. Men hem sedan! I mörker och kyla!

Buss? Jo det hade ju gått, men riskabelt, riskabelt! Bussarna lär vara överfulla med folk och dessutom avskyr jag att åka buss. Tar väl dessutom längre tid åka buss dit än att cykla, kan tänka. Ringla sig genom hela stan och en massa hållplatser längs vägen. Och rätt dyrt. Annars är det förstås samma buss hela vägen ända härifrån och dit. Buss plus taxi hem? Skojar ni! Jag är väl ingen miljonär, heller! Då köper jag hellre en extra julklapp för de pengarna.

Så istället blev det en ganska så vanlig dag här hemma hos mig. Lugnt runt omkring också. Väldigt mörkt i väldigt många lägenheter. Var är folk egentligen?

Ska äta Tacos om nåt tag, och har dessutom köpt lite choklad att mumsa på efteråt. Och nästa avsnitt av Arrow väntar…

Och jo! Förhoppningsvis kommer vi nån av juldagarna i alla fall iväg för att möta systern och hennes 6-årige son i Skrylleskogen för några timmars utomhus-umgänge, promenad och diverse prat. Och att jag kan ge dom deras julklappar, och till DotterL de tre paren nystickade raggsockar.

Och den sista sockan ska väl bli färdig i dag…

Tror du på ett liv efter jul?
… sa den ena grisen till den andra…

Vem gillar inte Macken?

Såg filmen på SVT Play. Småputtrigt rolig. Alldeles lagom så här i jultider. …och garanterat utan tomtar…

Lördag

I dag har jag gjort nåt jag aldrig tidigare har gjort. Jag har suttit med i ett telefonmöte. Det var föreningen som helt enkelt var tvungen att arrangera nåt, det var flera månader sen sist. Styrelsemöte hade vi i oktober, men då var inte jag med, och medlemsmöte var si så där 4 månader sedan.

Ordföranden och jag har ju haft kontakt via telefon, mejl och sms, samt träffats vid ett antal tillfällen, men då har det bara varit vi två. Och vi i föreningen har ju träffats på odlingarna då och då, men då har det varit utomhus och det har aldrig varit alla på en gång heller. Denna förbenade Corona som infiltrerar och isolerar…

Men nu var det tvunget att ha nån form av medlemsmöte, och då blev det sånt där per telefon. Och jag blev jättenervös när jag fick reda på det och ville helst springa och gömma mig.

Jag är nämligen ingen telefonmänniska för fem öre. Skriver betydligt hellre än pratar i telefon, även om jag förstås ringer nödvändiga samtal när det krävs. Och givetvis pratar jag med familjen och mina vänner. Men på det stora hela drar jag mig för telefonsamtal. Vet inte varför. Har jag alltid gjort det?

När jag måste ringa upp nån okänd, måste jag liksom ta sats, förbereda mig. Och värst är förstås oförberedda samtal. Liksom i stort sett allt annat som är helt nytt och okänt för mig. När jag ska göra nåt jag aldrig gjort förr. Men får jag bara tid på mig att förebereda mig på saken ifråga, ta reda på fakta om det är det som behövs, och rent mentalt se vad det är frågan om – så brukar det gå bra sedan. Oavsett om det gäller att ringa en myndighet, sätta upp persienner eller nåt annat praktiskt jag sällan gör eller aldrig gjort tidigare (läser manualen och tänker igenom varje steg först), eller nåt annat som är nytt.

Det var på så vis tur att jag fick reda på det här i god tid, för då hann jag förbereda mig mentalt, få det att landa i mig att det ju inte är nåt speciellt med sånt här, och då gick det också bra i eftermiddags. Det var ju inte videosamtal!!! Då hade jag freakat ut helt! Inte för att jag var helt kolugn, men tillräckligt avspänd för att inte backa ur projektet. Jag satt ju faktiskt hemma i lugn och ro. Hade ätit lunch och såg till att ha kaffe inom räckhåll. För övrigt så gillar jag inte FaceTime heller!!! Har tagit bort den funktionen från min iPhone.

Men efter den där en- och en halv-timmen, gick jag fram och tillbaka i lägenheten en bra stund. Pacing, som det heter på svengelska. Kände att jag hade behövt ge mig ut i friska luften på en promenad, men det hade hunnit bli nästan helt mörkt, och dessutom lite lätt disigt. Kändes inte helt lockande. Fortsatte istället att gå fram och tillbaka i lägenheten, med balkongdörren öppen, tills jag hade gått av mig stressen. Pratade också med ordföranden i telefon ett tag medan jag stegade hit och dit och tillbaka igen, om hur det hade gått på mötet. (Bra! Får man väl säga. Det flesta av oss var inte vana vid telefonmöte, och trots att vi inte var tillräckligt många för att kunna rösta om nåt. Fast det behövdes aldrig.)

Mentalt slutkörd

Människor är ibland så förunderliga. Har förutfattade meningar om vad de ska ”få”, har krav och förväntningar på vad andra ska göra, men tänker inte en sekund på att de själva kanske har en del de ska göra. De som har ansvarsområden har faktiskt skyldighet att lämna in rapporter om det som hänt under året och deras erfarenheter och tankar om det. Det behöver inte vara långt, det är ingen roman de ska skriva!
En person lämnade in en muntlig kort redogörelse nu på mötet, men hon är också en van föreningsmänniska. För det är inte ordföranden och kassören som ska göra allt, som vissa tycks tro. Till och med sekreteraren… oj, vilka episoder och händelser jag skulle kunna berätta apropå det ämnet… men då hade jag hemfallit åt tjafs.

Nu, tillbaka till där jag var innan. Det där med motstånd mot vissa saker. Vill inte kalla det rädsla, det är inte så det känns. Snarare som att jag har nån sorts behov av att ha kontroll. Det är inte lika illa ställt med mig på det där viset nu som det har varit förr, och jag vet inte hur det överhuvud taget kan ha blivit så. Minns inte att jag drog mig för vissa saker när jag var ung.

Inte se, inte höra…

Vad jag fortfarande känner kompakt motstånd emot, är att åka med på utflykter där man inte vet ett smack om vart man ska åka, vad man ska göra när man är där man ska vara, eller när man kommer hem igen. Eller på vilket sätt. Gemensamma bussutfärder? Nej tack! Jag kan åka till främmande ställen, däremot, om jag vet vart jag ska, och om jag själv kan ta mig både dit och hem, utan att vara beroende av någon annan. Jo, jag kan åka med nån jag känner väl. Döttrarna till exempel.

Låter säkerligen helt snurrigt, och jag hade nästan glömt att jag under många år har reagerat på det här viset. Misstänker att det började under de år jag levde med nästan daglig ångest. Tycker inte att jag minns det från tiden före. Åtminstone inte i så hög grad. Och varför är det numera betydligt lindrigare? Bortsett från bussutflykter till hemligt mål då, och att jag behöver förbereda mig inför okända saker? Jag tror att jag är spontan, men det är nog bara när jag själv hittar på nåt.

Men just det där behöver inte nödvändigtvis vara en negativ egenskap eller beteende. Ta till exempel när jag nu ska sätta igång en ny iPhone jag köpte nyligen. Jag förbereder mig mentalt, tar reda på hur man gör det, vad jag behöver tänka på att göra innan så inget blir fel. Har jag allt tillgängligt som jag kan behöva? Och sen tar det ett tag innan jag landat i den där känslan av tillförsikt, att jag har koll, och sen gör jag det. Det är väl uppemot 1,5 år sedan jag köpte den jag har nu, så hur man gör är inte helt främmande, bara att jag inte har rutinvana, och nån gång tidigt i somras köpte jag in ny iPad. Men att få igång den var enkelt. Till den behövde jag ju inte fundera på SIM-kort, Bank ID eller Swish.

Sen kan det förstås ibland ta lite tid till, innan jag väl får gjort nåt. Men det är ju bara det där vanliga, att allt inte blir gjort med en gång. Precis som disken och dammsugningen… men det blir gjort!!!! Sedan.

Jaså! Var det det…?

Jaha! Inte visste jag att det var det här jag skulle skriva om idag. Får väl säga att det var ganska så upplysande för mig själv, om mig själv. Så antagligen behövde jag få upp det till ytan. Och då är det bara att tacka och ta emot, och kanske slänga en tanke eller två på vad det här beteendet kan bero på. Bara uppmärksamma det, se det! Inte gräva ner sig i det.

Delvis är det nog min personlighet som ligger i grunden. Man ligger inte i ADHD/Asperger-spåret utan att det är som det är. På både gott och ont. Eller också kan vi kalla det för att vara introvert. Det går bra det också. Och gu’ vad det kan vara lugnt och skönt att inte ha för mycket med människor att göra. Man undgår mycket tjafs då. Vilket alltså också dök upp under mötet i eftermiddags.

Ordföranden sa i vårt samtal då efteråt, att han ibland undrade om jag forfarande var kvar online. Jo, jag hade varit kvar hela tiden, men jag sa inget om jag inte var tvungen eller hade nåt att säga. Man ska inte lägga sig i för mycket när vissa – särskilt en viss – håller på att breda ut sig. Alltså tjafsa.
Han och jag skrattade åt det, då när bara vi pratades vid.

Och resten som jag skrev här innan, har jag raderat. Man kan inte bre ut sig hur mycket om vad som helst. Bara så ni vet. Då blir det bara tjafs.

Ja se människor…

Det där med att röra på sig…

Tänkte bara testa lite hur den där nya ””förbättrade”” editorn fungerar. Hur det blir med ett sånt här gammal tema där man kan välja olika inläggsformer. Skrivande, bild/foto, galleri, video, musik… I det här fallet – en video från Youtube.

Länge sedan jag la in nån video, men nu när det börjar närma sig med stormsteg – julen alltså – så har jag lyssnat på lite olika sorters julmusik på Youtube. Jo, den är bra till mycket, den där tuben. Och musik överlag, är ju både härligt och hälsosamt.

Fast lyssna och lyssna? Mest för mig, blir det väl frågan om endera bakgrundsmusik – om jag alls vill ha nån bakgrundsmusik – ELLER nåt man kan dansa eller på annat sätt röra på sig till. Och så Britain’s Got Talent, helt klart.

När det gäller att röra på sig, kan man hitta videos med allt möjligt! Till exempel att promenera hemma, inomhus framför youtube. Faktiskt inte dumt alls. Eller man kan dansa Zumba – åh, den där Despacito… Olika varianter av Yoga, förstås. Sittgympa tyckte jag var urtråkig. Och vilket fruktansvärt tjatande om att inte ta i för mycket om det kändes obehagligt. Just ordet obehagligt tror jag inte ledaren till den gympan använde. Har glömt exakt vad det var, men har för mig det var nåt om försiktighet med gympan när man har hjärtproblem. Eller nåt. Men det finns ju alltid nån som ett sånt gympapass passar för.

Det finns sjukgymnaster, och alla möjliga andra – och kanske omöjliga – varianter på gympa, träning, workout… tjo!

Bob & Brad är härliga! Charmiga och man testar faktiskt deras råd!

En gång i tiden trodde jag, att på Youtube hittade man bara musik. Men det var då det. Numera finns där väl i stort sett allt.

Hur skulle det vara med lite inomhuspromenerande, förresten? En kvarts timme, så där! 😀

Låt se… en kvart över midnatt nu… nej det är inte för sent…

Snart jul

Nyss var det ju november! Och nu är det plötsligt den 18 december. Går tiden verkligen fortare när man blir äldre som man ibland säger? Nej. Det är omöjligt. Tid räknas i sekunder och minuter och dagar – och så vidare – och är noga uppdelat i exakta moment, presenterade av klockor av olika slag. Uppfunna av människan. Förstås. Den exakta tiden.

Sen har vi den relativa tiden! Den vi upplever. Den som ibland känns långsam och ibland som att den bara rusar iväg. Fort fort. Bort bort. Och kommer aldrig igen. Det är så det är. Eller rättare sagt – känns.

Sen kommer det underliga! När vi är mitt i det där vi gör och upplever, kan det kännas långsamt. Men sen! När det där är över – känns det som ett vips! Som när den där getinglika blomflugan plötsligt byter position. Eller som den verkliga flugan eller getingen, när man försöker slå ihjäl den med en hopvikt tidning.

Eller som hos tandläkaren idag. Innan var tiden seg som kylskåpskall smörkola. Medan man satt där i stolen med munnen full av metall stod den nästan stilla. Och nu är det kväll. Vips! Nu är den här dagen också snart till ända.

I går kväll satt jag i soffan och slappnade njutningsfullt av efter allt datorarbete senaste tiden. Tiden fanns inte alls med i mitt medvetna sinne. Jag bara satt där och hade det skönt. Åt några mackor med salami och stekta skivor av sötpotatis. Började sen sticka raggsocka nummer fyra. Såg på film. Vad var det nu jag såg???

Jo! Doktor Who!

Nu sitter jag i soffan här igen. Har just stickat färdigt raggsocka nummer fyra. Och fäst trådarna. Tittar på filmen ”Alice through the looking glass”. Uppföljaren till ”Alice in Wonderland” som jag såg nyligen. Alltså! Exakt just nu tittar jag inte på den, för exakt just nu håller jag på att skriva ett smått idiotiskt blogginlägg.

Tänk vad ett flow kan hitta på.

Om ett tag ska jag äta en liten portion av den där köttgrytan jag gjorde till lunch idag. En ganska stor gryta på nötfärs och rimmat fläsk, rotgrönsaker och bönor, röd currypaste och vitlök. Blev så himla gott. Magen vill ha en portion redan nu, men den får minsann vänta ett tag till. Falsk hunger, bara för att jag började tänka på den där mustiga, kryddiga grytan. (Blev övermannad nu och åt en liten portion…)

Men glömde ta foto av den medan grytan stod där på spisen och puttrade. Å andra sidan kan man väl klara sig utan matbilder. Och visst glömde jag bort ta foto på den nu också. Men man får vara som man är när man blev som man skulle. Inklusive disträ. Emellanåt.

Och ikväll ska jag börja sticka ärmarna till min egen tröja medan jag har strumpstickor nummer fyra lediga, sedan ska jag sticka ett par raggsockar till dotra också. Har 150 gram av hennes garn kvar. Det borde både räcka till och bli lite över. Men hinner jag bli färdig med dom så hon kan få dem när systrarna träffas i jul?

Kanske…

Nu har jag kommit upp till ärmhålorna. Här ska man nu sticka ärmarna, runt runt på strumpstickor/rundstickor, också dom upp till ärmhålorna.

Därefter börja sticka ihop ärmarna med bålen, och alltså sticka oket samtidigt som man maskar av så att det ser ut som raglan. Allt-i-ett härifrån alltså, runt runt, och bara de små gliparna under ärmarna som behöver sys ihop sedan.

Visst är väl just det, det bästa av alltihop!

Det var det det

Så sitter man här då, utslagen i soffan som en överblommad tulpan. … Nä! Det där lät då för hemskt. Som om jag varit dödsjuk eller nåt. Eller totalt slutkörd av nån annan anledning. Men så är icke fallet!!!
Men nog är det skönt att totalt slappna av efter en tid med… mer än vanligt att göra… Det är därför man inte visat sin vackra nuna på bloggen heller, på ett tag. (Som om jag nånsin visar den, egentligen.)

Det är ju snart jul, kom man på i sin stillsamma tillvaro, och det vore ju rätt lämpligt att få klart den där årsredovisningen till kommunen för de där pengarna vi fick till föreningen.

Så det blev till att plocka ihop det man redan gjort av den uppgiften och sedan sätta fart med att få till det där.. kravet på inlämning… ordföranden och jag. Kanske mest jag… njae…

Vi blev faktiskt påminda om att det skulle in. Men att det skulle varit inne senast den siste oktober tyckte vi var horribelt! Det är ju två månader kvar av året då! Så dom fick så vackert vänta.

Men nu såg vi ju att det var lika bra få det gjort innan helgdagarna skulle överfalla oss, och kanske göra det hela omöjligt att göra… hmm …

Jag är alltså kassör i denna sagda förening och då förstås ansvarat för bokföringen bland annat. Dessutom webmaster, fotograf, redaktör och har tillsammans med ordföranden lagt ner en massa själsdödande hopplös tid på marknadsföring. (Bästa marknadsföringen har nog varit Instagram, faktiskt.) Och nu skulle det alltså redovisas vad som gjorts under året för de här pengarna.

… och mycket mer än så här…

Köpt plantor förstås! Buskar, fröer, blommor – name it! Men också jord, den ena säcken efter den andra, och en del verktyg och redskap. Därtill en del arrangemang, planteringsdagar, grillträffar, Skördefest! Med inhyrd musik och allting. Och så alla de där medlemsmötena och styrelsemötena och arbetsmötena ute på odlingarna – vi har två stycken. Och lite till.

Mycket till…

Till saken hör alltså: Principen är att de pengar som inte använts, ska återbetalas till kommunen! Klart jag pep in i går sen eftermiddag till CityGross och köpte på oss en del sånt där som kaffe, socker, pulvergrädde och så vidare. Stapelvaror. Inte alltför mycket. Bara så vi har det viktigaste hemma. Vi måste ju ha nåt till årsmötet i januari…
Har nu 411 kronor och några ören kvar att redovisa. HA!

I vart fall har jag alltså nu under en tid skrivit sammanställningar och samlat ihop bilder och blogginlägg och information om vad vi har gjort under året. Alla de där arrangemangen och mötena och det andra. Planteringsdagarna, grillträffarna, FN-dagen till och med! Och nu i eftermiddag satt alltså Ordföranden och jag för att skriva ut det här och sortera kronologiskt.

Jodå! Vi fick till det, och det på bara två timmar. Tack vare bra förarbete! Mest jag, kanske, när det gäller det rent praktiska datorarbetet, men ordföranden är suverän på såväl support som att göra det han har att göra i sammanhanget. Vi bollar hela tiden information mellan oss. Han kollar det jag gör och kommer med synpunkter och förslag på eventuella förbättringar. Har jag glömt något, så kommer han ihåg det. Och vice versa.

Ordföranden är nån sorts kommunsamordnare som jobbar mycket med integration, och är helduktig på allt som har med föreningsarbete att göra. Och gu vet vad han mer sysslar med! Jag vet i alla fall inte, bara att han tycks jobba mer eller mindre dygnet om. Han tycks känna alla och alla tycks känna honom. Däremot säger han själv att han aldrig hade klarat av att vara kassör, och han är inte särkilt händig när det gäller datorarbete. Jag å andra sidan hade aldrig klarat att göra det han gör, vilket innebär att vi kompletterar varandra väldigt bra i det här förenade föreningsarbetet.

Sen är jag ju fena på att organisera och sortera (dock inte att städa hemma) så när han väl hade skrivit ut allt material, var det inte alltför besvärligt att sortera det kronologiskt. Med bilder och allt.

Ja, mest bilder egentligen, för det vet ni väl – att en bild kan säga mer än tusen ord.

Blir det bra i lådan så här, tro?

Avsiktligt såg vi till att det blev en ganska så rejäl hög med papper som åkte med internposten till kommunens kontakt. Jag gnuggade händerna av förtjusning när jag såg högen i verkligheten som jag innan hade tänkt mig i fantasin – dom där inne på Stadsbyggnad skulle minsann få en ordentlig trave som visade på att vi har jobbat på ordentligt. Och då inte bara med själva redovisningen.

Vi räknar dessutom med att kunna använda det här till verksamhetsberättelsen också. Inte illa va’?

Föreningen förresten? Jo, vi är en fortsättning på Plantering utan gränser, här i Nordöstra delen av staden. Inte illa det heller. Inte minst med tanke på att det här området växer enormt nu. Med renoveringar och nybygge av bostadsområdena samt nyetablering av företag. Det är faktiskt kul, det där!

Och nu är det jätteskönt att sitta här i soffan och slappna av, som en något bedagad pion och ha stilla julmusik från Youtube i bakgrunden.

Mer stickat på gång

När jag letade efter mönster till yngsta dotterns tröja, fick jag syn på den här tröjan från Järbo och blev störtförälskad. Men inte var det nån idé att använda det mönstret till dotterns.

Dels lydde jag henne ordagrant. Hennes tröja ville hon skulle vara som min – alltså i slätstickning – och jag misstänkte dessutom att garnet hon skickat mig nog inte skulle räcka till en tröja med flätor både fram och bak.

”Men sen!” tänkte jag och såg mig själv i en sån här tröja. Hade därtill redan tankarna på ett garn i nån av mina lådor här, som nog både skulle räcka till och som jag tyckte om färgen på. Har för mig den kallas ”ljus jadegrön”.

Färgen på skärmen på datorer ska man aldrig lita blint på.

Det tog ju ett tag innan det där ”sen” skulle bli möjligt, men nu är jag på gång. Men det är inget man kan sitta och prata med folk medan man stickar, eller förlora sig i en film eller nåt. Annat än på ”raksträckorna”. 35 maskor slätstickning på vardera sidan om den breda flätan på bakstycket. Det är inte mycket det, att halka iväg med tankarna till en filmintrig.

Men det är kul! Jättekul!
Vilket inte kan sägas om de där raggsockorna till lillgrabben som jag också håller på med. Där är det raksträcka – häl – raksträcka – tå… Urtråkigt! Här är det rundsticka. Man stickar fram- och bakstycke samtidigt, utan sidosömmar som då sen ska sys samman. På framsidan är det som det syns på bilden, bred fläta på mitten och smala vid sidan om. Baksidan har en likadan bred fläta på mitten, men sen slätstickning resten.

Men jag betvivlar att jag skulle klara att göra de där breda flätorna utan diagrammet. Till viss del lär man sig se hur man ska göra, men … ja … diagrammet är ett måste för min del. Fast dom smala flätorna är superenkla.

Andra advent

Hade glömt det denna söndagen också. Nästan glömt att det är söndag dessutom. Var i och för sig en sväng i kyrkan mitt på förmiddagen, men det är inga gudstjänster nu. Bara öppet några timmar så man kan komma in och vara där en stund. Möjlighet att tända ljus för de som vill.

Några ur personalen satt där och jag bytte några ord med en av prästerna, Anna. Skönt att det åtminstone nånstans finns levande människor. Bortsett från de som mer eller mindre vilset minglar runt i butikerna.

Den påtvingade ensamheten tär.

Det var skönt väder idag. Milt. Hyfsat lite blåst. Tog en cykelpromenad efter kyrkan. Alltså cyklade en bit och promenerade sedan runt i och genom en liten skogspark – eller vad man nu ska kalla det – och tog sedan pedalerna till hjälp för vidare transport hemåt. Blev inte så långt i kilometer räknat, men tiden det tog sammanlagt ska jag väl inte behöva skämmas över. Inte alltför mycket i alla fall.

Nu skymmer det, och snart nog är det helt mörkt. Lyckligtvis dröjer det inte länge till förrän vintersolståndet tippar över tillvaron, och dagsljuset så sakta börjar ta över mörkret.

Även mörkret och det råkalla tär.

Foto av Lisa Fotios pu00e5 Pexels.com

Den blev klar till slut

Polotröjan, alltså. Den till min yngsta dotter. Enligt beställning. Men det är onekligen lite knepigare när man fick garn, men inte nåt mönster som passar till just det garnet – och dessutom dottern 14 mil bort så man kan inte prova och testa efterhand. Och så i dessa tider, dessutom.

Så det blev till att provsticka och leta mönster som skulle kunna passa. Hon ville ha en i samma stil som min. Polokrage, enkel inte dubbelvikt, och isydda ärmar. Snacka om att lusläsa nätet efter den typen av mönster. Som också passade tjockleken på garnet och alltså antalet maskor per 10 cm.

Till slut använde jag grunden samma mönster som till min, men fler maskor – alltså större storleksangivelser än hennes egentliga storlek på kläder. Längden spelar ju mindre roll. Åtminstone upp till ärmhålorna. Ovanför där fick jag göra om tre gånger.
Bredda…

Slutligen blev det en tröja i alla fall, fast det tog mycket längre tid än det borde ha tagit. Och jag blev inte nöjd själv. Ärmarna blev lite för långa, men det i sig gör ingenting. Kragen något för hög, för min del men säkert bra när vinterstormarna tar tag på Österlen. Men så går den också alldeles utmärkt att vika. Uppe vid axlarna bylsade det sig vilket jag inte gillade. Själva ärmen där längst upp blev lite för hög och sömmen sen för klumpig. Det skulle ju inte bli puffärmar, ju!!!
Men då när jag såg det, hade jag min idiot, redan sytt ihop det hela, stickat polon och fäst alla trådar.

Men är man självkritisk så är man självkritisk!

Den är ju jättefin, skrev hon när jag skickat henne ett foto där jag har den på mig. Jo, jag är lite rundare än hon, men inte så mycket. Så just det funkade.

Så vi kom överens om att jag skulle posta den till henne. Trots att jag erbjöd mig att repa upp och göra om övre delen.

Sen skickade hon ett foto där hon har den på sig och hade bara skrivit ett ord om den. ”Perfekt!”

Så även om jag inte håller med riktigt där, så känns det ändå skönt. Om hon tycker den är perfekt, så är den det.

Det är ju hon som ska ha den.

Av garnet som blev över stickade jag sen en liten mössa och ett par halvvantar. De senare i enbart resår – och glömde fotografera dem.