Igår en vilodag

Ibland kan man undra! Nämligen, undra var man har huvudet. Mer än ovanför axlarna. Glömde i går helt och hållet bort att skriva nånting. Inte för att det är hela världen! Det har man gjort förr. Antingen glömt bort att skriva eller valt bort det.

Det var ju det att jag hade tänkt att följa med i NaNoWriMo och skriva varje dag hela april. Men det smög sig. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade ju nått mitt uppsatta mål. 20 000 ord, och det på sjuttonde dagen. Och ska jag vara riktigt ärlig? Jo, det ska jag. Här och nu, i alla fall. Trots allt! Jag har ju bevisat för mig själv att jag kan kräka ur mig 1200 till 2000 ord på si så där en timme.

Att inte skriva i går – kändes som en befrielse.

Det hade börjat kännas jobbigt att vara ”tvungen” skriva varje dag. Hade flera dagar känt att jag inte hade lust, inte hade nåt att skriva om. Fast jag lyckades skriva ändå. Sjutton dagar i sträck.

Å andra sidan! Så kände jag mig inte besviken på mig själv. Det har jag gjort tidigare. Som att jag svikit mig själv och mina föresatser att skriva varje dag. Men! Jag måste ju egentligen inte! Det är tillåtet att avbryta, att ändra sig, att… att glömma! Utan att det på något sätt är en katastrof. Det är ju jag själv som bestämmer…

Dessutom kan man även som skrivande person, skribent, författare… (fake it ‘til you make it) behöva pauser då och då. Alla som arbetar (nåja, nästan i alla fall) har ju ledigt två dagar per vecka eller nåt annat arrangemang beroende på jobb. Men man har lediga dagar, för att vila upp sig efter arbetade dagar…

(Jag vet! Mammor, husmödrar, kvinnor i största allmänhet… )

Nej, nu ska jag inte ge mig in på könsroller, det där är väl inte riktigt lika uppdelat som det en gång har varit. Som våra mammor, kan tänka… som gjorde allt hushållsarbete därhemma, jobbade ute nånstans därtill… som min… och ändå krafsade runt i trädgården ibland, trots att det var mer pappas domän.

Förresten! Är det bättre nu? Jag bara undrar???

Dessutom kan man undra, hur i hela friden jag kom in på det här ämnet. Jo! Pauser, var det ja! Att vara ledig då och då, från det man annars gör dagligen.

Ärligt talat, kvinnor! Kan ni koppla av helt? Eller är ni hela tiden på språng, har kontrollen, har ansvaret, tar ansvaret? Kan ni pausa totalt och hängivet och bara koppla av, MINST ett par dagar i sträck. Bara göra det ni har lust till, bara det som faller er in. Och utan att skänka ens en tanke på de där sakerna ni normalt gör.

För antingen är det nån annan som fixar det, och då ska ni ge sjutton i hur eller när det blir gjort. Eller också är det ingen annan som har gjort det, men låt inte det hindra er från att bara storligen njuta av den lediga tiden. Tids nog är ni i vardagen igen, och kan diska och tvätta och gu’ vet allt vad det är ni har vilat er ifrån.

Så! Hur kom jag på att skriva det här, nu då? Alltså! Det bara kom!!!! Det var kanske nån som ville säga mig nåt. Okay! Hurdan är jag då?

Hmmm… Det tål att tänka på!
Kan jag koppla av helt och hållet, hundraprocentigt, totalt??? Svara ärligt nu, Nina. Ja eller nej? Var nu helt ärlig mot dig själv, och rememberrrrrr       …  du behöver inte tala om för nån hur du svarar.

Att kunna vila helt och hållet och totalt
- det är en av vägarna till god hälsa.

Färdig?

Om man nu någonsin blir helt färdig med någonting, kan man fråga sig. Men i går nådde jag i alla fall målet på CampNaNoWriMo. Då kan man väl anta att man är färdig. Fast ändå inte. Tänkte skriva alla 30 dagarna i april. 

Nu är ju de här april och juli varianterna inte så farliga. Det satta målet som man ”måste” nå på 50 000 ord, finns bara under november. Det ursprungliga NaNoWriMo. Under de här CampNaWriMo får man bestämma själv vilket antal ord man vill nå, ha som mål.

Jag vet av erfarenhet, att det där med pressen att skriva 1667 ord per dag i snitt, som ett slags ”måste”, det stressar mig oerhört. Och även om jag faktiskt har klarat att nå de målet de gånger jag varit med i originalNaNo, så har det blivit så att jag inte kunnat skriva alls på väldigt lång tid efteråt. I de sista dagarnas, halva månaden nästan, har jag kreerat så urusla texter att det över huvud taget inte funnits nånting i dem att behålla. Så vad är då vitsen med att jobba sig kräksjuk på det?

Nu i april satte jag först målet 15 000 ord. Det innebar 500 ord per dag i snitt. Och det har gått jättebra! Så bra att jag för mindre än en vecka sedan närmade mig mina 15 000 och därför ökade upp målet till 20 000 ord. 

I går tänkte jag inte på det där, utan skrev på, uppdaterade statusen på NaNoWriMo  – och passerade mitt mål! Slutsumman blev 20 785 ord. På 17 dagar. 

Sen ”borde” man kanske, antagligen, ha skrivit på nån roman, nåt skönlitterärt, men det har jag inte. Eftersom tanken bakom det hela var att få in rutinerna igen att skriva dagligen – eller åtminstone nästan varje dag – så fick det bli vad som helst! Bara jag satte mig ner och skrev. 

Så det har mest blivit dagboksanteckningar, men även en del blogginlägg. Och det har gått relativt lätt trots att jag när jag först satt mig ner med laptopen tänkt att: jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Flertalet dagar var det så.                 

I går bredde jag ut mig en hel del om det Stadskvarter som håller på att byggas alldeles inom ett stenkasts avstånd. Om lägenheterna och om jag ska söka att flytta dit till nån när det väl är klart, hösten /vintern 2022. Sen roar det mig, och har nog alltid gjort, att titta på planlösningar och drömma om hur det skulle vara  att bo just där…

Och plötsligt hade jag alltså nått målet för april!!!  Men fortsätter att skriva som om ingenting hänt. På ett ungefär…

 

Falsk säkerhet?

Nu i samtalen, det som ibland dyker upp där, är inte lika mycket om att hålla avstånd längre. Jo, det förekommer förstås på olika sätt, men vad som oftare sägs nu, är om vaccinationen. ”Har du blivit vaccinerad?” ”Ska du låta vaccinera dig?” och liknande uttalanden. Och sen kommer det klockrent – särskilt från dom som hunnit få åtminstone spruta nummer ett. ”Ja, så nu kan man umgås som vanligt igen. Träffa barnbarnen och så… ”

HÖPP HÖPP HÖPP! 

Det må så vara att man nu inte blir sjuk av viruset, det är ju det vaccineringen är till för och det får vi hoppas stämmer, men inte garanterar det att man inte är smittbärare! För det kan man visst vara ändå, även man man själv nu förhoppningsvis inte blir sjuk. Vare sig av själva vaccinationen eller av viruset. 

Så! Vad blir det då av det? Att alla vaccinerade springer omkring som yra höns, möter folk, umgås, kramar barn och barnbarn – och någonstans ramlar på några virus som passar på att följa med vederbörande till nästa umgänge och kanske kramande…

Och vilka blir då sjuka! Jo! De som inte är vaccinerade. Vilket i nuläget väl fortfarande är de allra flesta. Faktiskt! Så då klarar sig alla i riskgrupperna och alla andra blir sjuka. Ja kanske inte alla förstås. Men en och annan blir så sjuk att hen dör på kuppen. Friska, starka människan mitt i livet, som på ett eller annat sätt är en av dem som ska ta hand om människorna i riskgrupperna när de blir ännu äldre och ännu skröpligare – om än inte av Covid. 

Vilken framtid, va!

Idioter! Skulle jag vilja säga. Om de som tror att man inte är smittbärare längre bara för att man är vaccinerad och då inte själv blir sjuk. Så länge viruset existerar ute i världen, så… 

Sen är ju förstås frågan den, om ingen blir sjuk längre, kanske att alla blivit vaccinerade eller så (jösses så rika det ska bli som ligger bakom massvaccinationerna) – är viruset totalt borta då? Dör de ut då, så att säga?

Läste nånstans då mer i början av det här, att virus är inga levande organismer såsom bakterier. Jag vet inte om det är sant eller inte, men först och främst –  vad är de då? (Får väl googla på det där och se om jag hittar något svar. Om jag ids göra det.) 

För om dom inte är levande, då torde väl det betyda att de inte behöver någon näring för att fortsätta existera… hmmm…

Alltså! Jag tycker det där jag skrev nu låter helt knäppt, hur kan i så fall faktiskt influensor och annat faktiskt dö ut? Hur kan man i så fall över huvud taget bli frisk från förkylningar och annat? För det gör man ju! Normalt sett. Och varken ”Asiaten” eller ”Hongkong” eller ”Svininfluensan” finns väl kvar nu? Eller?

Jaja! Det är mycket med det jordiska! Mycket man inte begriper sig på. Och det är väl helt okey! Man kan ju inte veta allt! Men att en vaccination skulle garantera att man inte är smittbärare….  det har jag svårt att tro på.

I verkligheten

Egentligen borde jag diska. Det växer ständigt över huvudet på mig, det där som samlas i köket. På diskbänk och arbetsbänk och spis. Jag tycks aldrig komma i kapp mig själv där.

Diskstället är för litet, och saker ramlar lätt ner från det. Det såg trevligt ut, där på Ikea. I två våningar och en inbyggd bricka under att fånga upp vattnet i som droppar ner från porslin och glas. Trots att man väntar ett tag med att ställa dit fatet eller vad det nu är som står i tur. Sen bygger man på så gott det går, men det tycks alltid bli disk kvar i hon som inte får plats i stället.

Vadå!?!?! Torka disken med en handduk och ställa in i skåpen direkt?!?!?!?!!? Skojar ni med mig?!?!?!!?

Tungt är det också – diskstället alltså, inte att diska, egentligen – men det såg nätt ut, där på Ikea. Och det står liksom på rätt håll. Med ryggen in mot väggen. Då syns det inte utifrån rummet…

Det skulle utgå ur sortimentet. Nu förstår jag varför. Det har utseendet för sig, men funktionen mot sig. Och det samlas ändå vatten som blir till gegga under sig, på själva diskbänken. Trots den inbyggda, om än löstagbara, brickan.

I övrigt känns det som att jag inte gör annat är diskar och torkar bänkar och spis. Det blir skvätt här och skvätt där och somt faller till golvet. Vad det nu har där att göra, det har jag undrat många gånger. Varför hoppar det ur mina händer, smiter från kniven, gömmer sig undan skeden… ? Nog för att man visste att det finns en sorts liv i grönsaker och annat, men inte den sortens… 

Visserligen äter jag alla måltider hemma, och jag lagar till nåt flera gånger per dag. Alltså det där med att äta mackor med ost eller annat pålägg, det existerar inte hos mig. Så jag lagar alltså till nån sorts mat fyra gånger per dag. På ett eller annat sätt. Inte nödvändigtvis varm mat, typ middag. Det kan lika gärna bli havregrynsgröt micrad direkt i en tallrik (om än inte så ofta just så), eller en smoothie. Ibland händer det att jag river morot och äpple, och blandar i solrosfrön och tranbär och gojibär. Men oavsett vad jag gör och hur jag gör det – så blir det smulor, klibb och i förlängningen – DISK! 

Och den som har skivat en apelsin och sen inte direkt efteråt torkat bort den spillda saften…. den vet…

Så bakar jag bröd ibland. Och mitt bröd är så långt från franskbröd och limpa som man över huvud taget kan komma. Det innehåller kikärtsmjöl, och fibrex och linfrön och psylliumfrön och andra frön och bovetemjöl och lite Lailas i det gula paketet, och… en gång hade jag i finmixad grönkål och lite extra äppelcidervinäger när jag också hade mycket bovetemjöl i. Och mortlade kumminfrön… Det smakade som det godaste rågbröd!

Jo, jag minns surdegsbakat rågbröd! 

JA! Mitt bröd smular ofta. Ramlar sönder till müsli! Fast inte lika ofta numera, som när jag började lära mig att baka glutenfritt bröd. Då blev i stort sett allting müsli istället för bröd. Nu kan jag få till bröd som håller ihop. Särskilt om jag bakar dem som platta tekakor och inte klyver var och en till två tekakor när jag ska äta. Får då kan det hända lite … smulerier… liksom just när man äter…

Och smulor – som ni vet – det kan hamna precis överallt! 

Vad gör man åt det här? Åt den smått makabra disksituationen? Ja, inte vet jag. Äta bör man annars dör man. Och till och med kalla sallader orsakar disk. Om än inte några grytor eller stekjärn. Alltid något… 

Sen är det förstås också det där andra. Det som kräver städtag. Allt det där man drar in utifrån. I mitt fall – framför allt det som kommer in med cykeln. (Det hamnar förstås inte i köket på nån av bänkarna eller på spisen, men det hamnar i lägenheten!)

Sand och grus i alla möjliga storlekar översvämmar snart nog golvet, och där spelar ju vädret roll. Regn och grusväg. Behöver jag säga mer? För det är ju inte alltid man håller sig på asfalt och andra typer av vägbeläggningar. Och ibland måste man ut även om regnet öser, och vinden dansar can-can runt husknutarna.

Längtan

Det är inte helt ovanligt, att det kommer tankar till en, idéer om att skriva det eller det. Det kan till och med komma formuleringar. En mening, eller ibland till och med flera.

Det är då man borde sätta sig ner omedelbums och skriva ner de där fantastiska raderna, orden, meningarna. För – visst är det så – gör man inte det då, omedelbums, så försvinner de. 

Något kommer till en, och när man inte tar hand om det, flyger det iväg till nån annan.

Det är många tankar och idéer som kommit till mig under årens gång, och många har flugit sin kos mer eller mindre direkt. Man tänker, att jag sätter mig ner och skriver det här sen! Och tycker att en så här fantastisk idé kommer att stanna kvar hos en tills man får tid, ids, hinner, har gjort ditten, har gjort datten…

Det där ”ska bara” är en riktig idédödare.

Jag kände en gång en man som alltid skulle göra en massa innan han gjorde nåt annat. Visserligen rann det man skulle göra ”sen” inte nödvändigtvis ut i sanden, men det kunde ta flera timmar innan man kom så långt. Särskilt jobbigt var det när man hade planerat en utflykt av nåt slag.

Vi åker direkt efter frukost, blev det bestämt. Men frukosten drog ut på tiden, så var det ett telefonsamtal, och när man väl kom in i bilen var han först tvungen att stanna till vid jobbet… Ja, ni ser nog vart det bär hän med den utflykten!

För snart nog var man hungrig och ville ha lunch innan man dog av svält. Och sen blev det kanske nåt helt annat än det planerade. Besöket på Kullaberg blev till en promenad i nåt mer närbeläget liggande strövområde. I bästa fall. Men det kunde lika gärna bli frågan om att man åkte hem.

Du kan väl ta dig en promenad själv här runt omkring, kunde han tycka. För då hade han kommit på tusen saker som han behövde få gjort därhemma. Och nästa dag kunde det mycket väl vara måndag. Minns många såna där o-gjorda utflykter från den tiden i mitt liv.

Och jag som är nån sorts slumrande nomad, snarare. 

Det fanns en tid när jag drömde om att leva ett liv där jag i stort sett inte gjorde nåt annat är skrev böcker och reste. Jag skrev om resorna, var jag var nånstans och vad jag upplevde. Så blev det en bok, kanske en reseskildring, kanske en roman, jag fick in pengar, och kunde resa nån annanstans och få ny inspiration. En ny bok blev till!

Åh, det var mycket jag drömde om förr. Sen hamnade jag i nån sorts vaken coma. Livet tog över med sina trivialiteter. Jobb, senare arbetslöshet, och inte blev det nåt specifikt skrivande, inget blev utgivet, och av resandet blev det intet. 

Till slut glömde jag bort drömmarna. Jag till och med glömde bort att jag hade drömt. Och så gick åren.

Och nu då? Drömmer jag nåt nu? Om vad och var jag vill vara, och göra vad? Vill jag resa? Vill jag skriva? Vart vill jag och vad vill jag?

Eller är jag fortfarande förlorad i den där drömlösa coman?

(fortsättning följer… tänker jag nu… jag har en idé, en tankegång om vad. Men bäst jag börjar skriva på den direkt… jag ska bara…

… jag ska bara tända lite lampor här i lägenheten. Det mörknar fort när det väl börjat skymma och himlen är mörkblekt rosa i väster)  😀

Matprat – eller nåt annat?

Satte på Albinonis Adagio i G-moll. Den är ju så skön! Det värsta är väl bara att det var meningen jag skulle skriva nånting medan adagion låg där i bakgrunden och masserade mitt inre. Men fokuset vill inte riktigt släppa musiken tillräckligt för att också låta mig skriva nånting.

Ärligt talat! Så har jag inte en aning om vad jag ska skriva om idag. Det har jag i och för sig inte haft helt klart för mig tidigare i veckan heller, men det har alltid dykt upp nåt i huvudet att börja med, och sen har det flutit på av sig själv. Mest om mat då.

Och äter gör man ju varje dag! Och de flesta dagarna består mitt eftermiddagsfika ev en fruktsallad eller smoothie eller nåt sånt. I regel förstärkt med nån sorts frön, en klick yoghurt, betavivohjärtan och lite Paulun´s Granola.

Är sååå tacksam för en naturligt glutenfri variant!

Av det sistnämnda har jag hittat en sort som både är glutenfri och inte heller har kokos i. Lite kokosolja har jag för mig, men det gör inget. Det klarar lilla maggen! Annars är där solrosfrön, blåbär, rabarber, kanel, kardemumma och lite annat smått och gott. Rostade havregryn, förstås.

Man borde nog, egentligen, göra müsli själv. Det är ju faktiskt inte särskilt svårt, och då kan man välja själv precis vilka ingredienser man vill ha i. Men ibland kan det vara skönt att vara lite bekväm, och ha nåt man köpt färdigt att äta. Och överlag är Paulun’s granolor och müslier riktigt goda. 

Min favorit där är egentligen den med blåbär och citron, men där är ju kokosflingor i, liksom i alla de andra tror jag, och det går inte riktigt bra ihop med den där lilla maggen. Förhoppningsvis längre fram när mag- och tarmsystemet kommit helt i balans igen. 

Apropå det, tarmhälsa alltså (nu är jag där igen, mitt i ämnet). Så är det ju inte enbart att äta en massa råa saker. Sötpotatis är supergott, föresten. Att riva tillsammans med äpple och morot och äta som godis…

Nej det var den goda bakteriefloran jag nu var inne på i tankarna. För det finns ju god hjälp att få med det så man inte enbart behöver tugga broccoli, grönkål och sötpotatis. Med mera. För att bygga upp den där goda bakteriefloran.

Det finns kosttillskott med sådant!

Hoppsan! Nu hoppade jag iväg in i kosttillskottsdjungeln, fick radera cirka 350 ord som hellre kan få bli början till ett eget inlägg. Om Magnesium faktiskt! Men här och nu får jag väl fortsätta se bloggskrivandet under CampNaNo-månaden april som den igångsättare som var min avsikt. Att skriva regelbundet och helst dagligen framöver. Att det råkat bli så mycket varje dag… well! I did not see that coming!!!

Ska kanske gå tillbaka lite just nu, till den där eftermiddags- smoothien! Om nu smoothie är det rätta ordet. Hade antagligen passat bättre att kalla det för röra eller gegga eller nånting. 

Vad ska det bli av det här?

Basen är ju alltid banan, och sen vad jag kan tänkas ha hemma. För närvarande har jag avokado i frysen – vägrar köpa färska längre. Ibland får man ju slänga mer än vad man kan äta. Så även om man tycker att ett paket fryst avokado kostar för mycket, så kan man i alla fall äta alltihop! Plus! Att man kan välja hur mycket man kan ta åt gången! Att äta en halv färsk avokado, kan innebära att den andra halvan blir så trist att man inte vill äta den senare. 

Idag var det så, att jag inte ville ta äpple med. Hade köpt så goda ekologiska att jag inte nändes mixa ner det i smoothie. Vill njuta av det äpplet som det är. Istället lurade jag ner sötpotatis till bananen och avocadobitarna. Gömde en selleristjälk och en bit zucchini. Resten av de mixade fröna från häromdagen, och smakade av med ingefära, kanel, chili och några dadlar. 

Sen funderade jag… kardemumma? Eller!!!??? Kom på att jag hade kvar pepparkakskryddor jag hade köpt i vintras för att doppa dadlar i på nåt sätt. Alltså, om jag kom på nåt sätt att få kryddan att fastna på dadlarna. Ja, hur det nu blev, så blev det inget av den tanken.

Mmmm…. typ pepparkaksdeg! 😀

Men nu, blev det smak av pepparkaka på eftermiddagsröran! Sämre kan det vara! Med lite tärnat äpple och en skvätt sojagrädde till. Jag menar… har jag nu köpt hem grädde får jag ju se till att använda den innan den blir dålig så jag måste slänga det som är kvar.

Och var var jag nu? JO! Bakterieflora versus kosttillskott! Köp av märket Probi! Det är den bästa sorten! Och hjälper till att bygga upp en frisk bakteriestam i matsmältningssystemet. 

Comfort food

Ibland vill man faktiskt inte ha sallad eller annan råkost till lunch. Ibland vill man ha nåt varmt, nåt mjukt som lägger sig som bomull i magen. Det var min mammas uttryck om vissa saker. 

Vilka dessa vissa saker var, minns jag inte säkert, men kan glatt tänka mig mjölig potatis med gräddsås och gelé. Rotmos med fläskkorv och senap, pepparrotskött med potatis, kalops med morötter, potatis och inlagda rödbetor. Rabarberpaj med vaniljsås…

Och för mig, särskilt! Mammas pannkakor som hon stekte i fläskflott och som hade knispriga, lätt knapriga kanter. Lingonsylt till det. Pappa som gjorde lertallrikasill, även om vi inte kallade det så.  Till lördagens middag när mamma jobbade, la han bitar av saltad, urvattnad sill i en djup tallrik, la på skivad gul lök och stora klickar smör och satte sedan tallriken som lock på grytan med potatis medan de kokade. Så gott och så typisk sommarlördag när jag var liten! 

Nostalgi i stora lass och jag blir smått hungrig nu bara jag tänker på det.

Nu för tiden är det kanske fortfarande potatis eller rotmos som gäller. Inte så mycket korvarna, men ibland så. Det kan vara risotto, krämigt mjuk och smakrik. Och så förstås spagetti med nån god sås. Oftast av typen Bolognese. Men ska man tänka på vilken typ av kolhydrater man äter, undvika de snabba ohälsosamma – då blir det inte så ofta den typen av mat. Särskilt inte potatismos.

Men man kan få till sånt här till en acceptabel måltid i alla fall! Med spagetti eller ris. Det beror ju också på mängden av det, av hur man lagar till det, vilka tillbehör man har. Kokt spagetti med ketchup är inte att rekommendera. Och håller man det animaliska i kosten till ett minimum, blir det köttfärssås på soja istället, vilket är helt okej, och faktiskt mycket godare. Enligt mig. Och det fastnar inte i tänderna lika mycket, i alla fall.

Eller också gör man spagetti med ostsås. Vegan. Och inga dyra varianter av den där ”osten”. För självklart är det inte ost gjort på komjölk det är frågan om, eller getmjölk heller för den delen. Även om jag älskar mesost och messmör, så gillar min kropp den inte lika mycket. Magen protesterar om jag insisterar för mycket och för ofta på det. Det får bli som man säger om sötsaker! När du är på bröllop ska du självklart äta en bit av tårtan! Om jag vill festa på nåt, köper jag gammaldags messmör på Ica Supermarket eller Maxi.

Vegansk ostsås… går det?

Självklart! Allt går om man bara vill! Och det finns recept ute på nätet om man vill testa! Och jag ville testa idag, för nu var jag supersugen på nåt sånt där kladdigt, krämigt, läckert.

Det förefaller som om alla recept på vegansk ostsås på nätet, har cashewnötter som bas. Jag har sällan cashewnötter hemma. Och inte sprang jag iväg till butiken i förmiddags bara för att köpa cashewnötter! Jag cyklade däremot till Willys på Väla och köpte frukt och grönsaker och kaffe, nästan allt ekologisk. Tror inte de båda grapefrukterna var det…

Spagetti hade jag hemma, glutenfria förstås och de blir riktigt goda när man kokat dem. Men hur skulle jag göra med såsen? 

Den andra huvudingrediensen som brukar vara med i de där recepten, är Bjäst-flingor. Det brukar jag ha hemma. Men vad skulle jag ha istället för cashewnötter!

Åh! Jag gjorde hummus i går kväll till sista havre sconesen (får se till att inte baka sådana för ofta, de var alldeles för goda). Blanda en del av den hummusen med lite av den där blandningen med mandel och fröer som jag mixade till grovt mjöl häromdagen??? Jäpp! Tänkte och gjorde.

La till bjästflingorna jag hade kvar, och smaksatte med lite ingefära, en skvätt äppelcidervinäger, ett uns cayennepeppar, salt och peppar. Mixade runt alltihop, smakade av – och hällde i sojagrädde till angenäm krämighet och smak.

Sen kom ju den där andra frågan. Vad skulle jag ha för grönt till det här! Kände inte för att äta av den där rotfruktsmixen; morot, sötpotatis, svartkål och selleri. Den fick vänta till ett senare tillfälle. Letade runt i kylskåpet och hittade den där påsen med salladsblandning. Hade faktiskt glömt bort den. Tur jag inte glömde bort den ett par dagar till för då hade jag fått slänga alltihop. 

Nu är det så med dessa gröna blad – spenat, ruccola och så vidare – per 100 gram är de näringstäta! Mineraler och vitaminer i massor. Men! Hur många äter 100 gram så där rakt upp och ner? De där små påsarna brukar ligga på 70 gram! Och inte äter man en hel sån själv i ett svep! Eller? Gör ni!

Men vis av hur det blir när man tar färsk spenat, hackar lite mindre kanske, och puttrar stilla i gryta med lite smör och kryddor, till exempel. Ni vet hur det blir! Nästan inget kvar av spenaten. Det krymper ihop till en minikladd!

Så nu tömde jag den där orörda påsen med blandat grönt i mixern, fick ta det i två omgångar, och sen en omgång till med den näven bladspenat jag också hade kvar. Allt mixat till smått, och… ja. Det blev ju inte alltför stor mängd av det!

Kokade så spagetti, och försökte lägga upp det hela snyggt på en tallrik. Någorlunda snyggt i alla fall. Lite extra svartpeppar ovanpå och  … Voila! Lunchen var serverad!

Å andra sidan så rörde jag ihop det till en enda krämig röra när jag började äta, och hällde på lite mer sås dessutom. Det blev sååååå gott!!! 

Ja! Såsen blev helt gudomlig! Förutom att den också med proteinet, fibrerna och syran stabiliserade de snabba kolhydraterna i spagettin. Vilket även glaset med vatten och äppelcidervinäger hjälpte till med.  Sänkt PH-värde i maten = sänkt GI!

Åt visserligen inte upp allt det gröna till lunchen, men det som blev kvar mixades senare med en banan, avokado, kakao och lite annat gott-i-gott till en eftermiddagssmoothie.

Oj vad jag äter gott nu för tiden! 

Måste säga att det är betydligt roligare också att laga mat nu för tiden, efter att ha börjat fokusera på att äta mer råa rotfrukter och grönsaker, och bra fibrer. Med andra ord – jag fokuserar på mat som ger bra tarmhälsa. Och det finns härlig inspiration där ute på nätet och i böckernas värld. 

Kom ihåg Food Pharmacy, både Poden och Bloggen, och Stig Bengmark!!!!

Att glömma, eller komma ihåg

Jag skrev ju in mig att vara med på CampNaNoWriMo igen nu i april, trots att jag så sent som för cirka fjorton dager sedan sa till mig själv att det skulle jag inte. Hade inte den ringaste incitament att lägga på mig att skriva dagligen ett visst minimi-antal ord.

Har varit med varje gång nu under flera år, i såväl ”originalet” i november, som i de båda Camp-varianterna i april och juli. Varje gång nått målet, men också blivit jättestressad fram emot slutet och sen inte kunnat skriva alls på bra lång tid efteråt.

Skillnaden mellan november-NaNo och de båda andra är, att under november är målet fixt. Det är 50 000 ord som gäller. I april och juli får man bestämma själv hur många ord man vill nå upp till under månaden. Samma mål i övrigt, att skriva dagligen. Och det retfullaste är, när man bara rakt av glömmer att skriva en dag. Det har hänt! För att man har haft helt andra saker i huvudet!

Nu satte jag bara upp mig på 15 000 ord, vilket är det samma som 500 ord per dag i snitt. Det bör jag kunna klara utan problem, och det känns heller inte alls lika stressande som att nå snittet 1667 ord per dag. Nästa steg är att inte glömma bort att skriva en dag… HA! 

Men vad? Skriva vad?

Jag hade mina funderingar på att fortsätta på min fantasy roman. Men det kändes fortfarande väldigt… Hur ska jag säga? Långt borta? Låst? Omöjligt? Gömt i allra innersta vrån av skrivarhjärnan? 

Det är delvis därför jag nu har bloggat varje dag istället. Låter det ena dra det andra, och andra dra det ena. Men det har inte känts svårt! Tänker kanske ta upp en sak, och så blir det en annan, men det gör inget! Och jag har aldrig speciellt svårt för att skriva om mat, även om jag inte kommit igång riktigt med – vad man skulle kunna kalla för ”informerandet”! 

Fast jag misstänker alltmer att det inte alls är frågan om nån information, undervisning, fakta-skrivande eller vad man nu skulle kunna kalla det som jag levererar. Eller ens borde leverera! Det är snarare nån sorts småprat om mat och hälsa det är frågan om. Och det är kanske just det som är grejen för mig? Åtminstone just nu, där jag för närvarande är i mitt liv.  Småprat om ett ämne jag alltid varit intresserad av, får lov att inte vara helt konkret och fakta-förföljd, utan kan ta det lite som det kommer! 

Ibland dyker nåt minne från forna tider upp. Ibland blir det utvikningar till nåt helt annat ämne. Ibland blir det nåt helt annat än jag från början har tänkt.

Misstänker att det nog är rätt bra det här, precis så som det är. För mig. Just nu. För det blir nån sorts flöde som föds i samma stund jag sitter här vid tangentbordet och låter fingrarna följa med i det som hjärnan plockar fram. Oavsett om det är rödbetsburgare, råkostsoppa eller wp’s förändringar. Och jag får tycka vad jag vill om det. Wp’s förändringar alltså.

Mmmm…. mousse med mycket kakao i, och smaksatt med ingefära…

Jag får tycka vad jag vill om rödbetsburgare också. Och om den läckra chokladmousse jag gjorde i eftermiddags på grön banan och avokado. Jag tyckte om båda. Och jag har en rödbetsburgare kvar i fryset. Moussen åt jag upp, tillsammans med en apelin. 

För övrigt frostade jag ju av och gjorde rent i fryset häromdagen. Eller var det i går? Strunt samma! Det är petitesser vilken dag jag gör det ena eller andra. Bara jag gör det på rätt dag när nån annan är inblandad. Är med på möten och sånt…

Alltså! Jag gjorde chokladmousse i eftermiddags OCH ingefärsshot OCH havrescones. Och sen cyklade jag till gymmet. Med moussen och en scones i magen. Okej, pausade en stund också innan jag cyklade dit. Och nu har jag en förfärlig massa disk som står och väntar på att jag ska ta hand om det.

På gång! Ingefärsshot och havrescones med finmixad mandel och tranbär. Jummie!!!

Men nu skriver jag. Och det får jag lov att göra tills jag känner att jag skrivit färdigt. Det har jag bestämt alldeles själv. Disk eller inte disk som översvämmar diskbänk, arbetsbänk och spis!

Och shot står just nu och rinner av men ska snart hällas upp i kanna och det som inte får plats i kannan hamnar i de stora glasen. Ska försöka pressa ut maximalt av vätskan innan. Inget får gå till spillo där. Det är alltför gott för det. Och gör gott.

När jag gör ingefärsshot, skrubbar jag först den färska ingefäran under rinnande vatten, skär bort det som eventuellt är fult, men skalar inte. Sedan skär jag den i mindre bitar och mixar därefter till smått-smått. Ju mindre jag gör bitarna, desto mer smak utvinner jag. Och med det även nyttigheterna.

Sen ska det hettas upp. En liter vatten per 200 gram färsk ingefära, och man bör inte hetta upp till mer än max 60 grader. Jag har ingen aning om hur varmt det blir när jag gör det. Jag har nämligen ingen termometer. Jag menar, febertermometern är ju inget att tänka på i det här sammanhanget. Och inte heller termometern som har avkännar-svansen hängande utanför ett av mina fönster. Får väl köpa en matlagningstermometer vid tillfälle. När jag kommer ihåg det.

För det är ju en av de där sakerna man kommer ihåg när man behöver den. Sen glömmer man bort det. Till nästa gång man skulle behövt den.

Nu gör jag istället som så, att jag hettar upp den blivande shoten tills det börjar ånga om den, och låter sedan det hela stå ganska länge och dra. Möjligen blir det lite för varmt, men ibland får det bli som det blir! För gör jag inte det, utvinns inte tillräckligt mycket smak. Och det är ju det man vill ha! Stark god smak av ingefära.

Det ska även vara med honung och färskpressad citron i den här shoten, och för den som vill kan man även tillsätta nån form av chili. Jag avstår från just det. Men honung och citron kräver mer försiktighet med temperaturen. Helst inte mer än 38 grader när man tillsätter honungen, 40 grader max! Så här är det ljummet som gäller! Och vill man behålla maximalt med vitaminer från citronen, så vänta med att tillsätta det tills shoten har svalnat helt.

Sen är det bara att förvara i kylskåp, och dricka det i snapsglasstora portioner då och då i samband med en måltid. Eller när man vill, bara för att det är så gott. Tycker jag. 

Ingefära är bra för många saker. För matsmältningen, förbränningen och immunförsvaret, bland annat. Vid åksjuka dessutom!

Och så här skriver tidningen Kurera om ingefära…

 

Därför ska du äta ingefära

Ett gammalt kinesiskt talesätt lyder: ”Äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger”. Och visst verkar ingefära vara en utmärkt krydda att använda dagligen.Ingefära är en gammal medicinalväxt som används mycket i Asien och Afrika. Den har traditionellt använts i den kinesiska folkmedicinen till att motverka illamående, särskilt vid åksjuka, sjösjuka eller graviditet. Det är två ämnen i ingefäran som står för den botande effekten – gingerol och shogaol. Dessa ämnen är de som gör att ingefäran har sin säregna, starka smak och de kan minska risk för magsår. Ingefära fungerar även lugnande för magen, minskar gaser och stimulerar ämnesomsättning och matsmältning.

Bra vid ledbesvär
Ingefära fungerar antiinflammatoriskt och kan ge god hjälp vid ledbesvär. Den hjälper till att minska smärta och svullnad i lederna. Ingefära har också en avgiftande effekt. Den stimulerar kroppen att utsöndra galla vilket gör att fettet bryts ner samt sänker den onda kolesterolet. Den ökar kroppens blodcirkulation. Sist men inte minst är ingefära bra vid förkylningar. Den anses vara antibakteriell och stärker immunförsvaret på grund av den höga halten antioxidanter.

Väder och vind

Ett sånt rusk det har varit i dag, och det är kanske ännu inte slut med det, även om solen tittar fram just nu. Det har varit kallt, bara snäppet ovan nollan. Blåst nästan storm, och omväxlande regnat, snöat, haglat och emellanåt – så har molnen skingrats för en stund och solen tittat fram ur det blå. Det iskalla blå. 

Tur man inte skulle nånstans i dag. 

I morgon ska jag, så jag hoppas vädret är trevligare då. På förmiddagen till bibblan och diskutera om en skrivarcirkel som vi ska få igång. Online, förstås, via nåt som heter Jitsi. (Var det väl det hette?) Jag hade aldrig hört talas om det tidigare, men är alltså ett alternativ till Teams eller Zoom. Ett man inte behöver logga in på i alla fall, och inte nödvändigtvis ladda ner en app. Och jag som klart föredrar datorn när det gäller sånt här, är högst tacksam för detta. Så i morgon ska jag få reda på lite mer om Vixit och hur man gör. Och man tar ju alla möjligheter till att se några andra människor, även om man bara blir två eller tre som ses. 

På eftermiddagen har jag planerat gå till gymmet. Fitness24seven, som har öppnat en ny lokal inte alltför långt ifrån där jag bor. Tänkte nu i början gå dit när det är bemannat, innan man lärt sig hitta runt i lokalerna och hur maskinerna fungerar. Så jag kan ta mig in, och ut sedan när jag tycker jag har tränat klart för dagen. Där är personal 16 – 20, måndag till fredag. 

Men jag räknade krasst med att det inte skulle vara nån där i dag. Hur som helst, så hade jag inte stuckit dit ändå idag, inte i det här vädret. Det var ju lite uträkning från min sida, med att börja på gym igen när det börjar våras och man har sommaren framför sig. Har mer än en gång lagt av att träna när det blivit vinter och regn och femtielva lager kläder… man har ju ingen bil utan cyklar i ur och skur. Dock helst inte i skur, men ibland måste man.

Idag var jag glad att jag inte måste.

Apropå datorer och logga in på nånting. Just logga in nånstans behövde jag ju inte, men det var när jag gick in på bloggen igen för ett litet tag sedan, efter flera veckors uppehåll. Fick en smärre chock! Wp hade verkligen passat på att ändra om hur det ser ut och hur det fungerar. Jag fullkomligen avskyr det! 

Hade ju fått en idé om att skriva mer om mat och hälsa, och funderade lite om det fanns nåt annat tema som skulle passa bättre än det jag hade (har). Men där såg helt annorlunda ut, det var det nya ”uppdaterade”, ”enklare” sättet att blogga på som nu presenterades. Och enbart det. Tidigare kunde man välja ny eller klassisk editor. Jag har provat den där nya ”enhanced” varianten, men hade gått tillbaka till den gamla klassiska. Tycker fortfarande mycket bättre om den, och bara det att man kan få sätta till en stor anfang i början av ett stycke, är inte värt det andra som jag mest tycker är sk… irriterande. 

När jag tittade på sidan med alla teman, så var bara ett fåtal kvar som visades. Givetvis de nyaste och ett fåtal av de äldre. Fula, tråkiga, enformiga… jag upplivade ju den här bloggen då ”när det tråkiga hände” inte bara för att byta adress utan just denna för att den är min äldsta blogg på wp och hade därför massor av gamla, gamla tema kvar. Inte alla från allra första början förstås, men många nog. Och många, kanske rent av de flesta, hade uppdaterats av wp så man kunde ha riktigt kul med att välja olika färger och bakgrundsbilder och såna där header-bilder. Costume design, hette det på den tiden då man kunde köpa till det till sin blogg.

Förutom att det nu bara var 114 gratis teman kvar att välja mellan, mot 325 för min del på min blogg, fick jag dessutom räkna hur många de var, och man kan inte söka efter ett specifikt tema. Inte med namnet om man känner till det, bara bland de som wp kallar ”avancerade”. Där kan man välja sökord efter funktion. Och få förslag på teman. Den biten känner jag till sedan tidigare, och den är väl ok – men inte mer. Jag tycker den fungerar rätt knäppt. Ids inte förklara här nu…

Borta!!!!????!!!! 

Större delen av mina älskade valbara teman var borttagna??? 

De med charm, personlighet, variation, möjligheter??? Vilket också gäller de teman som man kan köpa, massor är borttagna, men vet förstås inte om prenumeranter fortfarande har fler att välja på, för det fanns betydligt fler tidigare, även bland dem. Och det tema jag faktiskt köpte en gång i tiden, finns inte längre så jag kommer åt det. Bara för att jag bytte till ett annat… för omväxlings skull. Jaja! Man får vara som man är, när man blev som man skulle!

Sur som attan blev jag, i alla fall. Jag skulle minsann inte blogga med wp längre. För nu var måttet rågat! Ändringarna för många… för… ja… Men…

Men då … alla er jag lärt känna via bloggen? Då skulle jag ju inte ha er längre heller! Även om jag är urusel på att blogga regelbundet, gör oförmodade pauser, är dålig på ett kommentera… så finns ni där! Och jag är här! Och att ni finns gör det roligare att blogga!

Värsta irritationen la sig så småningom, och jag började undersöka saken närmre. Kollade nätadresserna och fann att namnet på de nätadresser jag hade bokmärkt tidigare, admin bland annat, började med mitt ursprungliga bloggnamn – som det alltid har gjort och gör fortfarande. Alltså: ordbild.wordpress.com och sen en kombination efteråt beroende på om jag skulle till admin, till editorn eller till de olika temana. 

Nu, efter att wp ändrat det där och tagit allt bestämmande ifrån oss, börjar webnamnen på ”wordpress” och först framåt slutet kommer ordet ”ordbild”. 

En suck av lättnad! Trots allt. Men jag insåg att jag var tvungen spara de riktiga adresserna, alltså mina egna adresser, för wp snek sig in omedelbart så fort man förflyttade sig bland sidorna. Så nu har jag bokmärkt så jag kommer rätt in till admin, till där man skriver inlägg, till där man kollar tema och till huvudsidan. Där man ser själva bloggen. Just den spelar förstås mindre roll i det här sammanhanget, men jag har den ändå bokmärkt. 

Statistiksidan kan jag inte göra nåt åt, men det gör inget. Bara jag kan kolla teman som jag vill och skriva på den klassiska varianten av editor så är jag nöjd. Ja, det gäller även där jag har bilderna. Jag har även sparat adresserna bland mina anteckningar. Om bokmärkena skulle försvinna av nån anledning.

Och jo! Där bland temana låg allihop kvar! Med sökmöjligheter på namnet, och inga idiotiska överskrifter som ”rekommenderade” respektive ”avancerade”. 

Okay! Var och en får givetvis ha det bloggtema som hen själv vill. Att göra nåt personligt av det eller bara acceptera att wp väljer åt en. För egen del, tycker jag att det är en fördel att själv kunna skapa en blogg, försöka göra den tilltalande, personlig, trevlig och så vidare, och som speglar det tema man skriver om och och kanske även speglar en själv. Åtminstone en smula!

Det är inte alla som slutat gå in på andras bloggar på datorn och bara läser inlägg i readern/läsaren på en mobil eller platta! Om så vore fallet, vore det ju totalt meningslöst att över huvud taget ha olika teman! Rekommenderade eller avancerade. 

Usch så tråkigt det hade varit! Där läser man böcker istället!