Dan före dan…

Lillejulafton, uppesittarkväll… kärt barn har många namn. Eller? Hur kärt är det här egentligen, julen? För många är det säkert det. Och tittar man på några av de otaliga julfilmer som överhopar en vid den här tiden på året, så slutar de så ljuvligt, så ljuvligt. Även om det har varit en massa grus i maskineriet under storyns gång.

Sen är det många som inte har nån ljuvlig jul. Rent anskrämlig, rent av. Sorglig, obehaglig, ”värsta tiden på året”! Alkohol och bråk, fylla och slagsmål. Misshandel. Fattigdom. Kanske på sitt sätt värst – ensamhet som inte är självvald.

Jag sitter här ensam, dan före dan… Det bekommer mig inget, är inte ledsen för det. Känner mig inte ensam. Det är fridfullt och jag har till och med tänt ett par stearinljus. I övrigt har jag det väldigt snålt med julpynt. I princip bara en sån där vanlig sjuarmad adventsljusstake i ett av fönstren – i vitt trä dessutom. För ett par veckor sedan var jag inom ”Basaren” och köpte på mig två ljusstakar i gammaldags rödmålat stuk med de typiska klassiska blomrankorna påmålade. Hittade även ett litet runt ”fat” i rödmålad metall. Man skulle kunna ha ett tjockt ljus på det, men jag har det att lägga dadelkärnor och brända tändstickor och liknande på det. För att sedan vidarebefordra skräpet till soporna.

Och nu kom jag alltså på att jag skulle tända de där ljusen i de båda stakarna. Var väl på tiden, kan tänka.

Annars ägnar jag mig mest åt att se på film och sticka raggsockar. Jag borde ha gjort nåt helt annat – datorarbete – hade tänkt göra det! Men ändå så hamnade jag i soffan utan att göra det minsta nytta både i går och idag. Nå! Idag skriver jag åtminstone det här. Och var ute på cykeln i förmiddags.

Film, ja. I går hade jag en superlat dag, med i stort sett bara den ena filmen eller serieavsnittet efter vartannat. Jag har för närvarande tre filmkanaler tillgängligt. Och då har jag inte räknat med de där play-kanalerna. Typ SVT. Nej, jag har ingen TV. Vad ska jag med det till? Är ju bara jämmer och elände hela tiden! Men filmkanaler har jag. Gillar film och serier.

Netflix, förstås. Så dök ju HBO Max upp med ett helt knäppt erbjudande nu i november. Bara 44,50 i månaden så länge man lever och vill ha det, vilket är halva ordinarie priset. Säger man upp det, och sen vill komma tillbaka igen, så gäller förstås inte 44,50 längre. Sen var det Viaplay som också gick ut med månatligt abonnemang. Två veckor gratis och sen ordinarie.

Hade jag låtit bli nappa på erbjudandet då, så kunde jag fått 3 månader gratis om jag hade nappat på det via mitt Bredband2. Men strunt samma. Jag överlever det.

Tre filmkanaler – om det nu kan kallas kanaler. Knäppt? Varför då? Då är det väl ännu knäppare att ha såna där TV-abonnemang med gu’ vet hur många kanaler! Kunde iofs ha tänkt mig naturprogram, vetenskap och en del dokumentärer också. Men man kan ju inte sitta framför en skärm hur mycket som helst i alla fall. Och sport och nyheter kan jag lätt vara utan.

Vilken är då bäst? Netflix, Viaplay Film och Serier eller HBOMax? Och nu pratar jag inte om utbudet av film och serier, utan om hur man använder och hanterar kanalerna. Hur fungerar det?
(Apple kallar ju alla programvaror för ”appar” numera, så jag kanske ska använda det ordet hädanefter.)

Då med en gång sa jag till mig själv att Netflix är bäst, och det håller jag nog fast vid fortfarande. HBOMax kändes urusel, svårnavigerad och irriterande. ViaPlay nånstans mittemellan, men närmre Netflix i hanterandet.

Varför?
Netflix: Redan när man från första början använder Netflix är det ganska lätt att hitta filmer. Man kan få gott om förslag, och allt är uppdelat i tydliga kategorier på olika sätt. Och när man väl börjat titta så läggs allt man öppnat in i ”senaste tittat på”. Samt att det är lätt att lägga till sånt man vill titta på/spara i en egen tittarkategori.

För min del är det också ett par andra saker jag gillar med Netflix. Att jag med hjälp av AppleTV kan se filmer på min externa skärm. Det kan man inte göra med Viaplay eller HBOMax. Och det känns ibland lite småttigt när man nu bara har en 11 tums MacBook Air. Den skärmen är ju inte mycket större än min iPad! Min Pro på 13 tum la nämligen av för inte så länge sedan. Kan bara hoppas det går att fixa. Min Mac-vän har lovat titta på den.

OK! Vidare! När jag ser på Netflix på datorn kan jag dessutom ändra hur snabbt filmen spelas upp. Kan vara bra ta till när man tycker att det är för segt. Ungefär som när man lyssnar på en bok, vissa inläsare läser ju så långsamt så det skriker om det. Man tycker inte det händer nånting, utan blir bara irriterad. Då ställer man in det på lite snabbare.

Viaplay har jag inte undersökt så där superordentligt ännu. I stora drag liknar det Netflix, men man kan utöver de filmer och serier man har tillgång till som månadsabonnent, även hyra eller köpa vissa filmer.

HBO irriterar mig på så vis att den känns svår att navigera i. Det första jag tänkte när jag började var, ”har dom så lite filmer på det här stället?”. Enkelt uttryckt, för att alls hitta nåt så var jag tvungen söka på en specifik filmtitel. Sökte jag på t.ex ordet ”christmas” så fick jag typ 4 förslag. Det där är lite bättre nu när jag hållit på där inne ett tag. Och nu när jag gick in på head-linen ”julkul” så drällde det fram en hel del filmer på det temat. Mest för barn men i alla fall… nåt hände…

Nu är det ju alltid så, att det som är nytt tar tid innan man lärt sig hitta i. Och börjar man bara lägga till i ”Min lista” så hittar man det, och då dyker även annat upp.
Men det finns det som inte har blivit bättre! Som irriterar. T.ex, om man följer en serie och så släcker man ner för dagen. Och nästa gång man vill fortsätta se den serien så öppnas inte det avsnitt där man skulle börja titta igen, utan kanske två eller tre avsnitt tidigare! ja oftast egentligen, får man leta fram serien och börja om från början. Inte se om, men leta där efter det avsnitt som stod näst i tur. Går man in på ”Min Lista” och plockar fram serien, dyker inte alltid det senast sedda avsnitt upp överst utan nåt äldre. Scrolla ner… måste man då… (dom är inte helt omöjliga, bara lite… nånting…)

Ibland händer det – när man ser serier – att följande avsnitt helt enkelt inte öppnas! Det står på skärmen att sidan inte kan öppnas och att man ska kolla så att man inte har läsaren på privat läge. Varför skulle jag plötsligt ha den på privat läge när jag inte har haft det innan? Och så får man uppdatera sidan – och börja om från början. Öppna den serie man håller på att se och leta sig fram till rätt avsnitt. Lite omständligt, skulle jag vilja påstå.

Okay! Kanske jag helt enkelt inte är tillräckligt van än vid HBO, men vissa saker är onekligen inte så som jag skulle vilja ha det. Men kanske det så småningom dyker det upp andra vägar som jag inte sett hittills, just eftersom det är nytt för mig.

Jag vet faktiskt inte om ViaPlay Film och Serier samt HBOMax har dokumentärer. Jag har inte sökt efter några ännu. Det verkar rimligt att tro att de inte har några, men som sagt – jag vet inte ännu. Kanske ska ägna en liten stund åt att söka efter nåt.

Netflix vet jag har en hel del dokumentärer av olika slag, så skulle jag välja att bara ha en enda ”film-app” så blir det Netflix. Har också en känsla av att Netflix är det ställe där det finns mest och flest, är störst – men det kan ibland vara svårt att hitta nåt man vill se, eftersom förslag på nytt baseras på sånt man redan sett/ser eller har lagt till i sin lista för att man vill se. Men Netflix har (hemliga) koder för alla deras kategorier, så det är bara att söka på nätet.

Några tips i alla fall, om du råkar ha HBO:
Manifest – ett flygplan försvinner spårlöst men återkommer efter 5 år, men för passagerarna har det bara gått några timmar. Lite får den mig att tänka på serien ”Lost”.
Tre säsonger som blir alltmer mystiska – och så tar det slut??? Läste att Netflix kanske kommer med en säsong 4

The Mentalist – polis/kriminalserie med lite extra twist. Jag har fastnat för den

The Great – om tsar Peter (inte den store) och Katarina (som blir den stora). Riktigt bra serie, och det är Katarina som är huvudpersonen.

Så finns det en ny om Scrooge – en serie. Såvitt jag kan se nu – HBO är lite dåliga på att visa förhandsinformation – så är det en säsong och tre avsnitt. Om det är allt eller om fler avsnitt kommer till, vet jag inte. Har bara sett ett avsnitt än. Men lite annorlunda tolkning, och riktigt bra.

ViaPlay har en del gamla härliga serier, kolla förslagen här… (tummen upp)


Vadå ledig!

Jag hade nån sorts idé om att nu när sista medlemsmötet för året var avklarat i torsdags – med julbord och allt – så skulle det kunna bli lite ledigt ett tag framöver. Ju längre desto bättre.

Visst hade jag i minnet att det ska arbetas fram en verksamhetsberättelse för året som gått, men känslan var skön ändå. Inga inbokade möten, bara lite datorjobb, lite skrivande, lite möten med S och tillsammans få till den där berättelsen.

HA! Man hinner knappt komma hem den där torsdagskvällen förrän det hopar sig. Nej det var nog på fredagen förresten. Torsdagkvällen satt jag bara och latade mig. Såg väl film eller nåt. Minns inte exakt mer än att jag var trött och att det var så skönt att bara slappna av, känna att man hade saker bakom sig och inte behövde bry sig ett dugg.

Så det var nog på fredagen som S hörde av sig. Han är ordförande och jag kassör (med mera) och vi håller i det mesta av de administrativa uppgifterna, och så är det L som ansvarar för själva odlingarna. Även när det gäller vad som ska köpas in till odlingarna.

S har tidigare, före sin pensionering i somras, haft sin arbetsplats på det bibliotek där vi nu vistas med än det ena än det andra. Inte som bibliotekarie eller så, utan som koordinator, arbetar med integration och liknande. Så där har han haft sin utgångsplats, sitt skrivbord, under många år medan han arbetade – och är ofta där fortfarande, liksom på andra ställen där han har ansvarsområden kvar. (Vadå pensionär?!?)

Tonen dem emellan, S och ansvarige på bibblan, P, är rå men hjärtlig, som man ibland säger. Som det blir efter många års samarbete. Vänskap!

Så nu hade S blivit mobbad, berättade han.
”Så vart tog de fina blommorna vägen?”

Fyra julstjärnor till extrapris, med krukorna omlindade med julklappspapper som dessutom redan hade blivit vått undertill och så smått börjat smula sönder.
”Tog ni med dom? Kunde de inte fått stå kvar, som tack för allt vi har gjort för er under året!”

Det är sant att bibblan och P gjort mycket för oss under året. Ett fantastiskt samarbete har det varit. Verkligen! Men ska jargongen vara rå och hjärtlig så ska den. Och det hade fortsatt under dagen, berättade S.
”Här saknas det blommor!” kunde P kasta ur sig.
”Tänk vad fint det hade varit med lite julblommor här!”

Och inte nog med det! Det som kom sedan…

”Den där duken ni hade… vart tog den vägen? Tog ni med er den också??? Den kunde ju ha varit så fin här på det långa bordet!”
”Och med lite fina julblommor på…”

Duken! Det var en rulle med 10 meter rosarött papper, och visst fanns det kvar av den. Minst 6 meter gissar jag. Jag HADE velat lämna kvar den, för den HADE varit jättefin på långa bordet (även utan blommor) och vi har ingen annanstans vi skulle kunna använda den. Okej! Kanske längre fram nån gång.

Men nu var det så, att en av dem som är med i föreningen också jobbar på bibblan. Vi kan kalla personen Hen, och Hen var verkligen påstridig att jag skulle ta med mig rullen. Så då gjorde jag det när mina protester inte räckte till. (Jag iddes efter en stund inte fortsätta tjabba med Hen. Men berättade sedan detta för S.)

Hur som! Vi hade väl lite dåligt samvete både S och jag, att vi inte hade kommit med några julpresenter av något slag till någon – ännu! Men vi hade haft fullt upp med förberedelserna inför mötet, beställa maten och alltihop… så vi hade koncentrerat oss på det.

Dessutom! Julen var ju inte slut än! Hade inte ens börjat!

Så vi beslöt på stående fot, (fast jag satt förstås och troligen S också,) att göra en shoppingrunda på söndagens förmiddag. Vi tog med L, för det var redan bestämt sen tidigare att vi skulle handla verktyg och verktygslådor till båda odlingarna, och dessutom värmefläktar till växthuset så man kan vara där vid behov, även nu under den kalla årstiden.

Dessutom är L alltid med när vi är ute och shoppar. Vi är som De Tre Musketörerna och har superroligt ihop. Och det är en helhäftig känsla att umgås med två äldre män som är både snälla och skojfriska. Och jag har blivit lika slängd i käften jag. Alltså… det är nog L som har smittat både S och mig och fått oss lite lössläppta på det viset. Vänskapligt retsticke-vis. Inte på nåt annat vis.

Så först köpte vi innehållet till tre presentkassar. Jo, det blev såna där lite finare pappkassar istället för korgar. Korgar hade blivit mycket dyrare, och då kändes det roligare att lägga de pengarna på innehållet i stället. En flaska glögg, pepparkakor, russin, mandelspån, äpplen, clementiner och en låda Aladdin i varje kasse. (Har jag glömt nåt nu?)

… och sen så blev det besök på Hornbach… och efter det Biltema… vilken förmiddag alltså… och sen landade vi hos mig ett litet tag där vi drack te respektive kaffe och sorterade innehållet i julkassarna, som vi sen har delat ut till respektive i dag på förmiddagen.

Tre kassar till bibblan? Så många är dom inte som jobbar där.
Nej! En dit. Och en till DrottningH som stöttar oss. Och en till Välaplantor som sponsrar oss. Alla tre samarbetar vi med på mycket positiva sätt.


Jo, vi har fler samarbetspartners och sponsorer som stöttar på olika sätt. Kommunen och flera bostadsföretag i området, och en del andra instanser. Och vi – en Odlarförening som också har ett sommarcafé är viktiga ingredienser i det som händer framöver.

Jag säger bara det här: Sommaren 2022… Helsingborg… H22… Cityexpo… Ikea – The Garden, The Kitchen, The Market…

Inte undra på att man har mycket för sig. Och mer blir det.


Och nu borde jag säkerligen lägga in nåt på Föreningens blogg… på Drottabladet… på InstagramFacebook… uppdatera hemsidan

Eller kanske man skulle sätta på en film och fortsätta sticka på raggsockorna till svärsonen… ? Har faktiskt varit flitig idag…


Apropå ingenting!

Jag stickar fortfarande. Mellan varven, så att säga. För några dagar sedan fick jag iväg raggsockar per post till yngsta barnbarnet. Han blir 8 år i februari. (Hur gammal är jag egentligen?)
Nu har jag nästan lärt mig utantill hur man stickar hälen.

Förra vintern hade han sagt att han ville ha gula och blå sockar, men han sa inte på vilket sätt han ville ha dom gula och blå. Enfärgade? En gul och en blå? Eller…

… randiga?

Den gula färgen är lite mer orange på bilden än i verkligheten, där är det rena rama flaggan…
… och så det tråkigaste kvar av alltihop. Att fästa trådar…


Man hinner inte med

Det där med att det snart är julafton, alltså. Vadå julafton! Det är ju fortfarande bara höst! Några plusgrader, barmark… men det blir förstås mörkt väldigt tidigt. Och ljust igen rätt sent på morgnarna. Förmiddagarna.

Fem dagar kvar. Jahapp…

Nej! Jag har inte planerat nåt särskilt. Antar att jag kommer att vara ensam hemma. Inget ovanligt. Särskilt inte på julaftnar och för den delen, alla såna där aftnar. 

Det fanns en tid när vi träffades på julafton, hela familjen. Men sen växte dom upp helt och hållet. En, den yngsta, flyttade en massa mil bort, visserligen inte lika många mil oss emellan nu, men likväl. Andra omständigheter gör att vi inte kan ses. Inte i år i vart fall. Fortfarande den där skräckprogandandan som råder. För hennes svärisars skull. Kanske nästa år.

En annan dotter, mellantjejen och tämligen mogen hon med, har hittat en ny kärlek. Det är henne väl unt. Absolut! Hon firar säkert med honom. Ingen anledning för panik av något slag. Låt henne vara nyförälskad, tids nog umgås vi igen.

Den äldsta bor närmast. Faktiskt inom gångavstånd. Men hon fick för knappt tre veckor sedan bortopererat en tumör i ena lungan – ja, en hemsk sak det där – och är livrädd för att bli smittad av nåt virus. Oavsett vilken sort. Lunginflammation i det här läget är inte nåt man ens vill tänka på. Jag handlar åt henne, och vi går små korta promenader då och då. Utomhus, med avstånd. Och hon kämpar på. När konvalescensen har kommit en bit längre och hon känner sig lugnare, kan vi börja fika ihop igen.

Och förstås, när hon fått mer ork igen.

Så blir det den här julen! Och det är ok. Kyrkan har öppet en del, och jag har fullt upp med annat som ska göras. Dessemellan nån film, nån bok att läsa eller lyssna på, och snart nog så är vi på väg mot våren igen.


Är man tillbaka på banan nu!

Ja, det vete sjutton. I vart fall känns det som att jag så smått börjat få tillbaka skrivlusten. Inte bara säga till mig själv att jag borde ta tag i skrivandet igen – oavsett vilken typ av skrivande det vore frågan om – utan faktiskt känna lusten också.

Det var väl efter julfesten på Tryckeriet den 1 december, som jag skrev ett enkelt inlägg om. Och det på Drottbladet, som jag också försöker prestera fram nåt inlägg till då och då. Hör till jobbet, höll jag på att skriva (och skrev)fast det är ju inte ett jobb det där jag gör, utan ”bara” en del av mina uppgifter i den där förening.
Alltså! Drottabladet skulle man kunna säga ingår i Helsingborgs kommun. Det numera aktuella DrottningH, närmare bestämt. Inför alla förändringar som planeras ske fram till 2035, men allra närmast H22 nästa sommar.

Det är då ni ska komma till Helsingborg. Bara så ni vet det. Till CityExpo och festivitas av alla möjliga slag.

Men eftersom det bokstavligen är mitt i natten nu, så ids jag faktiskt inte komma med några längre förklaringar om vare sig det ena eller det andra. Inte ens varför jag halvligger i sängen med laptopen i knät och skriver. Borde verkligen släcka lampan och försöka somna istället.

Men det känns som att det är saker som vill ut! Troligtvis inte i första taget något mer eller mindre skönlitterärt. Eller vad jag gör i form av marknadsföring i föreningen.

Det är en hel del ilska, irritation, tankar, tyckanden – om världarna omkring oss. Och mig. Både de små världarna och det som är mer globalt.

Jag har lagt om min kosthållning till en ketogen sådan, nästan helt fullt ut. Och hjärndimman har börjat skingras, lusten att göra saker och ting har börjat gro. Jag kanske rent av håller på att få energi igen, och då hänger väl kroppen med också. Av bara farten…

Vi lär synas igen. Här på bloggen… nice to see you again, friends!

Nu hoppas jag kunna somna innan klockan visar 3 – det är om tio minuter…


Så vart det december

Och det är ju inte så mycket att göra åt det! Det är som det är, och det blir faktiskt vår och sommar igen. Nån gång..

Just nu regnar det ute. Tror i vart fall det är regn. Möjligen blandat med snö.

Snön ligger åtminstone vit på marken sen några dagar tillbaka. Det var nån gång sent i tisdags som det började snöa. Och fortsätta snöa. Även i omsdags förmiddag.

Sen började det regna. Och blåst har det gjort hela tiden. Och det blev moddigt och halkigt och isigt och vattenpölar blandat med gu’ vet vad. De ord jag har i huvudet angående det, gör sig nog inte så bra i text.

Strax före klockan två i onsdags var jag på väg till Tryckeriet. HD:s gamla som numera är ett allaktivitetshus. Med HD avser jag alltså Helsingborgs Dagblad. Lyckligtvis har jag inte så långt att gå dit, men det var jobbigt nog att parera mellan   ishalka och gå-bara öppningar. Mycket trafik var det dessutom, så jag tog den lilla omvägen ända fram till det ”riktiga” övergångsstället. Där man trycker på en knapp och väntar tills det blir grönt!

Och vad hade jag där att göra då? Jo det var julbaluns! Marknad? Inte riktigt. Men möjlighet för olika instanser att föra fram information, eller över huvud taget visa sig på arenan. Därför fanns det alltså flera instanser från kommunen – det är H22 nästa sommar, och den här stadsdelen är grymt inblandad. Inklusive med nybyggen och renoveringar och Ikea som etablerar ett projekt… Googla på H22 och kolla in vad som händer på Drottninghög framöver. Så slipper jag skriva om det. Inte just nu i alla fall. Blir kanske nåt senare…

Multi-Kulti-jul på Tryckeriet, var det ja. Med olika föreningar, det lokala biblioteket och kyrkan, den första med ett travar med böcker man fick ta gratis, den senare med diverse tidningar och foldrar.

Det fanns förstås glögg, pepparkakor och varm choklad. Och vi hade kaffe och pepparkakor på vårt bord. Kullabygdens Fruktodlingar stod där med en man, och sålde äppelmust och äppelglögg och äppelchips – och småkakor i sånt där prassligt plastmaterial. Det enda ord i mitt huvud just nu var chiffong, men det kan det ju knappast vara. Nåt liknande ord…

Sen var det musik och sång och dans förstås, och det såldes hemvirkat julpynt – de minsta virkade raggsockar och vantar man kan tänka sig. Och lite annat. Bomullstyger i sköna mönster att ha som sari eller gardin eller filt eller strandhandduk eller till vad som helst där man kan ha ett stycke tyg som piffar upp.

Vad mera? Jo en hel del mera, men nu ids jag inte räkna upp mera. Men ska nämnas att det stod vakter utanför som kollade att man hade vaccinationspass, och det var flera hörde jag, som inte kom in fast de hade blivit vaccinerade både två och tre gånger – bara för att de inte kunde visa upp ett bevis för det. Detta trots att det också var ett antal Stadsdelsmammor som försökte hjälpa till att ladda ner bevis till dem som inte kunde själva.

Men det är ju inte alla som har det där med mobil/datorvana, Internet på den mobil de har eller mobilt Bank-ID. Frågan är varför de inte kontaktade sin läkarstation innan. Nog sjutton hade man kunnat få en pappersutskrift den vägen?

Man skulle nu kunna tro att det är November och NaNoWriMo, för nu rinner orden ur mig. Det gjorde det inte i november. Rann ord ur mig. Det gick jättebra de första 10 dagarna, sen glömde jag bort det helt den elfte, sen struntade jag i det. Gjorde ett par tappra försök dag 21 och 23, men nådde inte ens halvvägs. Då brydde jag mig inte längre. Men en vinst var, att jag inte kände mig misslyckad på grund av det!

Och det är inte illa det!!!!! 😀 😀 😀

Nu ska jag faktiskt ge mig ut en liten sväng. Mycket kort. Bara över till CityGross och hämta ett paket. BudBee, blev det denna gången. Jag brukar välja Instabox annars. När det över huvudtaget går att välja. Då tvingas man acceptera PostNord….

Så nu vet ni vad jag tycker om det.

Om ni är nyfikna…

Information om det kommande på Tryckeriet den 1 dec.
Betydligt mer utförligt än mitt ”reportage” inlägg här nedan på vår egen blogg

JulKul på Tryckeriet

Och nu den där svängen… paraply behövs och taggar under kängorna…  vilket jag inte har, det senare alltså…


Istället för kemiska preparat, använd naturliga! Äppelcidervinäger!

Jo, jag har läst om det, att äppelcidervinäger kan användas för att ta bort vårtor. (Kan över huvud taget nånting ta bort vårtor?) Förr fanns det nåt man kallade för gentiana blått, en blålila vätska som man penslade på vårtorna och efter bara en ganska kort tid hade de försvunnit.

Och på apoteket kunde man köpa en penna som man liksom ritade på vårtan för att den skulle dra till skogs och aldrig mer komma tillbaka. Men jag minns inte vad den kallades, eller vad det var för ämne som var verksamt. Minns inte om det faktiskt fungerade ens. Men jag tror det.

Nu kan man på apoteket köpa en sorts vårtborttagningsmedel i en liten brun flaska som luktar starkt och vidrigt. Innehållet alltså, inte flaskan. I korken sitter det fast en liten spatel som man ska applicera vätskan med på vårtan.

Stark, står det på etiketten på den jag köpte. Innehållet är bland annat mjölksyra, salicylsyra, etanol och eter. Inte undra på att det luktar starkt och vidrigt.

Funkar det? Nja, kanske om man står ut. Det står att man ska applicera en gång om dagen. Har testat. Först torkar det till och blir vitt. Sen nöts det vita bort och inget verkar ha hänt. Det går inte att göra det här experimentet varje dag. Till och med om man duttar på nytt efter två eller tre dagar, kanske ännu lite längre, så svullnar fingret och det gör förbaskat ont! Så efter ett antal tester med ett antal dagar emellan gav jag upp. Blaskade på smörjan en gång och struntade i gång två.

Vad händer då? Jo efter ett tag, en och en halv till två veckor efter, torkar liksom översta skiktet på vårtan in och efter ytterligare några dagar kan man peta, dra och lirka bort det där översta skiktet. Men inte har det tagit död på vårtan inte! Den kommer igen och fortsätter växa.

Ja? Vilken av de här två väljer ni?

Sen hade jag då läst det där om äppelciderinäger, erinrade jag mig, och för ett par dagar sedan beslöt jag testa.

Jag hade köpt Kung Markatta’s ekologiska raw, ofiltrerad äppelcidervinäger med moder. Jag brukar ta en skvätt av den i ett glas vatten och ha som måltidsdryck, och tycker det är gott.

Däremot tycker jag inte den är god att göra en vinegrette av. Vet inte varför, men det blir en väldigt konstig smak tillsammans med olivoljan och kryddorna. Tycker jag, alltså. Har en vanlig neutral till det och när jag bakar.

Men nu valde jag alltså den här raw, levande vinägern. Blötte ner en bomullssudd med den, la den på vårtan – som sitter på vänster pekfinger – och fäste fast den med vanligt plåster.

Det röda som syns, är bara ett litet plåster på baksidan för att hålla ihop det andra. Det var lite för kort, för att gå tillräckligt omlott.

Sen fick jag ju blöta den med ny äppelcidervinäger då och då, och dessutom blev det att jag diskade med plåstret och bomullssudden kvar så fingret blev alldeles vitskrynkligt där plåstret och sudden var. Då blev ju också huden väldigt mjuk och det gick att nypa och peta bort en del av kanterna på vårtan.

Det verkar som att det fungerar!!! jag borde kanske ha tagit en bild på ”före” så jag också hade kunnat ta en bild på ”efter”, men det tänkte jag inte på. Men efter bara – jag hur många dagar är det nu sedan jag la på första vinägersudden? Tre? Fyra? Nånstans där i alla fall.

Som synes, plåster på plåster…

Och vet du vad! Vårtan är mindre redan! Trots att jag inte haft nån våt vinägersudd där hela tiden.Jag tycker mig minnas att det skulle kunna ta minst ett par veckor innan en vårta försvann, men jag misstänker starkt att det går fortare nu eftersom jag tog just den här vinägern. Det måste ju vara extra kraft i den eftersom den är levande, inte bara sur-syrlig.

Vårtor orsakas tydligen av virus, och äppelcidervinägern tar helt enkelt död på viruset – ergo, även på vårtan.

 


Long time – no seen

Och wp blir knäppare för var gång man ger sig på den. Fast det där var bara en kommentar rakt ut i det blå, för att komma igång liksom.

Har inte skrivit nåt eget på evigheter, vare sig blogg, romaner eller annat mer eller mindre tjusigt. Drygt ett halvår har jag varit borta härifrån, ser jag. Hur är det med er? Bloggar ni fortfarande? Är flitiga som små idoga myror med ert skrivande? I så fall avundas jag er.

Datorn sitter jag med mycket och ofta. Men inte för att i första hand skriva, utan för att göra affischer bland annat. Foldrar och Instagraminlägg och ett och annat inlägg till föreningens blogg. Men dom brukar ju inte vara så märkvärdiga. Hemsidan icke att förglömma! Den behöver ju uppdateras då och då.

Ibland vill jag ha tillbaka mitt liv som det var, med skrivande och allt, utan odlarförening. Men det var förstås bra mycket ensammare då, så få tillbaka det livet vill jag nog egentligen inte.

Jag hade förstås sluppit alla utmaningar då, att göra sånt som jag inte kan och aldrig har gjort. Pratat inför folk, för att bara ta ett exempel. Nästa steg blir väl att hålla en föreläsning om nåt.

Nej! Hujedamej! Det vill jag då rakt inte! Det räcker mer än väl att ordföranden plötsligt lägger över på mig att säga nåt, om nåt. Som nu när vi har planeringsmöten inför det som kommer att hända i december. Helt plötsligt ska jag berätta om nåt, komma med nån kommentar… eller nånting.

Planering… Ett julmingel med marknadsföring den 1 december, och en julfest med ännu mer mingel och glögg och pepparkakor och hela faderullan den 9 december – och marknadsföring. Av oss, odlarföreningen. Så vi växer oss stora och starka – och många.

Ja så där har det varit bra länge nu. Mycket jobb med föreningen alltså. Annars är det väl rätt bra, det hela. På det hela taget. Livet och så…

Nu måste jag kolla vad det var mer jag skulle göra. Vi ska ha möte på onsdag om det som ska hända den förste december, så det vore kanske smart om jag gör några affisch utkast till dess…

Förresten! Jag gick med på att vara med i NaNoWriMo den här gången också. 50 000 ord på 30 dagar. Jag måtte vara helt galen…

Kan någon av de här båda gröna sakerna möjligen representera mig? Och den där spretiga till vänster… vad är det för egentligen för nånting?


Igår en vilodag

Ibland kan man undra! Nämligen, undra var man har huvudet. Mer än ovanför axlarna. Glömde i går helt och hållet bort att skriva nånting. Inte för att det är hela världen! Det har man gjort förr. Antingen glömt bort att skriva eller valt bort det.

Det var ju det att jag hade tänkt att följa med i NaNoWriMo och skriva varje dag hela april. Men det smög sig. Nu gjorde det inte så mycket. Jag hade ju nått mitt uppsatta mål. 20 000 ord, och det på sjuttonde dagen. Och ska jag vara riktigt ärlig? Jo, det ska jag. Här och nu, i alla fall. Trots allt! Jag har ju bevisat för mig själv att jag kan kräka ur mig 1200 till 2000 ord på si så där en timme.

Att inte skriva i går – kändes som en befrielse.

Det hade börjat kännas jobbigt att vara ”tvungen” skriva varje dag. Hade flera dagar känt att jag inte hade lust, inte hade nåt att skriva om. Fast jag lyckades skriva ändå. Sjutton dagar i sträck.

Å andra sidan! Så kände jag mig inte besviken på mig själv. Det har jag gjort tidigare. Som att jag svikit mig själv och mina föresatser att skriva varje dag. Men! Jag måste ju egentligen inte! Det är tillåtet att avbryta, att ändra sig, att… att glömma! Utan att det på något sätt är en katastrof. Det är ju jag själv som bestämmer…

Dessutom kan man även som skrivande person, skribent, författare… (fake it ‘til you make it) behöva pauser då och då. Alla som arbetar (nåja, nästan i alla fall) har ju ledigt två dagar per vecka eller nåt annat arrangemang beroende på jobb. Men man har lediga dagar, för att vila upp sig efter arbetade dagar…

(Jag vet! Mammor, husmödrar, kvinnor i största allmänhet… )

Nej, nu ska jag inte ge mig in på könsroller, det där är väl inte riktigt lika uppdelat som det en gång har varit. Som våra mammor, kan tänka… som gjorde allt hushållsarbete därhemma, jobbade ute nånstans därtill… som min… och ändå krafsade runt i trädgården ibland, trots att det var mer pappas domän.

Förresten! Är det bättre nu? Jag bara undrar???

Dessutom kan man undra, hur i hela friden jag kom in på det här ämnet. Jo! Pauser, var det ja! Att vara ledig då och då, från det man annars gör dagligen.

Ärligt talat, kvinnor! Kan ni koppla av helt? Eller är ni hela tiden på språng, har kontrollen, har ansvaret, tar ansvaret? Kan ni pausa totalt och hängivet och bara koppla av, MINST ett par dagar i sträck. Bara göra det ni har lust till, bara det som faller er in. Och utan att skänka ens en tanke på de där sakerna ni normalt gör.

För antingen är det nån annan som fixar det, och då ska ni ge sjutton i hur eller när det blir gjort. Eller också är det ingen annan som har gjort det, men låt inte det hindra er från att bara storligen njuta av den lediga tiden. Tids nog är ni i vardagen igen, och kan diska och tvätta och gu’ vet allt vad det är ni har vilat er ifrån.

Så! Hur kom jag på att skriva det här, nu då? Alltså! Det bara kom!!!! Det var kanske nån som ville säga mig nåt. Okay! Hurdan är jag då?

Hmmm… Det tål att tänka på!
Kan jag koppla av helt och hållet, hundraprocentigt, totalt??? Svara ärligt nu, Nina. Ja eller nej? Var nu helt ärlig mot dig själv, och rememberrrrrr       …  du behöver inte tala om för nån hur du svarar.

Att kunna vila helt och hållet och totalt
- det är en av vägarna till god hälsa.

%d bloggare gillar detta: